Relationships between Atmospheric Circulation and Wind Erosion in Southern Sweden and Australia

Abstract: Popular Abstract in Swedish Områden som är kontinuerligt utsatta för vinderosion löper stor risk för att erhålla en försämrad jordkvalitet eftersom vinderosion innebär en utsållning av fina fraktioner och humus från jordmånen. För att vinderosion ska inträffa krävs en kombination av vissa väder- och markförhållanden. Flera av dessa är direkt relaterade till klimatet, t ex vindhastighet och jordfuktighet. Få studier inom fältet för vinderosionsforskning fokuserar på förhållandet mellan vinderosion och klimat/klimatförändringar. I föreliggande avhandling undersöks förhållandet mellan vinderosion och atmosfärisk cirkulation i Skåne (södra Sverige) och Australien. Estimerad markvind från 1900-talet används för att studera lågfrekvent variabilitet i den atmosfäriska cirkulationen över Skåne. Analys av förhållandet mellan vinderosion och atmosfärisk cirkulation utförs med hjälp av marklufttrycksmönster som beskriver de huvudsakliga cirkulationstyperna för respektive område. I den skånska studien relaterades dessa mönster till vinderosionsdata baserat på vinderosionsskadad areal inom sockerbruksdistriktet Jordberga (1973-1991) och i den australiensiska studien relaterades de till meteorologiska observationer av stoft-/ sandstorm data från hela Australien (1960-1999). Förhållandet mellan stoft-/ sandstormar och den atmosfäriska cirkulationen undersöktes yttligare med hjälp av atmosfäriska flödesindex (1960-1999). För Skåne visade analysen av marklufttrycksmönster att huvuddelen (74 %) av de vinderosions relaterade skadorna på sockerbetorna sker under ett östligt flöde över Skåne följt av ett västligt flöde (5 %). Väderförhållandena under det förstnämnda karakteriseras av relativt torra förhållanden samt medelstarka till starka vindar, och det västliga flödet karakteriseras av korta perioder med höga vindhastigheter. Studien av markvind i Skåne visade på stor variation i vindriktning under 1900-talet, speciellt under våren. Väsliga vindar dominerar generellt under hela århundradet med undantag av perioden 1930-1960, då ostliga vindar hade ett ökat inflytande på vindklimatet. I Australien fanns åtminstone två regioner där stoft-/ sandstormar begränsades av olika faktorer. Inom huvuddelen av de kustnära områdena var stoft-/ sandstormar vanligast under sommaren, då markytan var som torrast. Inom den kontinentala regionen var stoft-/ sandstormar vanligast under våren och den tidiga sommaren, den period när nederbördsfria kall fronter är vanligast förekommande. I tidsserier av stoft-/ sandstormar från de båda regionerna sågs perioder av förhöjd stoft-/sandstorms aktivitet. I den kontinentala regionen inträffade dessa under 1960-talet och det tidiga 1990-talet och i den kustnära regionen under 1990-talet. Det är sannorlikt att förhöjningen av stoft/sand stormar under 1960-talet kan relateras till en högre frekvens av en cirkulation som tillät en mer nordlig passage av kallfronter över kontinenten i kombination med ett större antal lågtryck. Ökningen under 1990-talet var troligen associerad med den starka El Niño cirkulation (vanligtvis sammankopplad med lägre nederbörd än normalt) som rådde under den tidsperioden.