Severe Hemodilution - Clinical and Experimental Studies

Abstract: Popular Abstract in Swedish Under det senaste decenniet har risker med och alternativ till allogent blod (blod från främmande givare) debatterats mycket pga. risken för smitta, allergiska reaktioner, samt starka indicier som talar för att blod från främmande givare kan påverka immunförsvaret hos mottagaren. Därför vill man gärna begränsa mängden tillfört givarblod under kirurgiska ingrepp på barn, när så kan ske utan att detta i sig innebär en större risk. I de första två arbeten, studerades barn som i remissionsfasen av malign sjukdom genomgick benmärgsskörd. Detta gick till så att benmärgsceller sögs upp från barnets höftben, vilket i praktiken innebar att 20-40 mL/kg av blod, tillblandat med benmärg togs om hand. Därigenom förlorade barnet ungefär 40% av sin blodvolym. Från att tidigare ersätta denna blodförlust med givarblod, har vi lärt oss att en förlust på 1/3 av den röda blodkroppsmängden, eller mera, tolereras väl om utgångsvärdet för hemoglobinkoncentrationen (Hgb) – det som ibland kallas “blodvärdet” - är över 100 g/L. Under narkos har Hgb sänkts ända ner till 50 g/L hos flera barn. Vi fann att barn mellan 1 och 17 år, med normal lung- och hjärtfunktion tolererade denna långtgående blodspädning om man omsorgsfullt valde anestesimetod och bibehöll normal blodvolym genom adekvat vätskeersättning. Vi har också visat att barn reagerar på blodspädning likadant som vuxna, dvs., genom att öka sin hjärtminutvolym. När denna kompensation inte räcker till, måste en större del av den transporterade syret i blodet utnyttjas. Kunskapen kan till stor del tillämpas även vid andra ingrepp. Kroppstemperaturen regleras i hjärnstammen, och hålls normalt mycket konstant genom en snäv balans mellan värmeproduktion och -avgivning. Narkos försämrar kroppens förmåga att bibehålla sin värme och därmed sin normala temperatur. Postoperativt kan syrgaskonsumtionen öka flerfaldigt när kroppstemperaturen ska återställas. Detta kan vara svårt för organismen att klara, om syrebindande förmågan är reducerad genom en förlust av röda blodkroppar. Detta undersöktes närmare i djurförsök. Sövda, blodspädda grisar, som provocerades till frossa genom avkylning av kroppsytan, hade lägre maximalt syrgasupptag och tenderade att ha högre mjölksyrenivåer i blod än kontrolldjur. Att marginalerna var hårt trängda framgår av att mycket låga värden för blandad venös syremättnad observerades under frossa. Slutligen belystes huruvida nedkylning skulle kunna öka tolerans för anemi, genom att sänka syrgasbehovet (detta kräver att frossa undviks genom nedsövning och muskelrelaxation). Kliniskt används sedan länge nedkylning för att sänka syreförbrukning under hjärtkirurgi, vid andningsinsufficiens, hjärtsvikt, etc. Frågan om nedkylning kunde vara värdefull under blodspädning föranleddes av fallbeskrivningar, där patienter överlevt mycket låga Hgb (cirka 15 g/L mot normala 125 g/L), genom att kylas, relaxeras och ventileras med 100% syrgas. Det förelåg emellertid också enstaka experimentella studier som tydde på en negativ effekt av kylning. Vi undersökte sövda grisar vars kroppstemperatur sänktes till 32 °C, och därefter undergick alltmer uttalad blodspädning tills kroppen inte klarade mer. Djuren jämfördes med en kontrollgrupp med normal kroppstemperatur. Vi fann en blygsam men dock påvisbar skyddande effekt av hypotermi i detta sammanhang. Ingen negativ effekt av kylan på hjärtfunktionen eller syreavgivningsförmågan till vävnaderna kunde konstateras.