Diffuse large B-cell lymphoma - tumour characteristics on RNA and protein level associated with prognosis

Abstract: Popular Abstract in Swedish Diffust storcelligt B-celllymfom (DLBCL) är den vanligaste aggressiva lymfomsjukdomen, och drabbar ca 450 personer årligen i Sverige. Med modern antracyklin-innehållande cytostatikabehandling är DLBCL en potentiellt botbar sjukdom. Av patienter med lokaliserad sjukdom botas 70 %, med spridd sjukdom ca 50 %. Bakgrunden till arbete 1 i denna avhandling var en rapport där man med hjälp av genuttrycksprofilering av DLBCL funnit att patienter vars tumörer hade tydliga drag av gener aktiverade under den normala B-cellens germinalcenterfas (GC) hade betydligt bättre överlevnad än de patienter vars tumörer hade drag av ?aktiverade B-lymfocyter? (ABC)(Alizadeh et al, Nature 2000). Eftersom genuttrycksprofilering är kostnadskrävande och tekniskt komplicerat ville vi i studie 1 undersöka om man på ett enklare sätt kunde identifiera GC eller ABC profiler på proteinnivå med hjälp av immunhistokemi. Med hjälp av etablerade germinalcentermarkörer, CD10 och BCL6, och en förmodad postgerminalcentermarkör, CD138, kunde vi inte med hjälp av immunhistokemi identifiera prognostiskt skilda subgrupper i en grupp av 125 patienter, stad II-IV som cytostatikabehandlats pga DLBCL. Frekvensen av BCL6-positiva tumörer var ovanligt hög, 97 %, möjligen beroende på att den immunhistokemiska teknik som använts, EnVision metoden, var känsligare än äldre metoder. I studien användes också ytterligare två markörer för att identifiera germinalcenterfasen, CD23 och CD40, vars uttryck korrelerade med varandra men inte med de andra undersökta markörerna. Uttryck av CD23 och/eller CD40 var förenat med förlängd överlevnad för patienterna. I studie 2 kunde den prognostiskt gynnsamma effekten av CD40, men inte CD23, verifieras i ett nytt patientmaterial bestående av 125 patienter, stad II-IV, som cytostatikabehandlats pga DLBCL. CD40-effekten kunde inte förklaras av en association med GC-fenotypen och heller inte av ett ökat autologt tumörcellssvar, mätt som grad av tumörinfiltrerande hjälpar- och mördar-T-celler. Den prognostiskt gynnsamma effekten av en GC-fenotyp, definierad enl. Hans et al (Blood 2004), kunde påvisas. I studie 3 bekräftades misstanken att bruket av EnVision-tekniken, numera en standardmetod för påvisandet av immunohistokemiska reaktioner, i sig leder till en högre frekvens av BCL6-positivitet än vad användandet av äldre immunhistokemiska metoder gör. Vidare konstaterades att användandet av s.k. tissue microarrayteknik (TMA) inte lämpar sig för att bestämma om tumörer ska klassas som GC eller icke-GC. Detta beror framförallt på att BCL6 färgar in ojämnt, med hög risk för falskt negativa resultat. I studie 4 studerades genuttrycksprofilerna i DLBCL-tumörer från 24 patienter med botad sjukdom och 13 patienter med cytostatika-resistent sjukdom. De gener som bäst förmådde att skilja grupperna kodade i huvudsak för proteiner som uttrycks av celler i tumörernas omgivning, och inte för proteiner som uttrycks av tumörcellerna själva. Detta bekräftades genom imunhistokemiska analyser, där höga gennivåer motsvarades av ett högre proteinuttryck. I den botade gruppen var andelen tumörer som uttryckte proteiner som är inblandade i olika inflammatoriska processer mycket större än i den refraktära gruppen. Vidare analyser visade att dessa proteiner var lokaliserade i makrofager som, liksom tumörinfiltrerande mördarceller, mycket oftare fanns i tumörer från den botade gruppen.