Ovarian tumors. Prevalence, malignancy risk and significance of the Plasminogen activation system

Abstract: Popular Abstract in Swedish Äggstockscystors förekomst, risken för kvinnor med cystor att utveckla äggstockscancer samt Plasminogenaktiveringssystemets uttryck i äggstockstumörer Äggstockscancer är ovanligt hos unga kvinnor, men den 4:e vanligaste dödsorsaken i cancer hos kvinnor i åldern 45-64 år i Sverige. Livstidsrisken är 1 på 70. På grund av få eller obefintliga symptom upptäcks äggstockscancer sent och ofta när sjukdomen är spridd. Om det ökade användandet av ultraljud lett till tidigare diagnos av äggstockscancer är oklart. Vi bjöd in ett slumpmässigt urval av kvinnor i 25-40 års ålder till ultraljudsundersökning via slidan, för att få en uppfattning om hur vanligt det är med symptomfria cystor på äggstockarna. Vi fann att 6,6 % (22/335) av kvinnorna hade cystor i äggstockarna. Vid uppföljning tre månader senare hade 18 av de 22 cystorna spontant försvunnit. För att se om kvinnor med äggstockscystor hade ökad risk för äggstockscancer matchades de kvinnor som vårdats för cystor i Sveriges slutenvårdsregister mot tre kontroller via befolkningsregistret. Kvinnor som fått cancer hittades i cancerregistret och antalet födda barn per kvinna via födelseregistret. Yngre kvinnor som sjukhusvårdats för cystor hade en dubblerad risk att senare få äggstockscancer och medelåldern vid cancerdiagnos var sex år lägre. Den ökade risken kvarstod hos kvinnorna trots att cystorna eller äggstocken med cystan opererats bort. Med ökat antal födda barn minskade risken. För att öka kunskapen om tumörbiologin i äggstockstumörer och eventuellt finna nya tumörmarkörer studerades plasminogenaktiveringssystemet (PA-systemet). PA-systemet är ett proteinsystem som löser upp blodproppar, medverkar i sårläkning och aktiveras vid cancerutveckling vilket medför att omkringliggande vävnad bryts ned och att nya kärl bildas. Vi har i äggstockstumörer studerat genaktiviteterna och proteinmängderna i de olika ingående komponenterna i PA-systemet. Proteinmängderna relaterades även till överlevnad hos 51 cancerpatienter. Vi fann att genaktiviteten ökade för urokinasplasminogenaktivatorn (uPA), dess receptor (uPAR) och hämmare (PAI-1) i mer aggressiva tumörer och dottersvulster. Det var inte cancercellerna som svarade för den ökade genaktiviteten utan bindvävscellerna runt omkring cancercellerna. I tumörvävnad fann vi att proteinmängden ökade av uPA och PAI-1 med ökande aggressivitet i tumörerna. Koncentrationen uPAR var förhöjd i mindre aggressiva jämfört med mer aggressiva cancrar och metastaser. Höga uPAR nivåer i cancervävnad visade sig vara associerat med en halverad risk för död i äggstockscancer. En förklaring till de lägre nivåerna uPAR i de mest aggressiva tumörerna kan vara att receptorn inkorporeras och bryts ned inne i tumörcellerna eller borttransporteras via blodet. Höga uPA nivåer visade sämre prognos. Resultaten i avhandlingen belyser att äggstockscystor är relativt vanligt hos fertila kvinnor men att cystorna oftast spontant försvinner inom tre månader. Resultaten tyder också på en ökad risk för äggstockscancer om kvinnan tidigare behandlats för cysta på äggstocken, även om cystan tagits bort. I äggstockscancervävnad produceras uPA, uPAR och PAI-1 främst i bindvävscellerna men aktiviteten av uPA sker kring cancercellerna. Höga uPAR-koncentrationer indikerar bättre prognos liksom låga uPA-nivåer pekar mot bättre prognos på lång sikt för patienterna med äggstockscancer. Framöver bör givetvis resultaten bekräftas av ytterligare studier avseende sambandet äggstockscystor och äggstockscancer, uPARs och uPAs prognostiska betydelse. Om PA-systemets komponenter i blodprov kan visa på tidig diagnos eller är av prognostisk betydelse för patienter med äggstockscancer återstår också att studera.