Observations on cerebral amyloid angiopathy and microvascular pathology in Alzheimer's disease and vascular dementia

Abstract: Popular Abstract in Swedish Alzheimers sjukdom och vaskulär demens är de vanligaste orsakerna till demens hos äldre, ett tillstånd som i takt med den ökande åldrade befolkningen kommer att innebära ett allt större lidande och en alltjämt ökande ekonomisk belastning. Direkta och indirekta kostnader för vård och omsorg av demenspatienter uppgår sannolikt till ca 40 miljarder kronor om året. Detta är ca fyra gånger så mycket som den totala kostnaden för diabetes och övervikt tillsammans. Idag är behandlingsmöjligheterna vid Alzheimers sjukdom och vaskulär demens mycket små, vilket i sin tur delvis kan förklaras av att vår förståelse för sjukdomsförloppen ännu är otillräcklig. Inom ramen för detta projekt har vi undersökt mikroskopiska fynd vid Alzheimers sjukdom och vaskulär demens för att öka den basala förståelsen för processerna som pågår i hjärnan vid dessa tillstånd. Vid mikroskopisk undersökning karakteriseras Alzheimers sjukdom främst av tuggummiliknande inlagringar av protein i hjärnvävnaden (amyloida plack). Att inlagringar av liknande karaktär även återfinns i hjärnans kärl (cerebral amyloid angiopati, CAA) har varit känt sedan länge, men vad dessa kärlinlagringar får för konsekvenser i den åldrande hjärnan är inte klarlagt. Denna avhandling beskriver fynden från mikroskopiska studier av vävnad som tillvaratagits från patienter som avlidit med diagnosen Alzheimers sjukdom och/eller vaskulär demens. I delarbete I visade vi att CAA har samband med förändringar i hjärnans vita substans, och att CAA sannolikt inte enbart är en följd av Alzheimerprocessen, då patienter med Alzheimers sjukdom inte tycks ha mer CAA än patienter med vaskulär demens och endast diskreta Alzheimerförändringar (VaD-ae). I delarbete II undersökte vi skillnader i CAA mellan å ena sidan patienter med vaskulär demens och diskreta Alzheimerförändringar (VaD-ae) och å andra sidan åldersmatchade patienter med Alzheimers sjukdom. Det visade sig att VaD-ae-gruppen inte bara hade mer utbredd CAA, även mönstret i var kärlförändringarna förekom och dess svårighetsgrad skilde sig åt mellan grupperna. I delarbete III undersökte vi hur vanligt det är med CAA i en större grupp patienter med vaskulär demens. Vi fann att en överraskande stor andel av patienter med vaskulär demens hade mycket svår CAA, och att detta hade ett samband med förekomst av små infarkter i hjärnbarken. Dessutom tycktes den kliniska profilen skilja sig mellan patienter med vaskulär demens med och utan CAA. I delarbete IV undersökte vi hur hjärnans kärl skadas i samband med inlagring av Ab i kärlväggen, och om och i så fall hur detta förlopp påverkas av samtidig annan kärlsjukdom. Vi fann att CAA vid AD och VaD skilde sig med avseende på de två viktigaste amyloid-komponenterna (och deras effekt på kärlens normala komponenter), vilket i sin tur kan bero på olika uppkomstmekanismer vid AD och vid VaD. I delarbete V undersökte vi skador i hjärnstamskärnan locus ceruleus (LC) och dess samband med skador i hjärnans grå och vita substans hos Alzheimerpatienter. Även om vi inte upptäckte något samband, var det slående hur väl skador på LC kan skilja Alzheimers sjukdom från vaskulär demens. Detta kan eventuellt utnyttjas i framtida riktlinjer för neuropatologisk diagnos av demenstillstånd.