Regime Stability and Foreign Policy Change: Interaction between Domestic and Foreign Policy in Hungary 1956-1994

Abstract: Popular Abstract in Swedish Inrikes- och utrikespolitik kan inte alltid hållas åtskilda. Ett regeringsskifte på nationell nivå kan påverka landets utrikespolitik. På samma sätt kan ett lands utrikespolitiska agerande få inrikespolitiska återverkningar. De kopplingar som finns mellan inrikes- och utrikespolitik kan såväl underlätta som försvåra arbetet för en regering som, per definition, befinner sig i brytpunkten mellan nationell och internationell politik. Trots att en allmän insikt föreligger om deras betydelse är emellertid dessa fenomen otillräckligt studerade inom statsvetenskapen. Den här studien förenar teori kring politisk stabilitet på nationell nivå med teorier om utrikespolitisk förändring. Fokus ligger på (1) de strategier som politiska ledare använder sig av för att uppnå politisk stabilitet, (2) utrikespolitisk förändring och (3) kopplingar mellan de två. I vilken utsträckning en regim lyckas nå politisk stabilitet beror enligt denna studie på i vilken utsträckning olika nyckelgrupper accepterar regimen samt på tillgången på trovärdiga politiska alternativ till den rådande ordningen. Politiska ledare kan använda sig av olika slags strategier för att bli accepterade med tonvikt på legitimitet, ekonomiska resultat eller tvång. Utrikespolitisk förändring analyseras inom fem problemområden: regimstabilitet, säkerhetspolitik, handels- och ekonomisk politik, nationell identitet och autonomi. Sådan förändring förklaras utifrån ett teoretiskt ramverk som betraktar utrikespolitisk förändring, såväl som utrikespolitisk stabilitet, som resultatet av en dragkamp mellan faktorer som driver på förändring och faktorer som stabiliserar den förda politiken. Sådana faktorer återfinns både inom landet och internationellt och de kan också ibland hänföras till kognitiva aspekter eller till karaktärsdrag hos den förda politiken. Analysen av kopplingen mellan strategier för att nå inrikespolitisk stabilitet, å ena sedan, och utrikespolitisk förändring, å den andra, har inspirerats av teorier om politik som ett tvådimensionellt spel, teorier om utrikespolitisk anpassning, och teorier kring olika sidor av statens agerande. I sin empiriska del behandlar avhandlingen ungersk politik under närmare fyrtio år (1956-1994). Denna period omfattar tre relativt distinkta perioder: Kádár-perioden (1956-1988), den socialistiska regimens fall och övergången till demokrati (1988-90), och de första åren av demokratiskt styre (1990-94). Under János Kádárs tid vid makten skedde en förskjutning i fråga om val av legitimitetsstrategi. Efter hand kom regimen att i allt lägre grad förlita sig på tvång som främsta instrument för att i stället alltmera fokusera på resultat, främst i ekonomiska termer. Denna strategi underbyggdes internationellt genom en öppning mot Väst, först genom ökad handel men senare även inom mera känsliga områden med direkt koppling till Ungerns säkerhetspolitiska doktrin. Även om regimen under en tid lyckades uppnå politisk stabilitet slog dessa strategier så småningom tillbaka. Misslyckade ekonomiska reformer, framväxten av politiska alternativ, regimens förlorade tro på sin egen rätt att styra och, slutligen, förändringar i Moskvas hållning under Gorbatjov underminerades den socialistiska regimen och ledde till en demokratiseringsprocess som nådde sin kulmen 1989. Efter övergången till demokrati hoppades den första regeringen kunna uppnå politisk stabilitet mera baserad på legitimitet än på ekonomiska resultat. Denna strategi visade sig mindre framgångsrik såtillvida att regeringen föll i parlamentsvalet 1994, även om det politiska systemet i sig aldrig var utsatt för något verkligt hot. Under dessa år förändrades samtidigt utrikespolitiken mera radikalt även om dessa förändringar enligt studien kan betraktas som en logisk fortsättning på en politisk riktning som hade fastställts redan under den socialistiska regimen. Under den återinförda demokratin förblev kopplingen stark mellan landets inrikes- och utrikespolitik. Ungern tryckte på för att snabbt bli medlemmar av NATO och EU i hopp om att främja säkerhet, politisk stabilitet och ekonomiskt välstånd alltmedan landet frigjorde sig från sitt tidigare beroende av Moskva.