Deglaciation pattern and dynamics in the Bolmen area, southwestern Sweden

Abstract: Popular Abstract in Swedish Denna avhandling är resultatet av mitt doktorandarbete vid Kvartärgeologiska avdelningen, Geologiska institutionen, Lunds universitet. Avhandlingen baseras på resultaten av fältarbeten i ett antal lokaler i ett område väster om sjön Bolmen i sydvästra Sverige. Introduktion och bakgrund Weichselistidens recession från södra Sverige har diskuterats av olika geologer under mer än ett århundrade. Ett flertal deglaciationsmodeller som byggt på geomorfologiska studier och/eller dateringsmetoder har föreslagits (Fig. 13). Resultaten av olika metoder har varierat och ofta varit motsägelsefulla. Ett projekt startades 197X med syfte att genom geomorfologiska undersökningar i nyckelområden skapa en modell över deglaciationen i södra Sverige. Ett viktigt område blev emellertid inte undersökt, nämligen Bolmenområdet. I Bolmenområdet finns en sedan tidigare känd ändmorän, benämd Torupsmoränen, som korrelerats med Göteborgsmoränen på Västkusten av somliga författare. Andra har föreslagit en korrelation mellan Torupsmoränen och Berghemsmoränen öster om Göteborgsmoränen men inga modeller har baserats på tillförlitliga geomorfologiska bevis. Öster om Bolmenområdet finns en öst-västligt orienterad geomorfologisk gräns som sträcker sig över Sydsverige mot Östersjön. Den utgör gräns mellan ett småkulligt moränlandskap i söder och ett strömlinjeformat landskap med drumliner i norr. Gränsen har preliminärt korrelerats med Torups- och Göteborgsmoränerna (Fig. 3). Denna korrelation gjordes emellertid utan en detaljerad undersökning av Bolmenområdet. Ett syfte med denna undersökningen var däför att utreda de relativa kronologiska förhållandena mellan Göteborgsmoränen, Torupsmoränen och den geomorfologiska gränsen över Sydsverige. Detta genomfördes huvudsakligen med geomorfologiska metoder. I Bolmenområdet finns en varierande moränmorfologi. De dominerande landskapstyperna är småkulligt moränlandskap och flackt moränlandskap (Fig. 4). Flera bildningssätt för småkulligt moränlandskap har föreslagits av olika författare. Vilken av bildningsmodellerna som är relevant för Bolmenområdet är inte möjligt att avgöra utan sdimentologiska undersökningar. Flackt moränlandskap har undersökts sedimentologiskt av endast ett fåtal författare och bildningssättet för denna landskapstyp är därför oklart. Denna del av underökningen syftade därför till att medelst sedimentologiska och geomorfologiska undersökningar klargöra landformernas genes för att kunna rekonstruera moränområdenas bildningsmiljö och därigenom Bolmenområdets deglaciationsmönster. Resultat I Appendix I redovisas resultaten av en geomorfologisk undersökning av moränlandformer i Bolmenområdet. Landformerna indelades i strömlinjeformad terräng (Streamlined terrain), småkulligt moränlandskap (Hummocky moraine) och flack morän (Cover moraine) (Fig. 4). Det framgick att undersökningsområdet dominerades av småkulligt moränlandskap. Flack morän finns i det småkulliga moränlandskapet dels som isolerade mindre områden, dels som en 1-5 km bred, öst-västligt orienterad zon i den centrala delen av området. Strömlinjeformad terräng finns endast i nordöstra delen av Bolmenområdet. I centrala delen av området karterades en öst-västligt orienterad ändmorän som benämdes Unnarydsmoränen. Två sedimentologiska undersökningar i Unnarydsmoränen indikerade att huvudsakligen var deponerad genom gravitationsprocesser av utsmält material från en aktiv glaciärfront med hög gradient. Unnarydsmoränen tolkades som en östlig fortsättning av den tidigare kända Torupsmoränen och hela moränsträckningen benämdes därför Torup-Unnarydsmoränen. Riktningselement i Bolmenormådet visar att den initiala reträtten av isen var mot nordost. Detta följdes av en återframstöt av den aktiva iskanten från norr i de västra och centrala delarna av området. Återframstöten bildade Torup-Unnarydsmoränen vid fronten under sin maximala utbredning. I den östra delen av området var isreträtten kontinuerlig under en vridning av isrörelseriktningen från nordost till nord. I appendix II redovisas resultaten av sedimentologiska undersökningar i flack morän. Tre schakt grävdes och schaktväggarna undersöktes sedimentologiskt. Prover för kornstorleksanalys insamlades och riktiningsanalyser utfördes i diamiktonen. Materialet bestod av en hetrogen diamikton som karakteriserades av en stor mängd linser, körtlar och avbrutna laminae av sorterat marerial. Diamiktonen tolkades som supraglacialt utsmält material som omdeponerats genom en process som benämns ”backwasting”. Backwasting innebär att en vertikal isvägg i en stagnant is retirerar lateralt genom smältning. Därvid blandas supraglacialt material med utsmält moränmaterial och bildar ett hetrogent sediment. Processen upprepas tills all is smält och det återstående sedimentet utgör ett lager som inte bildar egna landformer utan endast draperar underliggande topografi. I två av schakten underlagrades sedimentet av berggrund och i det tredje av subglacial morän. I appendix III redovisas resultaten av undersökningar i småkulligt moränlandskap. Fyra schakt grävdes i moränkullar och schaktväggarna undersöktes sedimentologiskt. Prover för kornstorleksanalyser insamlades och riktningsanalyser genomfördes på olika nivåer i schakten. Sedimenten i skärningarna bestod av stratifierad diamikton som mellanlagrades av laminerad siltig sand. I skärningen fanns även frostsprängda block. Sedimentet tolkades som supraglacialt utsmält material som genom flytning ansamlats i depressioner i stagnant is. Efter isens slutliga smältning bildas kullar där materialet ansamlats. En modell över deglaciationsmönstret i Bolmenområdet presenteras och en förklaring för uppkomsten av den morfologiska skillnaden mellan flackt och småkulligt moränlandskap föreslås. Där isen haft ett kompressivt flöde innan den stagnerade har moränmaterialet i isen lyfts upp till höga nivåer i isen och kulligt landskap har bildats vid utsmältningen. Om isen däremot inte haft kompressivt flöde vid stagnationen har moränmaterialet förblivit nära isens bas och här har ett flackt moränlandskap bildats after slutlig isavsmältning. I appendix IX redovisas resultaten av en geomorfologisk kartering av området sydost om den tidigare kända sträckningen av Göteborgsmoränen. En ca 40 km lång sydlig fortsättning av Göteborgsmoränen hittades. Den nya sträckningens huvudriktning pekar mot Torup i Bolmenområdet och Göteborgsmoränen korreleras med den tidigare nämda Torup-Unnarydsmoränen på följande grunder: (1) Göteborgsmoränens och Torup-Unnarydsmoränens huvudriktningar konvergerar och gapet mellan dem är endast 11 km. (2) De båda moränerna är morfologiskt lika. (3) Båda moränerna bildades i anslutning till en oscillation av isfronten. (4) Båda moränerna bildades i samband med en förskjutning av isdelaren.