Vertebral Deformity and Vertebral Fracture in the Elderly

Abstract: Popular Abstract in Swedish Osteoporos (benskörhet) är en sjukdom med en störning i ämnesomsättningen i skelettet vilket leder till minskad mängd benvävnad och förändringar i benets mikrostruktur. Detta resulterar i en sämre hållfasthet och en ökad risk för frakturer (benbrott), vilka kan uppkomma spontant eller som en följd av ett lindrigt trauma (olycksfall). Andelen individer med osteoporos ökar med stigande ålder och kvinnor drabbas oftare än män. Fraktur på en eller flera av ryggradens kotor är en vanlig typ av fraktur vid osteoporos. Bland 50-åriga kvinnor i Sverige kommer 15% att ådra sig en kliniskt diagnostiserad kotfraktur någon gång under sin återstående livstid. Motsvarande andel bland männen är 8%. De personer som får en osteoporosrelaterad kotfraktur löper en ökad risk för ryggbesvär och en ökad risk för att senare få andra benskörhetsfrakturer jämfört med personer utan kotfraktur. Om man utför en röntgenundersökning av ryggen på ett antal äldre personer slumpvis utvalda ur befolkningen finner man att mindre än 1/3 av alla individer med röntgenologisk kotfraktur känner till sin fraktur. Många individer med kotfraktur på grund av osteoporos har således så lite besvär eller ignorerar sina besvär att de inte söker sjukvård. Dessutom kan andra sjukdomstillstånd än fraktur ge en formförändring av en kota. Av dessa anledningar har man valt att benämna röntgenologiskt formförändrade kotor för kotdeformitet i stället för kotfraktur när man genomför vetenskapliga undersökningar på en större mängd individer ur befolkningen. Denna avhandling behandlar förekomsten av kotdeformitet respektive förekomsten av kliniskt kända kotfrakturer bland män och kvinnor äldre än 50 år och boende i Sverige. Dessutom har vi undersökt konsekvenserna av dessa tillstånd när det gäller ryggbesvär, risken för framtida frakturer samt dödlighet. I det första delarbetet beskrivs förekomsten av kotdeformitet bland 343 män och 454 kvinnor i åldern 50 – 86 år, slumpvis utvalda ur befolkningen i Malmö och Göteborg. Sammanlagt 33% av männen och 39% av kvinnorna hade minst en kota som var deformerad. Andelen individer med kotdeformitet ökade med stigande ålder såväl bland männen som kvinnorna. De tre kotor som oftast uppvisade kotdeformitet var de två nedersta bröstkotorna och den översta ländkotan. När man undersöker förekomsten av en sjukdom eller ett tillstånd i befolkningen genom att bjuda in en slumpvis utvald grupp ur befolkningen är det viktigt att studera även de som tackade nej till att delta. Om dessa skiljer sig i viktiga aspekter från de som deltog i undersökningen kan våra slutsatser av studien vara felaktiga. I delarbete två studerades de personer som avböjde deltagande i Malmö-delen av ”European Vertebral Osteoporosis Study” (EVOS). Denna studie behandlade förekomsten av kotdeformitet och genomfördes som en multinationell undersökning i 19 olika europeiska länder och omfattade fler än 15 000 personer. Bland de män som avböjde deltagande var förmodligen andelen individer med kotdeformitet högre än bland de män som deltog. När det gällde kvinnorna kunde några säkra slutsatser inte dras. I delarbete tre följdes under en 10-års period dödligheten och andelen nya frakturer bland de 298 män och 300 kvinnor som ingick i Malmö-delen av EVOS. De individer som uppvisade kotdeformitet hade en drygt 2 gånger ökad risk att avlida under den efterföljande 10-års perioden jämfört med individer utan kotdeformitet. Männen med kotdeformitet uppvisade en överdödlighet i hjärt-kärl- och lung-sjukdomar medan kvinnor med kotdeformitet hade en ökad dödlighet i cancer. Förekomst av kotdeformitet innebar både bland männen och kvinnorna en ökad risk för nya frakturer under 10-års perioden jämfört med de utan kotdeformitet. I delarbete fyra rapporterades att andelen individer med kotdeformitet var högre bland en grupp patienter som behandlades för höftfraktur jämfört med individer slumpvis utvalda ur befolkningen. Denna skillnad fanns framför allt bland personer under 80 års ålder. Detta resultat föranleder misstanken att kotdeformitet möjligtvis kan ses som en riskfaktor för framtida höftfraktur. Det fanns ingen skillnad i andelen individer med kotdeformitet bland patienter med sin höftfraktur lokaliserad nedanför lårbenshalsen jämfört med patienter med sin höftfraktur i själva lårbenshalsen. Bland Malmös befolkning över 50 års ålder 1979 ådrog sig 1.8 av 1000 män och 3.6 av 1000 kvinnor en kliniskt diagnostiserad kotfraktur. Vid en efterundersökning 12 år senare konstaterades att det fanns fler kvinnor bland patienterna med kotfraktur som hade ryggsmärtor och som upplevde sin hälsa som sämre jämfört med kvinnor slumpvis utvalda ur befolkningen. Dödligheten var under en 22-års period högre bland patienterna med kotfraktur jämfört med hela Malmös befolkning med samma ålders- och könsfördelning. Sammanfattningsvis kan det konstateras att andelen individer med kotdeformitet bland män och kvinnor äldre än 50 år och boende i Sverige är hög. Individer med kotdeformitet har en ökad dödlighet och en ökad risk för framtida fraktur under en 10-års period jämfört med individer utan kotdeformitet.