Acute Otitis Media. Aspects of diagnosis and prophylaxis
Abstract: Popular Abstract in Swedish Akut mellanöreinflammation (akut otitis media, AOM) är en av barnaålderns vanligaste sjukdomare och en av dem som oftast föranleder antibiotikabehandling. De flesta barn får bara någon enstaka AOM, men cirka 5% av dem som insjuknar drabbas sedan av upprepade infektioner (s.k. otit-benägna barn) och blir till ett problem både för patienten, dennes familj och samhället. Den frekventa antibiotikaanvändningen vid dessa tillstånd har också lett till en resistensutveckling mot antibiotika hos de bakterier som orsakar AOM. Syftet med denna avhandling var att undersöka om förebyggande antibiotikabehandling vid symptom på övre luftvägsinfektion (ÖLI) hindrade utvecklingen av AOM hos otitbenägna barn och hur detta påverkade de aktuella bakterierna ur resistenssynpunkt. Dessutom avsåg man, att undersöka om man enbart genom mikroskopisk inspektion av trumhinnan kunna fastställa vilken bakterie som orsakat den aktuella infektionen. I studie I inkluderades barn under 18 månaders ålder, som haft minst 3 AOM. Vid tecken till ÖLI (snuva, temperaturstegring, hosta) gavs försöksmedicin i form av penicillin V (PcV) eller placebo. Inom 3 dygn undersöktes barnen med öronmikroskopi för att bekräfta eller utesluta AOM. Bakterieodling från nässvalget togs också vid undersökningstillfället. Patienterna följdes under 4.5 månader.I gruppen som fått PcV noterades en minskad frekvens AOM jämfört med placebogruppen. Odlingarna från de patienter som erhållit försöksmedicin i minst 2 dagar visade att S. pneumoniae (pneumococcer) förekom i en lägre frekvens hos dem som fått PcV jämfört med de som fått placebo. Den andra studien omfattade barn som före 6 månaders ålder haft en AOM konstaterad av öronläkare. I övrigt var uppläggningen identisk med den i studie I frånsett att patienterna följdes under 12 månader. De förändrade urvalskriterierna för patienter motiverades av att frekvensen AOM hos de i studie I inkluderade barnen varit lägre än förväntad. Resultaten visade att båda grupperna fick lika hög frekvens AOM, någon förebyggande effekt av PcV kunde inte noteras. Däremot hade 48/70 inkluderade barn haft mer än 3 AOM-episoder under studietiden, vilket talar för att urvalskriterierna fångat upp otit-benägna barn. Det tredje arbetet är en bakteriologisk studie baserad på prov tagna från patienterna i studie II. Sammanlagt omfattade materialet 703 odlingar. Patienterna, som deltog i studie II, hade under studieåret konsumerat 7 respektive 5 kurer antibiotika i PcV- respektive placebogruppen. Trots detta kunde man inte hos någon av de isolerade stammarna av S. pneumoniae eller H. influenzae i något avseende konstatera en ökad resistens. I den fjärde studien framkallades AOM experimentellt hos olika grupper av råttor med de vid otit vanligast förekommande bakterierna. Trumhinnans utseende under försöksperioden dokumenterades och hos en del av försöksdjuren bestämdes också halten av det vid inflammatoriska processer bildade cytokinet IL-6. Resultatet visade att man genom trumhinnans utseende kunde avgöra vilka djur som infekterats med komplikationsbenägna bakterier (S. pneumoniae och S. pyogenes) från de där de ofarligare bakterierna (H. influenzae och M. catarrhalis) var etiologiskt agens. Däremot kunde inte halten av cytokinet IL-6 i blod korreleras till vilken bakterie som orsakat den aktuella AOM:en. I det avslutande femte arbetet undersöktes 82 patienter med AOM. Härvid gjordes öronmikroskopi samt bakterieodling från mellanörat och nässvalget. Utifrån trumhinnans utseende angav undersökaren troligt etiologiskt agens och detta jämfördes sedan med resultatet av bakterieodlingarna. Av 63 bedömbara patienter kunder man hos 47 ange om infektionen orsakats av komplikationsbenägna bakterier eller sådana med mindre benägenhet för detta. Sammanfattningsvis har avhandlingen visat att förebyggande antibiotikabehandling vid ÖLI hos otitbenägna barn minskar frekvensen AOM hos äldre barn men ej hos yngre. Upprepade behandling med PcV orsakar inte någon typ av resistensutveckling hos de vid AOM aktuella bakterierna. Det finns dessutom en klar möjlighet att enbart utifrån trumhinnebilden, både vid djurexperimentell och human otit, avgöra om komplikationsbenägna bakterier (S. pneumoniae/S. pyogenes) eller ofarligare sådana (H. influenzae/M. catarrhalis) är etiologiskt agens. Det senare kan resultera i att man i den kliniska situationen ibland kan avvakta med antibiotikabehandling även vid AOM.
CLICK HERE TO DOWNLOAD THE WHOLE DISSERTATION. (in PDF format)