Electrophysiology and optical coherence tomography in acquired and hereditary retinal disorders

Abstract: Popular Abstract in Swedish I denna avhandling beskrivs sambanden mellan funktion i centrala delar av näthinnan, och dess struktur, vid några valda ärftliga och förvärvade sjukdomstillstånd i näthinnan. Denna jämförelse är möjlig genom den relativt nya utvecklingen av multifokalt ERG (mfERG), med vars hjälp centrala näthinnans funktion kan bedömas, samt optisk koherens tomografi (OCT), med vilken strukturen i näthinnans gula fläck kan återges. Syftet med arbetet är att öka våra kunskaper angående patogenes och bakomliggande mekanismer vilka leder till synnedsättning, samt att värdera effekten av behandling; tex kirurgi pga näthinneavlossning. Delarbete I: Här beskrivs två familjer med dominanta mutationer i RDS genen, belägen på kromosom 6. Dess protein, periferin, är av betydelse för det mycket speciella arrangemanget av tätt packade diskar i fotoreceptorernas yttersegment, i vilka fototransduktionen initieras. Patienter med heterozygot mutation i RDS uppvisar vitt skilda bilder med högst varierande omfattning av funktionsnedsättning i centrala delar av näthinnan och strukturella förändringar här. Vi såg också exempel på liknande strukturella förändringar som beskrivs i samband med mutation i VMD2 genen i delarbete VI. Delarbete II: En familj med mutation i IMPDH1 genen på kromosom 7 beskrivs; denna gen är av betydelse för nybildandet av nukleotider vilka används vid cellsignalering, bla vid fototransduktion. Genen uttrycks i kroppens alla celler men vid mutation i genen, drabbas enbart näthinnan. Familjemedlemmarna uppvisade en sjukdomsbild som vid generaliserad retinal degeneration, med synfältsinskränking, nattblindhet (pga framförallt stavdysfunktion) och dominant ärftlighetsgång. Strukturella förändringar i form av svullnad i gula fläcken kunde påvisas med 47?OCT; dessa var mest uttalade hos yngre familjemedlemmar, men funktionen i centrala delar av näthinnan var relativt väl bevarad hos dessa, och tycktes avtaga med åldern. Delarbete III och VI: Patienter med Bests hereditära makuladegeneration beskrivs; Denna är kopplad till dominanta mutationer i VMD2 genen på kromosom 11. Genen kodar för ett protein, bestrophin, vilket tycks ha betydelse för transport av joner i näthinnans pigmentepitel. Vid mutationer i genen får man varierande grad och omfattning av degeneration i gula fläcken. Patienterna uppvisar högst varierande klinisk bild; det vanligaste mönstret var dock central funktionsnedsättning tillsammans med väl bevarad funktion i perifera näthinnan. Hos vissa genotyper, speciellt vid den genetiskt ovanliga formen med två olika mutationer, en i vardera VMD2 allel, sk sammansatt heterozygot mutation, kunde man finna tecken till utbredd retinal degeneration med förändringar i full-fälts ERG (vilket återspeglar näthinnans totala funktion). Olika strukturella förändringar kunde påvisas med OCT, från normalt fynd till förtjockning av yttre retina-åderhinna, och ödem i näthinnan. Graden av svullnad i gula fläcken tycktes inte vara direkt relaterad till funktionsnedsättningen. Delarbete IV och V: Funktionen och struktur i centrala näthinnan efter solretinopati respektive genomgången sk extern kirurgi pga näthinneavlossning av kort varaktighet beskrivs. Vid dessa tillstånd förbättrades näthinnans centrala funktion, mätt med mfERG, efter expektans eller kirurgi, vid respektive tillstånd. Vid näthinneavlossning fann man kvarvarande lokaliserad avlossning av gula fläcken i 4 fall av totalt 15, med OCT. Det är ännu oklart vilken funktionell betydelse detta fynd skall tillmätas. Vidare studier för jämförelse av resultat efter glaskroppskirurgi pga av näthinneavlossning, pågår.