Clinical Studies on Dark Adaptation: with Particular Reference to Carotid Artery Disease

Abstract: Popular Abstract in Swedish Mörkerseendet är en mycket känslig nervfunktion och mycket känsligare för låg syrgastillförsel än högre mentala funktioner. Mörkerseendet är kraftigt reducerat hos patienter med två kliniskt sett så olika tillstånd som förträngd halspulsåder (carotisstenos) och "trögflytande blod" (polycytämi). Gemensamt för båda patientgrupperna är en under lång tid störd blodcirculation till ögon och hjärna. Hos båda kategorierna sker en kraftig förbättring av mörkerseendet sedan de cirkulatoriska förhållandena normaliserats. Denna förbättring är inte sekundär till ökad pupillvidd efter behandling. Orsaken är (åtminstone delvis) att näthinnan har ökat syrgasbehov i mörker. Detta behov tillgodoses genom att mörker leder till ökad blodflödeshastighet till näthinnan. Det ställs alltså större krav på vad som är "tillräckligt blodflöde" till näthinnan i mörker än i ljus. Trots reducerad cirkulation till ögon och hjärna är näthinnans blodflöde tillräckligt i ljus men otillräckligt i mörker, vilket resulterar i ett försämrat mörkerseende. Hur kan då behandling av störd cirkulation som vid förträngning i arteria carotis interna och "trögflytande blod" åstadkomma förbättrat mörkerseende? Genom att undanröja orsaken till den reducerade cirkulationen kan näthinnans behov av ökat blodflöde i mörker tillgodoses. I områden av näthinnan och/eller hjärnan, som före behandling varit otillräckligt försörjda med blod, finns rimligen nervceller, som kan öka sin funktion. Hypotetiskt kan detta vara nervceller med olika grader av nedsatt funktion - från måttligt reducerad sådan till "sovande" nervceller. Dessa kan uppenbarligen återfå partiell eller normal funktion då cirkulationsförhållandena normaliseras, trots att de under månader - år sannolikt haft begränsad näringstillförsel. Resultaten hos patienter med förträngning av halspulsådern och "trögflytand blod", där i båda fallen förbättring av mörkerseendet sker efter behandling av grundsjukdomen, gör att mörkeradaptometri i framtiden kan komma att användas i den kliniska utvärderingen av utvalda patienter med dessa tillstånd. Resultaten kan i framtiden också tänkas få betydelse för behandling och handläggning av olika former av demens, vid uppföljande behandling efter stroke, etc. Måhända är mörkeradaptometri även ett känsligt test på begynnande degenerativ hjärnsjukdom, vilket kommer att undersökas. Resultaten av de flödesfysiologiska studierna med color Doppler ger samtidigt en förhoppning om att kunna använda mörker som ett känsligt "belastningstest", dels för att påvisa olika former av ännu inte uppenbar cirkulationspåverkan, dels för att kontrollera effekten av behandling av manifest sådan påverkan.