Bringing Europe Down to Earth

Abstract: Popular Abstract in Swedish Varför skulle det vara mer europeiskt att rösta ja till Euron än vad det är att rösta nej? Varför går det inte att vara både populist och ?god europé? på samma gång? Vad skiljer en illegal invandrare från en vanlig turist? På vilka sätt avviker Europa från andra föreställda gemenskaper som exempelvis nationen? Avhandlingen ?bringing europe down to earth? (ung. ta ner europa på jorden) behandlar den här typen av frågeställningar i syfte att utreda relationen mellan framväxten av en europeisk identitet och den politiska integrationen av EU: s stater och folk. I detta sammanhang är Europa symbolen för att ?vi européer? kommer samman i en Europeisk gemenskap över statsgränserna. Föreställningar om en särskild europeisk identitet förenar ett europeiskt folk med en territoriellt avgränsad enhet (Europa). Det råder dock en ständig kamp om betydelse med avseende på vad som gör Europa till ?Europa?. Avhandlingens titel uppmanar till att lyfta fram paradoxer och spänningar i våra föreställningar om vad som gör Europa till ?Europa?. Sammantaget sätter dessa föreställningar, enligt författaren, gränser för vad det innebär att tala, handla och även tänka som en europé i dagens Europa. I syfte att illustrera kopplingen mellan det politiska projektet EU (Europeiska Unionen) och föreställningar om en särskild europeisk identitet tar författaren med oss på en paneldebatt om Europas framtida konstitution i november 2003. Platsen var AF-borgen i Lund och arrangörerna hade uppdragit åt fyra personer (en liberal europaparlamentsledamot, en jurist, en vänstersympatisör och författaren själv) att agera panel. Enligt författarens minnesanteckningar var de tre övriga paneldeltagarna, på olika sätt, uppenbart entusiastiska inför vad det nytt konstitutionella fördraget skulle innebära för EU och Europa. Författaren själv valde att agera djävulens advokat. Utan tillstymmelse till meningsmotsättningar blir det inte mycket kvar att debattera om, tänkte han. Reaktionerna lät inte vänta på sig. De övriga ställde sig framförallt frågande inför hur statsvetardoktoranden kunde föredra nationalstaten framför det europeiska projektet. De kunde inte begripa vad som gjorde Sverige så mycket bättre än EU, vad som gjorde att Sveriges skulle vara så mycket bättre än Europa. Europaparlamentarikern gav en möjlig förklaring i det att statsvetardoktoranden var för ung för att förstå betydelsen av EU som ett fredsprojekt. Det intressanta i sammanhanget är att författaren varken pratade specifikt om Europa eller överhuvud nämnde Sverige i sitt inledningsanförande. Istället koncentrerade han sin presentation på de problem och utmaningar som EU står inför. Författaren menar att situationen kan tolkas som ett fall av identitetspolitik: det är inte vad du säger som alltid är det viktigaste utan från vilken position du uttalar dig. Identitetspolitik handlar, å ena sidan, om att skapa en positiv självbild om vad som förenar ?oss? som ett kollektiv, och å andra sidan om att konstruera skillnader mellan ?vi? och ?dem? (de som inte anses vara en del av ?oss?). Författaren menar att flera folkomröstningskampanjer kring EU-relaterade frågor har kretsat kring just identitetspositionerna ?nationen/det nationella? och ?Europa/det europeiska?. Det ömsesidiga samspelet mellan dessa båda kategorier begränsar utrymmet för alternativa positioner. Denna relation, hävdar författaren, sätter spelets regler för den politiska debatt som förs och har förts kring EU-specifika angelägenheter i efterkrigstidens Europa. Författaren diskuterar en rad analytiska perspektiv som kretsar kring identitetskonstruktion och identitetspolitik. I syfte att närmare undersöka kopplingen mellan kollektiva identifieringsprocesser (ex. en europeisk identitet) och strukturella kategorier (ex. ?svensk?) vänder sig författaren till diskursteoretiska traditioner, och mer specifikt till Laclau & Mouffe. Diskursteorin i deras tappning betonar politiska spänningar och asymmetriska maktrelationer som förutsättningar och begränsningar för uppkomsten av samhällen och samhälleliga institutioner. Som utgångspunkt ser författaren begreppet ?Europa? som en ?empty signifier?, dv s ett koncept som inte betyder någonting i sig självt men fylls med innehåll i en ständig kamp om betydelse. Vidare lanseras begreppet ?constitutive split? som ett sätt att beskriva hur Europa fylls med mening i relation till vad det inte är (ex. ?Europa kontra nationen?). Frågan om vad som gör Europa till ?Europa? står således inte att finna i ett mystiskt ursprung, utan utkristalliseras i ett mönster av ?constitutive splits? som sätter gränserna för vad det innebär att tala, tänka och handla som en ?god europé?. I ett första steg rekonstruerar och analyserar författaren mer specifikt EU: s identitetsskaparprojekt som ett sätt att avgränsa ett ?vi? från de som inte ingår i denna gemenskap. Ambitionen att ?ta ner europa på jorden? handlar i detta sammanhang om att belysa kontinuiteten mellan skapandet av nationalstater och nutida uttryck för en specifik Europeisk gemenskap. I det tredje kapitlet argumenterar författaren för att EU: s identitetsskaparambitioner präglas av en kosmopolitisk nationalism. Denna nationalism försöker förena demos (föreställningar om ett särskilt europeisk folk som knyts samman med ett Europa som en avgränsad territoriell enhet) med kosmos (idén om ett Europa som tjänar ett högre ändamål, som t ex världscivilisation eller en kosmopolitisk världsordning). Hänvisningar till kosmos signalerar att ?vår? (europeiska) nationalism är ?god? till skillnad från de brutala uttryck för gemenskap som vi tvingades uppleva under det föregående seklet. Empiriskt studeras hur EU-kommissionen använder sig av den retoriska devisen ?unity/united-in-diversity? (ung. enighet-i-mångfald) i sina tal. Enighet knyts dels till tanken om ett gemensamt europeiskt ursprung (ex. Karl den Stores rike), dels till det mera nära förflutna (typiskt till kol- och stålunionen och dess så kallade ?founding fathers? (ex. Schuman och Monnet). Vidare förknippas idén om enighet med tanken om ett framtida Europa där européer och europeiska stater sluter sig samman för att hantera ?globaliseringens? utmaningar. ?Mångfald? översätts i retoriken till de nationer, regioner och folk som sammantaget utgör det vi idag kallar för Europa. På frågan om hur man ska uppnå ?enighet-i-mångfald? blir svaret närmast tautologiskt: en europeisk identitet blir både ett redskap för att uppnå gemensamma mål och ett svar på vad som knyter samman flera kulturella traditioner till en gemensam europeisk gemenskap. Författaren ser i EU-retoriken flera associationer till skapandet av nationalstaten; allt från symboler som Europadagen, Europasång, gemensam valuta osv, till föreställningar om en gemensam Europeisk historia och idén om Europa som ett gemensamt hem för en återförenad familj av nationer (åter syftar här till fullbordandet av östutvidgningen i maj 2004). Analysen visar hur EU: s identitetsskaparprojekt reproducerar aspekter av såväl ?etnisk? och ?civic? nationalism. Gamla gränser ritas om i farvattnet av den europeiska integrationsprocessen. Likväl innebär den ?nya europeiska nationalismen? att Europa tilldelas ett väsen, ett delat öde och en gemensam historia där medlemsländerna och dess folk utgör delarna i en kosmopolitisk helhet. I anslutning till detta analyserar författaren i det fjärde kapitlet hur nationalstatslogiken består i såväl funktionalistiska som federalistiska teorier om integrationsprocessens mål och medel. Även om avhandlingen fokuserar på nutida uttryck för en europeisk identitet är det uppenbart att såväl kommissionsföreträdare som andra integrationsvänner runtom i Europa återvänder till integrationsprocessens födelsemödor på 50-talet för att legitimera en viss inriktning på integrationsprocessen också idag. Med andra ord beskriver inte integrationsteorier enbart framväxten av EU som ett politiskt projekt i efterkrigstidens Europa, de bidrar också till att reproducera kunskap om vad denna process innebär och syftar till. Författaren kommer i avhandlingens första del fram till att EU varken är ett postnationalistiskt eller ett postnationellt projekt. I avhandlingens andra del analyserar författaren, mera konkret, olika fall av identitetspolitik där Europa och européer separeras från vad som inte ingår i dessa respektive kategorier. Det femte kapitlet behandlar tre nationella folkomröstningar från Irland 2001, Sverige 2003 till Frankrike 2005. Gemensamt för alla tre fallen är det negativa valutslaget. Folket valde att välja en annan väg, än den av eliten föreslagna (såväl nationellt som i Bryssel). Således röstade irländarna nej till att ratificera Nicefördraget, svenskarna tackade nej till att införa Euron som nationella valuta och fransmännen ville inte stödja det nya konstitutionella fördraget. Författaren studerar reaktioner och tolkningar av den debatt som omgärdade valkampanjerna genom att analysera, dels offentliga dokument från Bryssel (främst Europeiska rådet och kommissionen), och dels också nationellt pressmaterial. Ambitionen är att diskutera hur kunskap om vad Europa är och gränserna för hur en europé bör vara också manifesteras och motargumenteras på den nationella arenan. I det irländska fallet tolkas nejet som ett fall av bristande information om att Nicefördraget underlättar för ett fullbordande av östutvidgningen, och i förlängningen också av EU som ett fredsprojekt. Sveriges nej till euron väcker inte lika starka reaktioner i Bryssel (Sverige hade redan förbundit sig att införa den gemensamma valutan). Att döma av responsen i svenska dagstidningar är emellertid svenskarna envist belåtna med tanken på Sverige som självtillräckligt. Utifrån ja-sidans reaktioner är många svenskar nostalgiskt bundna till en föreställning om den svenska välfärdsmodellen som varande överlägsen andra länders. I dessa reaktioner ser författaren en ?constituive split? mellan ?riktiga européer? (de ja-röstande minoriteterna) och de ?på väg-att-bli-européer? som ännu inte har insett vad det innebär att vara irländare eller svensk i ett större europeisk sammanhang. Det franska fallet väcker de klart starkaste reaktionerna. Det franska folkets öde binds samman med det europeiska, och ett franskt nej till det konstitutionella fördraget ses som en självmotsägelse eller som att ?ryssen skulle tacka nej till vodka?. Till skillnad från det irländska fallet där röstfördelningen mellan de två alternativen var liknande, så har det i skrivande stund inte blivit någon andra folkomröstning i Frankrike. Istället ledde den negativa valutgången i Frankrike, i kombination med det holländska nejet en kort tid därefter, till att ratificeringsprocessen stannades upp. I det franska fallet uppmärksammar författaren en ?constitutive split? mellan ?riktiga européer? och ?franska européer?. På ett annat sätt än Irland och Sverige räknas Frankrike till hjärtat av Europa. Kategorin ?franska européer? tjänar som en etikett för de fransmän som, enligt jasidans reaktioner, reducerar ?Europa? till en intern fransk angelägenhet. Gemensamt för alla tre fallen är att flera reaktioner (både i Bryssel och bland de nationella eliterna) pekar mot ett behov av att driva på integrationsprocessen än mera än förut. Problemet är inte för mycket integration, utan snarare för lite. Européerna måste lära sig vad det innebär att vara ?europé?. Det som intuitivt hade varit en möjlig respons på ett ?ja? i respektive folkomröstning blev nu också svaret på frågan hur integrationsprocessen kan fortskrida trots bristande folkligt stöd. I det sjätte kapitlet diskuteras kopplingen mellan säkerhet och identitet i framväxten av ett område av frihet, säkerhet och rättvisa inom EU (AFSJ). Då säkerhet traditionellt har ansetts tillhöra nationalstatens domän är det extra intressant att studera framväxten av ett europeiskt samarbete på detta område. Empiriskt analyseras utvecklingen av AFSJ under det att Europeiska rådet har sammanträtt ett par gånger om året (1999-2004) för att ange generella riktlinjer för unionens framtid. Författaren noterar hur föreställningen om en starkare identitet på insidan vävs samman med ambitionen att skydda Europa mot en omvärld som, inte minst efter elfte september 2001, upplevs som alltmer hotande. Flera politiker i ledande ställning återkommer till globaliseringen som ett fenomen som både bringar ökade möjligheter (exempelvis rivande av gränser och ökad mobilitet) och flera hotbilder (exempelvis gränsöverskridande brottslighet). Dessa sätt att beskriva globaliseringen indikerar båda ett incitament att stärka integrationen mellan stater. Budskapet är att ingen stat, ensam, klarar av att möta globaliseringens utmaningar. Författaren drar slutsatsen att det ökade betonandet av säkerhet i den officiella EU-retoriken har lett till ett Europa med ökad rörlighet för vissa (exempelvis för de personer som räknas som vanliga turister), men samtidigt ett Europa som är svårare att vistas i för de individer och grupper som riskerar att kategoriseras som illegala. I det sjunde kapitlet dröjer sig författaren kvar vid frågor som rör immigration och migration. I fokus står relationen mellan Bryssel och populism. Populism förknippas starkt med de högerextrema partier som under det senaste decenniet vunnit terräng i flera europeiska länder. På ytan markerar dessa partier en antites till Bryssel. De värnar och skyddar folket inom nationalstatens begränsade domäner mot en omvärld som upplevs som alltmer hotfull vare sig det handlar om mångkulturalism, gränsöverskridande brottslighet eller om globala kapitalflöden. Författaren analyserar dels hur kommissionen, utifrån en konsensuselitposition, likställer populism med att INTE agera europeiskt, och dels hur högerextrema partier i Danmark, Frankrike och Österrike marknadsför sig själva som folkets förlängda arm mot en ?elit? som inte längre förmår bejaka folkets intressen (vare sig den sitter i Bryssel, Paris, Wien eller Köpenhamn). Författaren drar slutsatsen att relationen mellan Bryssel och Populism präglas av ett ömsesidigt beroendeförhållande. Politik handlar i stor utsträckning om makt över språkbruket, och båda läger utmålar sig som fundamentalt skilda från varandra. Politik utan motståndare är icke-politik. Författaren menar att denna relation utgör ytterligare en ?constitutive split? som sätter gränser för vilka ?vi? (som i ?vi, de goda européerna?) är och ?de? som inte ingår i ?vår? värdegemenskap. Analysen visar även att populismstämpeln har riktats mot de grupperingar och partier på vänsterkanten som motsäger sig allt från EMU till globalisering. Återigen, att vara populist blir i retoriken synonymt med att INTE vara en ?god europé?. Det sista kapitlet sammanfattar de olika analyser som sammantaget ger oss en bild av hur Europa blir diskursivt konstruerad som ?Europa? i relation till det politiska projektet EU. Författaren konkluderar att gränserna för vad som kännetecknar ?Europa? och ?de goda européerna? inte bara handlar om territoriella gränser (insida kontra utsida) eller om vilka som får bli medlemmar i unionen. Gränser etableras också inom unionen; mellan ?goda och dåliga Européer?, mellan ?goda och dåliga främlingar? och mellan vänner och fiender. Avhandlingen drar slutsatsen att politiska frågor som rör EU-specifika frågor, som exempelvis Euron eller utvidgningsprocessen, i allt högre grad spelas ut i moralens domäner, mellan rätt och fel, mellan ond och god. På så vis förses, menar författaren, integrationsprocessen med en slags ostoppbarhetslogik som driver integrationen framåt, inte bortom, men tillsammans med nationalstaten. Författaren utmanar föreställningen om att integrationsprojektet, i dess nuvarande form, skulle ta oss förbi nationalstatslogiken. Han menar att de två kategorierna (?Europa? och ?nationen?) ömsesidigt konstituerar varandra som en gemensam perceptionshorisont för vad det innebär att tala, tänka och agera som europé i dagens Europa. Att ta ner Europa på jorden innebär att beakta spänningar och paradoxer inom denna horisont och på så vis uppmärksamma Europas konfliktfyllda potential.