Diet, lifestyle, antioxidants, and biomarkers of cancer risk - an epidemiological report from the Malmö Diet and Cancer cohort

Abstract: Popular Abstract in Swedish Kost, livsstil, antioxidanter och riskfaktorer för cancer De flesta forskare är överens om att våra matvanor spelar en betydande roll för risken att insjukna i cancer. Däremot är forskarna inte överens om vad och hur man bör äta för att förebygga cancer. En populär teori under det senaste decenniet har varit den så kallade antioxidantiahypotesen. Man har förstått att många svåra sjukdomar, t.ex. cancer, har samband med, och kan orsakas av, angrepp på kroppens byggstenar av reaktiva varianter av vanligt syre. Enligt antioxidantiahypotesen skulle mängden skador kunna minskas om vi åt mer av sådana livsmedel som innehåller ämnen som motverkar angreppen från de reaktiva syrevarianterna. Sådana ämnen kallas antioxidanter. Dessa finns i stora mängder i frukt och grönsaker, men även i fisk och frön, samt i drycker som te, rödvin och kaffe. Exempel på antioxidanter är vitamin E, vitamin C, betakaroten och selen. Min avhandling är ett delprojekt inom Malmö Kost Cancer (MKC), en mycket stor studie om sambandet mellan kost och cancerrisk. I den studien intervjuades 28.000 medelålders malmöbor om sina matvanor och livsstil, och de fick också lämna blodprov. De har sedan dess följts upp med avseende på cancersjuklighet. Den första artikeln i avhandlingen handlar om vad som utmärker personer som inte äter så mycket frukt och grönsaker. En typisk sådan person är en rökande, lågutbildad man som är född i Sverige och inte rör på sig så mycket på fritiden. De som äter mest frukt dricker lite eller måttligt med alkohol, medan de som dricker antingen mycket alkohol eller ingen alkohol alls, äter mindre frukt. Detta är intressant, eftersom många studier antytt att ett måttligt alkoholintag sänker risken för hjärtinfarkt. Detta skulle alltså delvis kunna förklaras av hög fruktkonsumtion. Många studier har visat att personer med höga halter av betakaroten och vitamin E (alfatokoferol) i blodet löper mindre risk att drabbas av hjärt-kärlsjukdom och cancer. Uppsats 2 och 3 i avhandlingen handlar om vad som utmärker sådana personer, eftersom stora studier har visat att man inte får bättre hälsa av att äta betakaroten. Personer med högt betakaroten visade sig äta mycket fiber och betakaroten, samt vara icke-rökare och smala. Personer med högt vitamin E tenderade däremot att vara överviktiga, särskilt med stort midjemått. De fick i allmänhet i sig mycket vitamin E, selen och vitamin C, särskilt kvinnor. När vi tittade på vilka livsmedel personerna åt, fann vi att icke-rökarna med högt betakaroten åt mycket morötter, bladgrönsaker och selentillskott, medan rökarna med högt betakaroten drack kaffe, åt tomater och tog betakarotentillskott. När det gällde högt vitamin E, verkade det bara vara kosttillskott med vitamin E och selen som hade betydelse. Detta skulle i teorin kunna betyda att rökare, som inte brukar äta mycket grönsaker, kanske håller sitt betakaroten uppe genom att dricka kaffe. Det finns ännu ingen riktigt bra metod för att mäta skador som orsakats av reaktivt syre i kroppen. En intressant metod som vi studerar går ut på att mäta halterna i blodet av en viss antikropp som kroppen själv tillverkar. Denna antikropp är riktad mot en viss syrebetingad skada på vårt DNA. Tanken är att halten av antikroppen skall motsvara den egentliga skadenivån. Dessutom verkar det som om kvinnor med höga antikroppsvärden löper ökad risk att drabbas av cancer inom några år. I det fjärde delarbetet såg vi att personer som dricker mycket alkohol hade fler antikroppar än andra i blodet, särskilt om de dessutom rökte. Att röka i sig verkade dock inte ge fler antikroppar, såvida man inte också råkade sakna ett skyddsenzym vid namn glutation-S-transferas M1. Ungefär hälften av alla svenskar saknar detta enzym, vilket är medfött. I femte arbetet fann vi till vår förvåning inget samband mellan halter av antikroppar och hur mycket frukt och grönsaker man äter. Inte heller fanns det något samband mellan antikroppshalter och vitamin E eller betakaroten i blod. Vi såg däremot vissa tecken på att män som äter kosttillskott med vitamin C har högre antikroppshalter än andra män. Om detta fynd inte är en slump, skulle det kunna bero på flera olika saker: antingen att vitamin C orsakar skador på vårt DNA, förbättrar kroppens förmåga att bilda antikroppar, eller förbättrar DNA-reparationen så att fler skadade DNA-fragment kommer ut i blodet. En viktig begränsning hos dessa studier är att vi kan ha svårt att skilja på orsak och verkan när vi talar om samband mellan olika saker, eftersom vi bara mätt blodvärden, matvanor och livsstil vid ett och samma tillfälle. Det är också viktigt att komma ihåg att avhandlingen inte direkt handlar om vad som är bra eller dåligt ur hälsosynpunkt. Förhoppningen är snarare att den skall ge ökade kunskaper om vad några av de så kallade riskfaktorer för cancer, som ofta diskuteras i massmedia och annorstädes, egentligen står för, särskilt när det gäller frågan om matvanornas roll. Slutsatserna av min avhandling kan sägas vara följande: • Låg frukt- och grönsakskonsumtion hänger samman med många riskfaktorer för cancer. • Om man äter en viss antioxidant är det möjligt att blodnivåerna av en annan antioxidant stiger – de kan tänkas ”spara” varandra. • Antikroppen mot skadat DNA kan förmodligen ännu inte användas för att uppskatta mängden skadat DNA, eftersom mängden av antikroppen antagligen även påverkas av immunförsvarets tillstånd. • Hur väl våra kroppar försvarar sig mot reaktiva syrevarianter beror sannolikt på komplicerade samband mellan ålder, kön, mat-, alkohol- och tobaksvanor, ärftlighet, ämnesomsättning, samt många andra faktorer.