Ecology and conservation of the moth Dysauxes ancilla

Abstract: Ekologin hos lavdagsvärmaren (Dysauxes ancilla) studerades inom den enda svenska populationen vid Beijershamn på Öland. Populationen utgör en isolerad förekomst på nordgränsen av artens utbredningsområde, som huvudsakligen är mellan- och sydosteuropeiskt. Arten är rödlistad som akut hotad. Resultaten visar att lavdagsvärmaren för närvarande endast förekommer inom ett 4 ha stort område, med en populationsstorlek på 1000-2000 exemplar. Habitatet utgörs av torrängar med låg vegetation, med inslag av enstaka samlingar av ek- och enbuskar. Torrängarna gränsar mot mer sammanhängande lövskog, vilken domineras av ek. Delar av torrängarna ligger på en strandvall från Littorinaperioden, vilken sluttar mot sydväst. Äldre fynd av lavdagsvärmaren från Beijershamnsområdet visar på en större utbredning några decennier tillbaka. Utbredningen har sedan dess minskat till den idag enda kvarvarande populationen. Flygbilder antyder att detta orsakats genom igenväxning av lämpliga habitat. Eftersom området bara betats sparsamt av häst, har igenväxningen främst orsakats av naturlig succession. Äggläggande honor och larver förekommer längs sydligt orienterade kantzoner, och på den sydvästsluttande strandvallen, där det finns rikligt med födoväxter för larvarna samt rikligt med ekförna. Detta tyder dels på ett starkt värmebehov, men också på ett fuktighetsbehov hos ägg och larver vilket kan uppnås i ekförnan. Larverna är polyfaga, och resultaten antyder att fördelar avseende överlevnad och tillväxt kan uppnås genom att olika födoväxter blandas under näringssöket. Larverna är även mer skyddade från predatorer och parasitioder när de befinner sig i ekförnan. De vuxna fjärilarna är stationära, och alla rörelser har skett inom habitatet. Medelförflyttningen hos hanar är 43 m, hos honor 9 m, och den längsta förflyttningen var 144 m. Fjärilarna visade en beteendemässig motvilja mot att flyga ut över angränsande avvikande miljöer; kraftigt betad ängsmark respektive tätare skog. Bevarandeåtgärderna bör inriktas på att hålla kvar habitatet i nuvarande utseende och hindra en igenväxning. Detta kan uppnås genom bete, eller manuella röjningar, med lämpliga intervall. Inga andra lämpliga habitat finns för närvarande i omgivningarna. Detta innebär att det kvarvarande habitatets gränser kan skötas så att risken för att fjärilar lämnar habitatet minimeras. En restaurering av områden där fjärilen förekom tidigare, vilka ligger inom spridningsavstånd för den kvarvarande populationen, bör endast övervägas om spridningskorridorer, där inga fjärilar lämnar korridoren till omgivningarna, kan skapas. Om restaureringsåtgärder planeras är den kvarvarande populationen väl lämpad för en expansion inom området, eftersom den genetiska statusen är god.