Gestational diabetes mellitus – prevalence in southern Sweden and risk factors for subsequent diabetes

Abstract: Popular Abstract in Swedish Graviditetsdiabetes (GDM) innebär att förhöjd glukosnivå i blodet (blodsocker) upptäckts hos en kvinna när hon är gravid. GDM behandlas med anpassad kost, fysisk aktivitet, och när det behövs även insulin, vilket tillsammans har visats motverka de ökade riskerna vid graviditet och förlossning för mamma och barn. Glukosnivåerna normaliseras nästan alltid efter förlossningen, men barnet behöver extra vård och övervakning. Kvinnor som haft GDM, och även deras barn, har ökad risk för att i framtiden utveckla diabetes – vilken kan minskas genom hälsosam livsstil. Internationellt är venös provtagning standard för att mäta glukos, men eftersom kapillär provtagning är enklare att genomföra och analysera anger Världshälsoorganisationen gränsvärden för båda provtagningsmetoderna vid glukosbelastning. I relation till dessa gränsvärden, fann vi i vår studie på kvinnor fem år efter graviditet, att de kapillära värdena låg ytterligare något högre i relation till de venösa värdena än vad Världshälsoorganisationen anger. Det var dock god överensstämmelse mellan diagnoserna, och i de fall diagnoserna inte stämde låg värdena nära de diagnostiska gränsvärdena – där risken för feldiagnostik är som störst. Omräkningsekvationer togs fram för att kunna räkna om värden från kapillär provtagning till motsvarande venösa värden och vise versa. Utifrån storleken på omräkningsekvationernas säkerhetsintervall bedömdes ekvationerna kunna användas i studier och större grupper, men inte för enskilda individer. Antalet kvinnor som diagnostiseras med GDM blir allt fler men ökningen varierar internationellt beroende på förekomsten av diabetes i befolkningen, folkgruppstillhörighet, ålder, förhållande mellan vikt och längd (BMI), samt hur hälso- och sjukvården undersöker kvinnorna under graviditeten. Vi visade i vår studie att förekomsten av GDM i Skåne och Blekinge, där mödrahälsovården erbjuder alla kvinnor glukosbelastning, ökade med 35 % från 2003 (1,9 %) till 2012 (2,6 %). Internationellt är det låga frekvenser, men det totala antalet kvinnor med GDM ökade med 64 % eftersom antalet förlossningar också ökade. Utifrån de uppgifter vi hade i studien kan vi inte svara på varför ökningen skett, men det kan vara förknippat med ökad förekomst av övervikt och ökad andel kvinnor från delar av världen där det är vanligare med diabetes. Socialstyrelsen har i år rekommenderat en anpassning av de diagnostiska gränsvärdena för GDM till de som föreslås av Världshälsoorganisationen 2013, vilket innebär en sänkning jämfört med idag och fler provtagningstidpunkter under glukosbelastningen. Införandet av dessa skulle innebära en ökning av andelen kvinnor som diagnostiseras med GDM och därmed att fler kvinnor och deras väntande barn skulle få nytta av behandling. Glukosnivåerna i kroppen styrs av hur glukos tas upp och lagras i levern och musklerna efter måltid, samt hur levern avger glukos till blodet mellan måltiderna. Bukspottkörtelns betaceller producerar insulin som sänker glukosnivån, men är beroende av kroppens känslighet för insulin. Känsligheten minskar (insulinresistens) när BMI blir högre och under graviditetens senare del. För att hålla glukosnivån normal behöver betacellerna då producera mer insulin. I vår studie hade kvinnor med GDM 1–2 år efter graviditet tecken till nedsatt insulinproduktion och ökad grad av insulinresistens – mest uttalat hos de som hade diabetes. Kvinnor med utom-europeiskt ursprung hade vid uppföljningen oftare diabetes, 17 % i jämförelse med 4 % av kvinnorna med europeiskt ursprung, och hade också ökad grad av insulinresistens. Hos kvinnor med arabiskt ursprung förklarades det av deras högre BMI. I jämförelse med kvinnor med europeiskt ursprung hade kvinnor med asiatiskt ursprung mer uttalad insulinresistens i förhållande till BMI – vid ursprung från vissa delar av Asien är det tidigare visat att hälsoriskerna ökar vid förhållandevis lägre BMI. Fem år efter graviditetsdiabetes var risken att få diabetes starkt förknippad med högre BMI, utom-europeisk härkomst och högre glukoskoncentration vid glukosbelastningen under graviditet. Dessa tre faktorer kunde sammantaget med 86 % säkerhet förutse diabetes. Eftersom kroppsvikten var den viktigaste påverkbara riskfaktorn för diabetes tog vi fram ett diagram för att illustrera kvinnans individuella risk för diabetes i förhållande till hennes vikt – vilket i framtida studier kan visa sig vara värdefullt vid förebyggande samtal med kvinnor efter GDM. Sammanfattningsvis har glukoskoncentrationer från kapillär och venös provtagning god diagnostisk överensstämmelse, men med viss osäkerhet i gränsvärdenas närhet och de är inte direkt utbytbara. Förekomsten av GDM i södra Sverige visar en stigande trend och uppnådde år 2012 2,6 %. I efterförloppet till GDM utvecklade kvinnor med utom-europeiskt ursprung oftare diabetes, vilket på olika sätt kunde hänföras till övervikt. Diabetesutveckling efter GDM kan med viss säkerhet förutses utifrån givna riskfaktorer, såsom BMI, utom-europeisk härkomst och den diagnostiska glukosnivån under graviditet.