Long-Term Ongoing Structured Support in Early Stage of Dementia: A Family Affair

Abstract: Demenssjukdomar drabbar mer än 35 miljoner människor världen över, en summa som kommer att fördubblas vart tjugonde år.   Demens är en global störning av intellektuella funktioner: förmågan att minnas försämras, och förmågor som att orientera sig i tid och rum, språklig förmåga, tankeprocesser som att gå från tanke till handling, problemlösande, utföra saker praktiskt och känna igen föremål. Symtomen följs ofta av förändringar i beteende och personlighet, som låg initiativförmåga, irritation, grovt socialt beteende och humörsvängningar. I Sverige diagnostiseras 25 000 personer per år, totalt så lever 160 000 personer med sjukdomen i Sverige idag. I Sverige ställs diagnosen ofta utifrån blodprover, hjärnröntgen och Mini Mental Score Evaluation-Swedish Revision tillsammans med personens sjukdomshistoria. Efter diagnosen har ofta anhöriga många frågor om hur livet kommer att te sig framöver, är det bra att flytta eller ska man bo kvar? Hur kommer sjukdomen att förändra livet och personligheten hos den drabbade? Tidigare studier visar att dessa frågor ofta förblir obesvarade, det är svårt att få en uppföljning hos läkare och det finns få länder där stöd efter diagnosen är vanligt förekommande.   Sverige har sen 2009 lagstiftat om rätten till stöd till anhöriga och närstående med demenssjukdom eller andra kroniska sjukdomar med funktionshinder. Typen av stöd som ges skiljer sig däremot åt, Socialstyrelsen kom därför hösten 2013 ut med riktlinjer för hur stödet bör se ut för att vara effektivt: 8-10 träffar under 3-6 månader med information och socialt stöd till anhöriga.En kommun i norra delen av Sverige har gett långvarigt stöd till personer med demenssjukdom och deras anhöriga sen 2006.Ett nära samarbete med Landstinget i regionen och på senare tid även privata vårdcentraler i området har lett till att stöd kan erbjudas i direkt samband med diagnostillfället. Personerna deltar ofta i stödgrupp inom ca 4-6 veckor efter sin diagnos. Avhandlingens syfte var att fördjupa kunskapen om personernas upplevelse av att vara i stödgrupp under lång tid; den längsta i 4 år. Intervjuer gjordes med anhöriga och personer med demenssjukdom.Resultaten visade att de par som varit med längst i stödgrupp kände sig trygga, de upplevde att de fick god kunskap om demens och var förberedda på den förändring som skulle komma. Resultaten visade också att vara vuxet barn till en person med demens innebar att vara tyngd av ansvar för att agera i den sjuka förälderns intresse trots en djup känsla av sorg of förlust vilket ofta leder till frustration med situationen. Relationerna inom familjen kan förändras efter demens diagnosen både till det bättre; att man sluter upp kring den demenssjuke föräldern men också till det sämre; att familjen splittras då relationerna utsätts för påfrestningar. Personerna med demenssjukdom som deltog i stödgrupperna upplevde och skattade sin känsla av sammanhang högt; att livet var meningsfullt, begripligt och hanterbart. Deras friska partner upplevde mindre begriplighet och hanterbarhet och de vuxna barnen mer meningsfullhet.Avhandlingens resultat har legat till grund för en modell för stöd till personer med demenssjukdom och deras anhöriga kallat PER-modellen®; Pedagogisk, Emotionell och Relationsbaserad modell för stöd.