Magnetic properties of Neogene regional dikes from east Iceland with special reference to magma flow

Abstract: Denna avhandling behandlar magnetiska egenskaper hos regionala Isländska gångbergarter från de östra fjordarna i landet. Ett stort antal av dessa gångar går att  finna i det glacialt eroderade landskapet från den Neogena perioden. Gångarna bildar  långträckta stråk vilka i allmänhet stryker mot NNE. Dessa gångar anses vara en  underjordisk fortsättning i den övre delen av jordskorpan, av de långsträckta förkastningssprickor vilka likt gångarna sammanstrålar mot centralvulkaner i nu aktiva vulkansystem. Gångarna och centralvulkanerna har bägge blivit avtäcka genom istida nednötning av berggrunden till en utsträckning av 1500 m, vilket lämnat de övre  delarna av dessa magmatiska kroppar synliga i landskapet.

Två manuskript har skrivits om dessa Isländska gångar. Det första manuskriptet omfattar en detaljerad studie av en kompositgång, bestående av en kärna av finkornig kvartsporfyr omgiven av dolerit. Kärnan i denna gång har blivit provtagen på tre ställen vilka åtskiljs från varandra av 12 km i längd. Provernas magnetiska susceptibilitet och anisotropin av denna har sedan analyserats. Riktning av fossilerat magmaflöde i denna gång har sedan bestämts från tolkningar av minimumaxeln hos den magnetiska susceptsellipsoiden och dess geometriska förhållande till gångens respektive sidor. Flödesriktningen i alla de tre provtagningsställena visade på en horizontell flödeskomponent från norr till syd, vilket stöds av fältrelationer i form av mafiska enklaver vilka lineerats av magmaflöde till formen av en paraboloid. Statistiska metoder användes för att definera flödesriktningen i det geometriska rummet vilket gett oss både riktning och lutning av flödet.

Det huvudsakliga vetenskapliga bidraget från det första manuskriptet var att tydliggöra att magnetisk susceptibilitet kan användas för att ta fram flödesriktningar. Ny tillämpning av metodik för att bättre kvantifiera flöde introducerades också. Denna nygamla teknik har sedan använtes för att bestämma magmaflöden i ett betydligt större antal av mafiska gångar, vilka sträcker sig ut mot nordöst från den nu slocknade Álftafjörður-vulkanen. De flödesriktningar vilka definierades i de mafiska gångarna var företrädesvis horizontella, riktade bort från centralvulkanen. Detta stöder tektoniska modeller vilka söker förklara uppkomsten av de mafiska gångarna genom att härleda dem till intrusioner från ytliga magmakammare. Tilläggsvis har resultaten i dessa studier jämnförts med andra internationella studier vilka söker bestämma riktningen på magmaflöde genom användning av maximumaxeln i susceptibilitetsellipsoiden.