Schooling Emotional Intelligence Through Narrative and Dialogue. Implications for the education of children and adolescents

Abstract: Popular Abstract in Swedish "Det var en gång en kung som aldrig gjorde något bra för sina undersåtar. Han gjorde faktiskt aldrig nånting. Det enda han ville var att äta och dricka, och berusa sig tillsammans med sitt hov. Under tiden svalt folket ihjäl." Anna frågar: varför kunde inte människorna äta hemma? "Tyst nu, och lyssna på fortsättningen…" (citat ur avhandlingen) Martina Camparts forskning handlar om berättelsens kraft. Utgångspunkten är att berättandet är ett av våra viktigaste sätt att uttrycka känslomässiga erfarenheter. En berättad historia engagerar och griper tag i lyssnaren, men den bjuder också in till identifikation och öppnar nya tankar. En berättad historia är öppen för tolkningar, den ger möjlighet till identifikation och engagemang. Det gör att man kan se på händelser och karaktärer i en berättelse ur flera olika synvinklar. Men det viktigaste är kanske att berättelsen väcker känslor. I berättelsen kan känslor också placeras i ett sammanhang och bli begripliga. Därför kan berättelsen, och berättandet, hjälpa barn att förstå sin omvärld. Idén till det här projektet föddes på ett barnhem i Italien. Martina Campart var med och startade ett hem för utsatta barn i Genua. Barnen hade erfarenheter från hårda miljöer, med trasiga familjer, narkotikamissbruk, prostitution och psykisk sjukdom som vanliga inslag i sina livshistorier. Martina Campart och hennes kolleger lärde sig att få kontakt med barnen genom att berätta om sig själva. Barnen, i sin tur, berättade om sig och sina familjer. Varje kväll lästes sagor, filmer sågs om och om igen, tidningar lästes högt. På så vis kunde man skapa ett klimat för förståelse. Barnen lärde sig också både att lyssna och berätta. Det blev uppenbart att berättandet, eller med andra ord, den narrativa kunskapen, var ett verktyg som hjälpte pedagogerna att hjälpa barnen. Det var en bra metod. Men frågan uppstod: Vad är det i berättandet som fungerar? Hur ska det gå till, och vilka olika sätt att använda metoden finns det? Avhandlingen är en fördjupad studie av arbetet på barnhemmet i Italien, och av de samtal, eller utbyten av berättelser, som kunde höras där. Avsikten är att hitta strukturer och mönster i berättarmetoden. Dessa strukturer och mönster ska sen användas till att utveckla det pedagogiska arbetet. Det gäller att förstå vad det är som händer i mötet mellan läraren och eleven. Vad är det vi gör när vi skaffar "berättande kunskap"? Vad fungerar bra och vad fungerar dåligt? Martina Camparts avhandlingsarbete är tänkt att ge svar på de frågorna. Utgångspunkten för arbetet är att berättelser ger barn verktyg för att tolka och bearbeta känslor. Martina Campart använder begreppet "emotionell intelligens". I det begreppet finns tanken att det finns en intim koppling mellan känslorna och intellektet hos alla människor. Den känslomässiga utvecklingen är en förutsättning för den intellektuella. Och berättandet blir alltså en väg för att stärka, eller träna, den emotionella intelligensen. Emotionell Intelligens har blivit ett välkänt och flitigt använt begrepp under senare år. Ibland har det kommit att bli synonymt med "social anpassning", eller förmåga till framgång när det gäller mänskliga relationer. I den här studien används termen på ett lite annat sätt. Martina Campart menar att även känslor är ett sätt att tänka, i den meningen att känslorna uttrycker bedömningar och värderingar av världen. De är också starkt formade av kulturen och det sociala sammanhanget. Det är just detta som är grunden för arbeta via språk och konversation. Barnen ska inte, som i den "konventionella" synen på Emotionell Intelligens, bli mer socialt anpassade, framgångsrika, utan snarare mer kreativa, bättre på att se världen ur olika perspektiv. Med andra ord: bli mer intelligenta. Att berättelser har pedagogisk effekt, det är dokumenterat sen tidigare. Historier, sagor och drama har länge haft en plats inom psykoterapin. Martina Campart tror att den här metoden skulle kunna utvecklas för användning i skolsammanhang. Ett exempel är hälsopedagogik i mindre grupper. Och för att kunna göra det anser hon att det behövs en väl utarbetad metod. Men, för att undvika missförstånd: det finns inga färdiga recept. Det grundläggande, säger Martina Campart, är att du har en berättande attityd. Och vad betyder då det? Jo, till exempel att barnen känner att du har tid med dem. Tid att lyssna, och tid att berätta och diskutera. Det handlar om språk och beteende. Det finns inga färdiga historier att dra till med. Berättelsen är öppen, inte uteslutande. Den är vägen, inte målet. Tomas Lindblad