Risk factors for falls and fractures in elderly women. The Malmö OPRA study

Abstract: Popular Abstract in Swedish Omkring hälften av alla kvinnor kommer någon gång efter 50 års ålder att drabbas av ett benbrott. Ett benbrott ger upphov till smärta, en risk för långvarig invaliditet och förtida död. Det är viktigt att försöka hitta dem som riskerar att drabbas, eftersom det möjliggör förebyggande behandling. Hur stor risken är att man drabbas av ett benbrott på äldre dagar beror framför allt på två saker, graden av benskörhet (osteoporos) och hur lätt man faller. Den här studien startades för att försöka hitta bättre sätt att identifiera personer med stor risk för benbrott. Till studien rekryterades 1044 kvinnor från Malmö. Alla var 75 år gamla då studien påbörjades. En ny ultraljudsapparat för undersökning av benmassan i fingrarna provades. Resultaten jämfördes med etablerade metoder, som ultraljud av hälen och röntgenteknik för att bestämma benmassan i höften och ryggen. Samstämmigheten med de etablerade metoderna var dålig. Ultraljudsundersökning av fingrarna kunde inte skilja mellan kvinnor som tidigare haft en fraktur och de som aldrig haft någon. Ultraljudsundersökning av fingrarna är förmodligen inte användbar för att hitta personer med förhöjd benbrottsrisk. Effekten av fysisk aktivitet på benmassan hos äldre undersöktes. Det fanns ingen relation mellan tidigare aktivitetsnivå och benmassan vid 75 ålder. Den nuvarande aktivitetsnivån och muskelstyrkan hade hos dessa kvinnor ingen eller mycket liten betydelse för benmassan, till skillnad från kroppsvikten som var av stor betydelse för benmassan. Att ändra sin fysiska aktivitetsnivå som 75-åring har sannolikt mindre betydelse för benmassan än att försöka bibehålla sin vikt. Den uppskattade, eller biologiska åldern, skiljer sig ofta från den egentliga åldern hos en äldre person. Vid studiens början uppskattades den biologiska åldern. Kvinnor med en hög biologisk ålder hade nedsatt balans och gångförmåga. Dessa kvinnor fick fler benbrott och avled i större utsträckning än övriga kvinnor under uppföljningstiden som varade mellan 3 och 6,5 år. Vid den regelbundna omsättningen av benet utsöndras produkter till blodcirkulationen och urinen. Tio olika ämnen utsöndrade från skelettet analyserades. En förhöjd nivå av tre av dessa gav en förhöjd frakturrisk som var oberoende av benmassevärdet hos kvinnorna. Att äldre personer med höftfraktur har D-vitaminbrist har ansetts bero på kopplingen mellan D-vitaminbrist och benskörhet, men det skulle också kunna beo på en koppling till sämre balans. Kvinnor med D-vitaminbrist hade sämre gångförmåga och balans i den här studien. Dessa kvinnor föll också oftare och fick fler frakturer än övriga kvinnor under uppföljningstiden. Denna studie visar att tidigare fysisk aktivitet inte har någon betydelse för benmassan hos äldre kvinnor. En högre aktivitetsnivå hos äldre ger förmodligen inte någon större förbättring av benmassan. Att försöka bibehålla sin vikt, eller undvika viktnedgång är sannolikt bra för benmassan. En hög biologisk ålder innebär en hög benbrottsrisk. Kvinnor med förhöjda halter av ämnen som utsöndras från benet har en hög benbrottsrisk. Det finns en koppling mellan D-vitaminbrist, fall och frakturrisk. Kvinnor med en kombination av låg benmassa, förhöjda halter av vissa ämnen utsöndrade från skelettet och en hög biologisk ålder har en mycket förhöjd frakturrisk jämfört med övriga kvinnor.