Clinical and experimental studies in nickel allergy

Abstract: Popular Abstract in Swedish Kliniska och experimentella studier av nickelallergi Nickelallergi är vanligt, särskilt hos kvinnor. Nickelallergi leder ofta till periodiskt eller kroniskt eksem, främst på händerna. Dessa eksem kan vara svårläkta och leda till långa sjukskrivningsperioder. Nickel finns överallt i omgivningen och det går inte att helt undvika exposition för denna metall. Syftet med dessa studier har varit att få bättre kunskap om vilka faktorer som kan vara av betydelse för nickelallergiskt kontakteksem. Hos patienter med känd nickelallergi noterades en förvånansvärt stor variation i reaktiviteten hos en och samma individ som allergitestades med nickel vid upprepade tillfällen. Ingen patient uppvisade samma testreaktivitet vid alla testtillfällen. Även ett helt negativt testresultat noterades hos ett par patienter (delarbete 6). I tre av delarbetena (delarbete 1, 3 och 4) studerades vad ett tidigare, men läkt eksem har för betydelse när huden åter exponeras för nickel. Ett tidigare nickelallergiskt eksem gav ökad reaktivitet och eksembenägenhet. Dessutom observerades en tidsrelation till det tidigare eksemet: ju kortare tid mellan tidigare eksem och förnyad nickelkontakt, desto kraftigare eksem. Även med det längsta tidsintervallet, 8 månader, fanns dock en viss ökad reaktivitet. Däremot registrerades en minskad reaktivitet och eksembenägenhet i ett hudområde där det en månad tidigare funnits ett icke-allergiskt kontakteksem orsakat av det hudirriterande ämnet natriumlaurylsulfat. I delarbete 5 studerades uppflamningen av tidigare nickeleksem efter peroralt nickelintag. Vi fann att denna uppflamningsreaktion var relaterad till nickeldos och intensiteten av det tidigare nickeleksemet: ju kraftigare eksem, desto större benägenhet för uppflamning. Förvånansvärt nog påvisades även uppflamning av kliniskt negativa testreaktioner, d v s hudområden som varit i kontakt med nickel utan att synligt eksem uppkommit. Tidsintervallet mellan tidigare eksem och nickelprovokationen visades även vara av betydelse: ju kortare tid mellan tidigare nickeleksem och nickelprovokation, desto större benägenhet för eksemet att flamma upp. Om nickel tas in via magtarmkanalen ger detta ökad utsöndring av nickel i urinen hos främst atopiker (patienter med ärftlig benägenhet att utveckla eksem), liksom en mindre ökning av utsöndringen med avföringen. Sammantaget tyder detta på ökat upptag av nickel från magtarmkanalen hos atopiker. Handeksem av pomfolyxtyp har experimentellt provocerats med peroral tillförsel av nickel. Därför kan ökat nickelupptag hos atopiker eventuellt bidra till att handeksem av pomfolyxtyp hos atopiker med nickelallergi har speciellt dålig prognos. Dessutom påvisades hos patienter med atopi en korrelation mellan ökade nivåer av nickel i urinen och ett ämne i blodet (TIBC) som är involverat i järnomsättningen. Detta kan tyda på att järnstatus kan ha betydelse för nickelupptaget via magtarmkanalen med eventuella framtida möjligheter att behandlingsmässigt påverka nickelabsorptionen (delarbete 2 och 7).