Population biology and conservation of beetles and pseudoscorpions associated with hollow oaks

Abstract: Popular Abstract in Swedish Eftersom gamla träd har blivit mycket ovanligare de senaste 200 åren, både i skogslandskapet och på ängs- och hagmarker, har djur som lever i gamla träd blivit mycket sällsyntare och många arter är utrotningshotade. I gamla ekar bildas ofta mulm i stammarnas håligheter. Mulmen består av murket trämjöl och i den lever en rik och specialiserad fauna som framför allt utgörs av skalbaggar, tvåvingar och klokrypare. I Sverige finns det mer gamla ekar kvar än i andra europeiska länder, så därför har vi ett internationellt ansvar för bevarandet av denna fauna. Detta är den första kvantitativa studien av faunan i gamla ekar som publicerats. Syftet har varit att bedöma hur olika arter påverkas av trädens kvalitet och beståndens storlek och avstånd från varandra. Alla arter av vedskalbaggar och klokrypare som hittats i de undersökta träden har studerats. En utrotningshotad skalbagge, läderbaggen (Osmoderma eremita), har valts för mera ingående studier av populationsstorlekar, spridningen mellan träd och förekomsten i bestånd som varierar i storlek och avstånd från varandra. Två klokrypararter (gammelekklokryparen (Larca lata) och rötträklokryparen (Allochernes wideri)) har studerats genetiskt för att bedöma i vilken utsträckning djuren sprider sig mellan träden. Läderbaggen har studerats genom att fallfällor satts upp i ekarnas håligheter fem år i följd i Bjärka-Säby, Östergötland. När läderbaggarna har fångats i fällorna så har de märkts och släppts ut igen. Datorsimularingar har utförts för att kunna utvärdera resultatet. Antalet läderbaggar varierar kraftigt mellan olika träd (0–85 fullbildade läderbaggar per år), men deras antal är av samma storleksordning från år till år. Individantalet i varje träd varierar oberoende av varandra, så det är inte något år som har varit särskilt bra eller dåligt för läderbaggarna i alla träd samtidigt. På detta sätt skiljer sig läderbaggen från de flesta andra insekter, som varierar kraftigt i antal från år till år, och ofta över stora regioner samtidigt beroende på väderförhållandena. De flesta läderbaggar (85%) stannar kvar i samma träd under hela sin livstid. Av dem som lämnar trädet flyger de flesta endast kortare sträckor. I stora, sammanhängande bestånd förekommer läderbaggen i över hälften av träden, men i mindre bestånd är den ovanligare, även per träd räknat. Om hålträden finns i samma antal och placerade på samma sätt i framtiden som idag, kommer läderbaggarna att dö ut från det ena beståndet efter det andra av slumpmässiga skäl eller för att ekarna i bestånden tidvis blir olämpliga. Men läderbaggen har inte tillräcklig spridningsförmåga för att kolonisera bestånd med samma hastighet, och därför kommer den att försvinna från många regioner där den idag förekommer. För att läderbaggen skall kunna överleva på lång sikt räcker det därför inte med att bibehålla lokalerna som de ser ut idag, utan det krävs att små bestånd tillåts att bli betydligt större. Klokrypare är små spindeldjur som saknar flygförmåga. Flera av dem lever i ihåliga träd och när de skall ta sig från ett träd till ett annat “liftar” de med flygande insekter. En studie av två klokryparearter med hjälp av enzymelektrofores visade att de genetiska skillnaderna var relativt små både mellan olika träd och olika bestånd. Det är ett tecken på att klokryparna sprider sig mycket mellan träd. Skalbaggar och klokrypare förekommer mer i vissa hålträd än i andra, och det kan förklaras med att de föredrar träd med ett visst mikroklimat eller ett visst successionsstadium i nedbrytningen. Många arter föredrar grova träd som står solexponerat. När ekhagar växer igen missgynnar det många vedskalbaggsarter, förmodligen beroende på att mikroklimatet blir sämre när träden blir mer beskuggade.