Coeliac Disease in Childhood : On the Intestinal Mucosa and the Use of Oats

Abstract: Celiaki, eller glutenintolerans, är en av våra vanligaste kroniska sjukdomar i barnaåren. Sjukdomen orsakar en kraftig inflammation i tunntarmens slemhinna efter intag av glutenhaltig föda hos personer med ärftlig benägenhet att utveckla celiaki. En frisk tarm är kraftigt veckad för att öka ytan för upptag av näringsämnen. Ytan består dessutom av åtskilliga fingerliknande utskott, s.k. villi, och mellan villi finns kryptorna där celldelning och celldifferentiering sker. Villi och kryptor kantas av epitelceller, enterocyter, vilkas uppgift är att ta upp näring från tarminnehållet samt att utgöra en selektiv barriär mellan den yttre och inre miljön i tarmen. Den typiska tarmskadan vid celiaki karakteriseras av avsaknad av villi och kraftigt förlängda kryptor, och både näringsupptaget och barriärfunktionen är dessutom störda. Den enda behandling som finns att tillgå vid celiaki är en livslång glutenfri diet. De skadliga proteinerna i vetegluten kallas gliadin, och det finns liknande proteiner i råg, korn, och havre. I havre kallas proteinet avenin. Möjligheten att använda havre vid celiaki har diskuterats flitigt, men numera anses det riskfritt för majoriteten av både barn och vuxna att använda havre i den glutenfria dieten.Målet med den här avhandlingen var att undersöka hur barn med celiaki reagerar på havre i kosten. Detta studerades med avseende på antikroppar mot avenin samt med en metod som mäter halten av kväveoxid- (NO-) produkter i urinen. Ett andra mål var att studera tunntarmens struktur vid olika stadier av celiaki.I den första studien undersökte vi om celiakibarn har antikroppar i serum mot avenin. Vi fann att så var fallet och att nivåerna var signifikant högre än hos friska kontrollbarn. När barnen sattes på glutenfri kost sjönk antikroppsnivåerna, för att öka igen när gluten återinfördes i kosten. Blodproverna till den här studien togs innan debatten om havre kom igång, vilket gör att vi tror att de olika dieterna även speglar ett sant intag av havre. Studien visade också att det inte var någon korsreaktion mellan antikroppar mot avenin och gliadin.Vi använde sedan vår metod för att mäta antikroppar mot avenin i en randomiserad studie där havre gavs till barn med nydiagnostiserad celiaki. Barnen fick antingen en vanlig glutenfri diet eller en med tillsats av specialhavre. Antikroppsnivåerna sjönk markant redan efter tre månader i båda grupperna, och vid studietidens slut, efter ca ett år, hade alla utom ett par patienter återfått normala nivåer. Samma barn studerades även med avseende på NO-produkter i urinen. NO är en kortlivad molekyl som fungerar som budbärare i och mellan celler, och produktionen av den ökar markant vid en inflammation. Tidigare studier har visat att barn med obehandlad celiaki har extremt höga halter av NO-produkter i urinen. I vår studie sjönk även dessa värden signifikant efter tre månader, och det var ingen skillnad mellan grupperna. Efter ett år hade dock fyra barn i havregruppen och ett barn i den grupp som fick vanlig glutenfri kost, fortfarande extremt höga nivåer av NO-produkter.Dessa båda studier styrker den kliniska uppfattningen att de flesta barn med celiaki kan tåla havre, men de visar också att man bör följa upp de celiakibarn som kompletterar sin glutenfria kost med havre eftersom vissa barn verkar ha kvarstående tecken på inflammation i tarmen.I tarmbiopsier från barn med olika stadier av celiaki studerades förekomst och lokalisering av occludin och claudiner, proteiner som är viktiga för att upprätthålla barriärfunktionen i tarmen. Vi fann ett ökat uttryck av occludin vid obehandlad celiaki, vilket vi tror speglar den ökade celldelning och de förändrade barriäregenskaper som man ser vid aktiv celiaki. Resultaten tyder även på att uttrycket av claudin 1-5 inte tycks påverkas av kosten hos barn med celiaki.