Clinical and Experimental Aspects of Phonetogram Analysis

Abstract: Popular Abstract in Swedish Ett fonetogram är ett diagram som beskriver röstfunktionens status genom att visa extremvärden av ljudtrycksnivå som funktion av grundtonsfrekvens. Tillvägagångssättet är att försökspersonen uttalar en vokal, i denna avhandling genomgående vokalen [a], på en given tonhöjd så svagt och så starkt som möjligt inom hela röstomfånget. Provet utföres i ett ljudisolerat rum med hjälp av ljudnivåmätare, vars mikrofon har ett konstant avstånd på 30 cm till munnen, och någon slags klaviatur, t ex piano eller synthesizer, för tonreferenserna. Hela fonetogramundersökningen registreras på tonband. Fonetogrammet har också ställts i relation till data från högläsning i avsiktligt varierad röststyrka, samt under brusbelastning. Här mätes medelvärdet av grundtonsfrekvensen i Hz och ljudtrycksnivån i ekvivalenta ljudnivån, Leq. Sångare kan antagas ha en optimerad röstfunktion, åtminstone vad gäller sång. I fonetogrammet visade sig kvinnliga sångare ha klart högre ljudnivåer i den högre delen av deras röstomfång jämfört med en kontrollgrupp av icke-sångare. Sångarnas Leq var högre än kontrollgruppens vid högläsning, dock inte under brusbelastning. Sångarna ökade också sin relativa grundtonsfrekvens mer med ökande ljudnivå än icke-sångarna oberoende av förutsättning. Med anledning av fonetogramskillnaderna i övre konturen mellan kvinnliga sångare och icke-sångare undersöktes om det förelåg en skillnad i subglottiskt tryck. Detta tryck är den främsta fysiologiska variabeln för variation av röststyrka. För svag röststyrka fanns det ingen skillnad. För stark röststyrka, däremot, var det en stor skillnad i den högre delen av deras röstomfång. Genom sin sångträning ser sångarnas fonationsmekanism ut att klara av att använda högre subglottala tryck. Ökningen i ljudnivå vid fördubblat tryck är teoretiskt 9-10 dB. I detta fall ligger ökningen genomsnittligt på 17 dB för sångarna och 14 dB för icke-sångarna, vilket troligtvis beror på att det tillkommer resonanseffekter som då utnyttjas bättre av sångarna. Fonetogram registrerades före och efter 15 minuters högläsning med överröstning av ett starkt brusljud. Undersökningen gjordes på kvinnliga och manliga patienter med diagnosen icke-organisk dysfoni, samt röstfriska kontroller. De kvinnliga och manliga patienterna uppvisade förhöjd undre fonetogramkontur efter högläsningen, medan kontrollernas fonetogram var oförändrade. Kvinnliga och manliga dysfonipatienter jämfördes med respektive kontroller. De kvinnliga patienterna hade en lägre övre kontur än kontrollerna, medan manliga patienter inte skiljde sig från kontrollerna. Vad gäller den undre konturen, å andra sidan, låg de manliga dysfonipatienterna högre än kontrollernas, medan de kvinnliga patienterna inte skiljde sig från sina kontroller. Spektralanalys visade, att dysfonipatienterna hade en mer dominerande grundton än kontrollerna vid stark röststyrka. Kvinnliga och manliga dysfonipatienter jämfördes också före och efter röstterapi. Fonetogrammen relaterades även här till akustiska registreringen vid högläsning, dvs medelvärdet av grundtonsfrekvensen och ljudtrycksnivån, uttryckt i dB Leq. Resultatet blev, att patienterna normaliserade sina fonetogram efter terapi. Kvinnliga patienter höjde den övre konturen, medan manliga patientet sänkte sin undre kontur. De kvinnliga patienterna kunde också använda en starkare röst vid högläsning efter terapi, medan de manliga patienterna inte höjde tonläget lika mycket efter behandling.