Women´s Experience of a myocardial infarction

Abstract: Popular Abstract in Swedish Hjärt- och kärlsjukdomar är idag den vanligaste dödsorsaken i stora delar av världen för både män och kvinnor. I Sverige är hjärtinfarkt den vanligaste dödsorsaken för kvinnor över 55 år och för män över 45 år. Det vill säga kvinnor drabbas cirka 10 år senare. Tidigare forskning har baserats i huvudsak på män varvid forskning på kvinnor med hjärt- och kärlsjukdomar har försummats. Det finns ett flertal riskfaktorer för att utveckla en hjärtinfarkt. De vanligaste och mest välkända riskfaktorerna är ärftlighet, diabetes, hypertoni, men även livsstilsfaktorer som övervikt, bristande fysisk aktivitet, rökning och stress är bidragande faktorer. De senaste decenniernas forskning har dessutom visat att även psykosociala faktorer har betydelse för risken att drabbas av hjärtinfarkt. Hur dessa riskfaktorer påverkar individen ser olika ut för män och kvinnor. Kvinnors situation i samhället har förändrats. Kvinnor förvärvsarbetar i samma omfattning som män i dagens svenska samhälle. Trots detta så ansvarar kvinnor fortfarande i större omfattning för hemmet och familjen än männen. Studier visar att kvinnors upplevelse av stress huvudsakligen kommer ifrån arbetet i hemmet än från förvärvsarbetet. Inom omvårdnadsprofessionen är det av stor vikt att förebygga riskfaktorer och att försöka få till stånd en livsstilsförändring för att förhindra hjärtoch kärlsjukdomar. Människor som drabbas av hjärt- och kärlsjukdomar lever under ett livshotande tillstånd och detta ger inte bara fysiska besvär utan också emotionell påverkan. Hur detta påverkar individen kan bero på förmågan att hantera stresstillstånd i det dagliga livet. Det övergripande syftet i denna avhandling var att beskriva och undersöka kvinnors erfarenhet av att drabbas av en hjärtinfarkt. I studie II, III och IV användes ett strategiskt urval utifrån ålder, antal barn, utbildningsnivå och civil status. Intervjuer genomfördes vid två tillfällen. Den första intervjun genomfördes på intensivvårdsavdelningen på andra eller tredje dagen efter insjuknandet. Den andra intervjun på samma kvinnor genomfördes efter fyra, sex eller tio månader efter insjuknandet. Vid första intervjun deltog 20 kvinnor och vid andra 14 kvinnor. Studie IV genomfördes fem år efter insjuknandet i hjärtinfarkt. Studie III, III och IV har en fenomenografisk ansats som är en explorativ och beskrivande kvalitativ metod. Studie I genomfördes på intensivvårdsavdelningen och har innehållsanalys som metod. Studie V har en kvantitaviv ansats med ett frågeformulär som utarbetades av författarna med inspiration från andra studier; detta omfattade 26 frågor. Frågeformuläret skickades med post till samtliga vårdcentraler i Skåne. Första studien beskriver hur kvinnorna upplevde sina symtom i samband med insjuknandet. Kvinnorna hade svårt att inse att symtomen hade koppling till hjärtinfarkt. Det berodde på att symtomen inte var vad de upplevde som typiska för hjärtinfarkt. Vidare hade de svårt att inse att de skulle kunna drabbas av hjärt- och kärlsjukdom. Kvinnorna hade också upplevt en förändring i sitt hälsotillstånd en tid 58 innan hjärtinfarkten; de upplevde trötthet och en viss obehagskänsla i bröstet. De beskrev smärtan som tryck över bröstet och fastän det var svårt att hantera smärtan ville kvinnorna stanna hemma så länge som möjligt och hoppades på att smärtan skulle försvinna. Vidare beskrev kvinnorna hur de försökte med olika strategier för att hantera smärtan istället för att uppsöka hälso- och sjukvården. De var i behov av stöd och hjälp från anhöriga att ta beslutat att söka vård. De upplevde svårigheter att kontakta ambulans och ville hellre själva ombesörja transport till sjukvården. Den andra studien utmynnade i två beskrivningskategorier av hur kvinnorna uppfattade stress före och efter hjärtinfarkten. Beskrivningskategori: A. Personliga egenskaper och B. Påverkan från miljön: Före hjärtinfarkten uttryckte kvinnorna att de levt under en långvarig press. De beskrev att stressen kom inifrån och att de upplevde en rastlöshet på grund av att behöva ha ständig kontroll över tillvaron och oron att inte räcka till. Kvinnorna uttryckte att de levt under stress en längre tid och att detta berodde på en ständig och långvarig oro för en släkting eller en långvarig konflikt. Vidare uttryckte kvinnorna att just denna ständiga oro och ångest var påfrestande, vilket bidrog till att de aldrig kunde slappna av. De äldre kvinnorna uttryckte att livet hade blivit meningslöst på grund av ensamhet och isolering. Kvinnorna hade också andra kroniska sjukdomar såsom diabetes, reumatoid artrit och de uppfattade att detta också var en utlösande faktor. Före hjärtinfarkten uttryckte kvinnorna att de inte fick stöd från omgivningen i samband med att de vårdade en släkting. De beskrev att de ensamma tog ansvar för en sjuk anhörig och det uppfattades som stress. Kvinnorna uttryckte att de upplevt en långvarig frustration beroende på påfrestande relationer, vilket beskrevs som en långvarig stress. Kvinnorna uttryckte att de hade stort ansvar för familjen samtidigt som de förvärvsarbetade. De beskrev att det var betungande att ta så mycket ansvar och de hade också svårigheter att sätta gränser för vad de orkade med. Kvinnorna uppfattade också att de tog ett stort ekonomiskt ansvar vilket resulterade i stress. Efter hjärtinfarkten framkom ytterligare en uppfattning förutom de uppfattningar som identifierades innan hjärtinfarkten. Det dagliga livet förändrades markant efter hjärtinfarkten. Kvinnorna beskrev att de hade en ständig inre rastlöshet p.g.a. att de inte hade styrkan att ha kontrollen över hemmet. Vidare framkom att de upplevde en inre oro som var stressande, en oro över att ha varit allvarligt sjuk, men också en uttalad oro över att få ytterligare en hjärtinfarkt. Detta bidrog till att kvinnorna ofta uppsökte akutmottagning i tron om att de fått en ny hjärtinfarkt, men symtomen berodde ofta på ångest och oro. Kvinnorna beskrev att de anhöriga hade en extremt överbeskyddande attityd. Den överbeskyddande attityden ledde till stress och aggressivitet hos kvinnorna och de uppfattade livet som meningslöst. Livsstilsförändringar var nödvändigt efter hjärtinfarkt för att inte drabbas av en ny hjärtinfarkt. En nödvändighet var att sluta röka. Detta påverkade kvinnorna psykiskt eftersom rökning hade varit ett sätt att hantera sin stress. Kvinnorna var också fyllda av funderingar kring sin sjukdom. De beskrev att de funderade över varför de hade drabbats av hjärtinfarkt. Kvinnorna hade uppfattningen att endast äldre människor 59 och framförallt män drabbas av hjärtinfarkt. De hade aldrig tänkt tanken att de själva skulle kunna drabbas av en hjärtinfarkt. Efter hjärtinfarkten uttryckte kvinnorna en stress över att de inte fick tillräckligt med stöd och hjälp från kommunen. Det upplevde också en besvikelse kopplat till rehabiliteringen. Kvinnorna var i varierande åldrar och hade skiftande behov vad det gällde rehabilitering. Efter hjärtinfarkten upplevde kvinnorna stress och oro för hur de skulle orka som tidigare, hur mycket de skulle orka arbeta samt en oro för framtiden. Kvinnorna uttryckte också oro över sin ekonomi och sin arbetskapacitet. Kvinnorna utvecklade olika sätt att hantera stressen i sitt dagliga liv både före och efter hjärtinfarkten. Den andra studien utmynnade i tre beskrivningskategorier: A. Kogitiva handlingar, B. Social tillhörighet samt C. Emotionell avkoppling. Via reflektion fick de en bättre insikt över situationer som var stressfyllda. Detta resulterade i att de planerade och prioriterade tillvaron på ett bättre sätt och kunde undvika vissa stressituationer. De kvinnor som hade andra kroniska sjukdomar såsom diabetes och reumatism försökte hantera detta genom att lära sig sina gränser och att acceptera sin situation. Socialt stöd var ett värdefullt sätt att hantera stressen i det dagliga livet såsom att tala med någon ex. en arbetskamrat eller släkting. Tala med någon och speciellt med någon som var i samma situation gav kvinnorna nya krafter att kunna gå vidare i livet. Kvinnorna hade också behov att bli bekräftade. De äldre kvinnorna ville känna sig både behövda och bekräftade. När stressen i vardagslivet blev för stor, var ett sätt för kvinnorna att bryta stressen att utnyttja sina egna resurser. Denna förmåga skapade distans till tillvaron och gav en emotionell avkoppling. Efter hjärtinfarkten använde sig kvinnorna av kognitiva handlingar såsom reflektion, planera och prioritera sin dagliga tillvaro. Kvinnorna hittade så småningom en ny mening med livet och omvärderade sina liv samt anpassade sig till förändringen som sjukdomen hade medfört. Det sociala stödet uppfattades av kvinnorna som viktigt. Att prata med någon var betydelsefullt samt ett sätt att hantera stressen. Det som kvinnorna ansåg som värdefullt var att träffa andra i samma situation, samt att höra att andra erfarit samma oro, stress och ångest efter hjärtinfarkt. Bekräftelse från hälso- och sjukvårdpersonal var viktigt såsom att få feedback från sjuksköterskorna i rehabiliteringsteamet. Efter hemkomsten från sjukhuset var den första tiden kaotisk och kvinnorna hade många funderingar kring hjärtinfarkten. De beskrev att det var nödvändigt att komma ifrån alla dessa tankar kring hjärtinfarkten. Ett sätt var att göra något annat och skingra tankarna såsom med trädgårdsskötsel, eller att läsa en bok. Det var också svårt att ta till sig att de hade drabbats av en allvarlig sjukdom. Kvinnorna använde sig inte sällan av förnekande. Studie IV beskriver kvinnors upplevelser av hjärtinfarkt fem år senare. Det resulterade i två huvudkategorier: A. Konsekvenser av en hjärtinfarkt och B. Att anpassa sig till en ny livssituation. Kvinnorna upplevde fortfarande att deras livssituation var påverkade av att ha haft en hjärtinfarkt. Eftersom kvinnor oftast är äldre när de drabbas av hjärtinfarkt var det vanligt med olika följdsjukdomar och 60 detta påverkade deras livssituation. Vidare upplevde de att de fortfarande hade olika problem med sin hälsa som var relaterat till sin hjärtinfarkt. De upplevde fortfarande att tillvaron var skör och att det fanns en ständig oro för att få en hjärtinfarkt. Kvinnorna uttryckte också att det var viktigt med fortsatt stöd från hälso- och sjukvården. Studie V visade på vilka resurser som primärvården kan erbjuda för hjärtinfarktpatienter. Vad det gällde utbildning för sjuksköterskor inom området hjärt- och kärlsjukdomar, hade 32 % någon form av utbildning. Vidare kunde vårdcentraler inom regionen erbjuda större möjligheter för patienter att ha tillgång till sjukgymnast och dietist i jämförelse med de privata vårdcentralerna. Merparten av vårdcentraler kunde inte erbjuda socioekonomiskt stöd; det samma gällde samarbete med olika frivillig organisationer. Sammanfattningsvis visar avhandlingen på betydelsen av att se kvinnors livssituation som en helhet för att kunna bidra till att identifiera riskfaktorer och att sätta in preventiva åtgärder på ett tidigt stadium. Avhandlingen speglar betydelsen av att hantera stressituationerna både före och efter sjukdomen. Avhandlingen pekar också på vikten av att utforma individuella rehabiliteringsprogram, samt att det bör finnas riktade rehabiliteringsprogram inom primärvården. Att förstå hur olika patienter hantera stressituationer i samband med en kronisk sjukdom är ett viktigt forskningsområde inom omvårdnad som bör utvecklas ytterligare. En slutsats är att i rehabiliteringsprogram bör det även ingå att utveckla patientens egen förmåga att hantera stress. Det finns ett behov av ett fortsatt och långsiktigt stöd och uppföljning.