Prosodic Phrasing in Spontaneous Swedish

Abstract: Popular Abstract in Swedish Den här studien behandlar prosodisk frasering. Det talade språket fraseras på ett sådant sätt att ord som hör nära samman innehållsmässigt och/eller syntaktiskt också produceras tillsammans i en grupp. Mellan ordgrupperna – de s k prosodiska fraserna – hör vi gränser. De prosodiska frasgränserna kan således sägas vara det talade språkets punkter och kommatecken. De spelar sannolikt en viktig roll för vår förståelse av tal. I den här studien undersöks såväl produktionen som perceptionen av prosodiska frasgränser i spontant producerat tal. Först undersöks distributionen av prosodiska frasgränser. Distributionen antas reflektera begränsningar hos talaren och lyssnaren, t ex begränsningar för hur mycket tal som talaren kan planera åt gången i den spontana talsituationen, och på vilket sätt frasgränserna kan fördelas i talet utan att lyssnaren går miste om budskapet. Därefter undersöks de prosodiska medel som talare använder för att gruppera tal i prosodiska fraser. Talare använder prosodiska medel för att markera dels gränser mellan fraser, dels samhörighet mellan orden inom frasen. I den här studien undersöks huvudsakligen temporala och tonala medel. Reduktionen av artikulationshastigheten i slutet av den prosodiska frasen är en viktig gränssignal. Pauser och pausers längd spelar också en betydelsefull roll i gränssignaleringen samt för gränsernas uppfattade styrka. Av stor vikt för vår förståelse av talat språk verkar dessutom den tonala signaleringen av samhörighet mellan ord vara. De frekventa tankepauserna i spontant tal tycks tolkas som just tankepauser tack vare en tonal fortsättningssignalering efter pausen, en tonal signalering av samhörighet med det föregående. Likaså tycks tillägg tolkas som tillägg snarare än början på ett nytt yttrande tack vare möjligheten till tonal signalering av samhörighet mellan prosodiska fraser. Genom att studera prosodisk frasering i spontant tal lär vi oss därmed även något om hur tal planeras.