Problems of language and communication in children; Identification and intervention

Abstract: Avhandlingen handlar om språk- och kommunikationsproblem hos barn. Den består av fyra studier, varav de två första behandlar frågan om hur och när sådana svårigheter kan identifieras och de två följande om hur man kan stödja och stimulera barn med språkstörning inom ramen för dels naturliga, och dels professionella samtalskontexter. Syftet i studie I var att undersöka om det är möjligt att identifiera framtida språkliga problem genom att bedöma barns kommunikationsförmåga vid 18 månaders ålder. Metoden var att låta både föräldrar och professionella (logopedstudenter, som fullgjort både teoretiska och praktiska kurser i barnspråk och barnspråksstörningar) göra en bedömning av olika kommunikationsfärdigheter med hjälp av ett för studien framtaget observationsprotokoll. Bedömningen gällde icke-språklig och språklig uttrycksförmåga, situations- och språkförståelse, samspelsförmåga och lekutveckling. Resultaten i studie I visade att språkförståelse och symbollek samvarierar signifikant med resultaten på språkliga test tre år senare (vid 54 månaders ålder). Följaktligen tycks språkförståelse och förmåga att symbolleka vid 18 månaders ålder kunna predicera den kommande språkutvecklingen. Det var endast bedömningen som utfördes av professionella, dvs. logopedstudenter, som hade en statistiskt säkerställd korrelation med resultaten på språktesten tre år senare. En möjlig tolkning av den uteblivna korrelationen mellan föräldrarnas bedömning och resultaten på språktesten är att föräldrar kan ha svårt att bedöma sina barns språkförståelse och lekförmåga; språkförståelsen pga. att den är svår att renodla från situationsförståelse och lekförmågan pga. att den är svårbedömd för föräldrar, eftersom de ofta själva är involverade i leken med sitt barn och kanske kompenserar för de eventuella svårigheter barnet har. Kliniska implikationer utifrån resultaten av studie I är att inte lägga alltför stor vikt vid antalet ord barnet kan producera i tidig ålder, utan snarare hur barnet förstår och kan använda språket i sin lek. Syftet i studie II var att undersöka förekomsten av språkligt relaterade problem hos barn och ungdomar med ADHD (attention deficit hyperactivity disorder) genom att utgå från ett föräldrafrågeformulär för bedömning av barns utveckling och beteende: ?From Five to Fifteen?, förkortat FTF (5-15), som är framtaget av en nordisk forskargrupp av barnpsykiatrer. I studie II påvisades att ungdomar med diagnosen ADHD har betydande problem avseende språklig funktion, t.ex. att kunna lyssna, förstå och samtala på ett sätt som är anpassat efter situationen och den man talar med. De språkstrukturella aspekterna, dvs. fonologi och grammatik vållade inte dessa barn och ungdomar några större problem, men förekomsten av läs- och skrivsvårigheter var påtagligt hög. Resultaten visade vidare att språklig förmåga är nära relaterad till flertalet andra utvecklingsaspekter, dvs. inlärning, beteende och social förmåga, med undantag för motorik. Resultaten från studie I och II utgör utgångspunkt för de två därpå följande studierna, som gäller interventionsmodeller för barn med språkliga och kommunikativa problem. Funktionell språkförmåga innebärande situationsanpassad kommunikationsförmåga, även kallad pragmatisk förmåga, är möjlig att iaktta och bedöma både innan, och efter att de strukturella språkliga aspekterna (fonologi och grammatik) har tillägnats. Både studie III och IV inriktas på hur språklig funktion, dvs. kommunikativ förmåga, kan stimuleras inom ramen för samtal, dels naturliga som t.ex. när barn leker med varandra och dels professionella, som t.ex. när ett barn med språkstörning samtalar med sin logoped. Syftet i studie III var att undersöka hur barn med språkstörning verbalt interagerar med kamrater med typisk språkutveckling, som representerar olika ålder och språkutvecklingsnivå. I studie III jämfördes dialoger mellan barn med specifik språkstörning och kamrater med typisk språkutveckling avseende språklig interaktion samt språklig produktion (antal ord per minut och yttrandemedellängd, dvs. MLU). Det var dels kamrater som var jämngamla, dvs. åldersmatchade, och dels de som representerade samma språkutvecklingsnivå, dvs. språkmatchade. Resultaten från studie III visade att dialogerna med åldersmatchade kamrater präglades av högre grad av ämnesmässig sammanhållning samt responsivitet, dvs. större benägenhet att svara och knyta an till samtalspartnerns närmast föregående tur. Barnet med språkstörning tenderade dock att bli mer dominerat av sin samtalspartner i dessa dialoger jämfört med i dialogerna med språkmatchade kamrater. De senare präglades av täta samtalsämnesbyten, minimala svar och samtalsinlägg, som riktades till någon som var utanför dialogen, t.ex. en vuxen i närheten. I dialogerna med de språkmatchade kamraterna tog dock barnet med språkstörning fler initiativ och blev inte lika dominerat av sin samtalspartner. Konklusionen är att barn med språkstörning drar nytta av att ha tillgång till båda dessa samtalskontexter, fast på olika sätt. Responsiviteten samvarierade positivt mellan båda samtalspartnerna, dvs. ju mer responderande den ena samtalspartnern var, desto mer responderande var också den andra. Även antal turer som riktades till någon som var utanför dialogen, antal minimala svar och byten av samtalsämne, dvs. aspekter, som alla resulterade i att dialogerna blev mindre sammanhållna, samvarierade positivt mellan båda samtalspartnerna. Sammantaget innebär detta att det sker en ömsesidig påverkan mellan båda samtalspartnerna beträffande både aspekter som har en sammanhållande verkan (t.ex. responsivitet) och aspekter som har den motsatta effekten. Yttrandemedellängden (MLU) samvarierade positivt med responsiviteten inom en och samma individ, vilket innebär att det finns ett samband mellan språklig och interaktionell utveckling. I studie IV var syftet att jämföra verbal interaktion och språklig produktion hos barn med språkstörning tillsammans med sin respektive logoped i två olika professionella samtalskontexter: fri konversation respektive direkt träning av grammatik. Resultaten visade att logopederna i den fria konversationskontexten i högre utsträckning anknöt till vad barnen sade och gav mer återkopplingssignaler, jämfört med i träningskontexten. Dessutom visade det sig att barnen både pratade mer, och hade genomsnittligt längre yttranden i konversationssituationen, jämfört med i träningssituationen. De grammatiska strukturerna, som barnet kommit för att utveckla/lära sig, användes mer i träningssituationen, där det även förekom signifikant fler uppmaningar till barnet att utföra handlingar, jämfört med i konversationskontexten. I den fria konversationen samvarierade logopedernas användning av återkopplingssignaler med hur mycket barnet pratade. I träningssituationen samvarierade logopedens återkopplingssignaler med barnets MLU samt med hur ofta barnet använde de grammatiska strukturerna som var föremål för träning. Sammanfattningsvis använder sig logopederna av delvis olika interaktionsstil i de båda interventionskontexterna, framför allt tycks eliciteringsstrategierna användas lite olika. I den fria konversationen följer logopeden barnets fokus och anknyter till vad barnet säger och ger i hög utsträckning återkoppling. I träningskontexten är inte logopeden lika följsam gentemot barnet utan kräver lite mer av barnet, dels genom att exponera det för fler grammatiska målförekomster och dels genom att ge fler uppmaningar. Slutsatsen blir att det vid både identifiering och intervention är viktigt att lägga fokus på den funktionella språkförmågan inom ramen för både naturliga och professionella samtal. Därmed är själva samtalet både problemet och behandlingsformen.