Between Ourselves. Automatic mimicry reactions as related to empathic ability and patterns of attachment

Abstract: Popular Abstract in Swedish Denna avhandling inspirerades av utvecklingspsykologiska teoretiker som Bowlby, Stern och Winnicott, vilka alla anser att den tidiga emotionella kommunikation mellan barn och vårdare är betydelsefull för utvecklingen av barnets självvärdering och värdering av andra och hur barnet kommer att relatera till andra senare i livet. Frågeställningarna i de olika studierna berör de processer som äger rum i den emotionella kommunikationen mellan människor. Vilka är mekanismerna bakom den emotionella process, som sker primärt intraindividuellt hos en sändare, och sedan kommuniceras till en mottagare, hos vilken de resulterar i en känslomässig upplevelse för att sedan kommuniceras tillbaka till "sändaren"? Avhandlingen bygger på en systemteoretisk syn på individens bearbetning av information, som antas utgå från biologiskt grundade emotionella processer, som avspeglas i våra spontana ansiktsuttryck. Dessa emotionella processer interagerar på en mera avancerad bearbetningsnivå med flexibla kognitiva processer. Avhandlingen studerar emotionell kommunikation via ansiktsuttryck i experimentellt skapade interaktionssituationer. Imitativa reaktioner i olika stadier av informationsbearbetningsprocessen relateras till individuella skillnader i emotionell empati samt till skillnader i anknytningsmönster. I studie I och IV studerades emotionell empati i relation till styrkan i de imitativa reaktionerna på andras ansiktsuttryck. En hypotes formulerades med utgångspunkt från Baschs teori om den process som leder till empati. I denna antas en tidig, primitiv del av processen utgöras av automatisk imitation av andras ansiktsuttryck, som via somatisk och fysiologisk feedback, resulterar i att mottagaren upplever samma emotion som sändaren. Detta kallas emotionell smitta. Personer med hög empati antogs i ett tidigt skede av processen uppvisa högre grad av imitativa reaktioner än lågempatiska personer. Försökspersonerna kunde delas in i hög- och låg-empatiska på grundval av resultatet på ett självskattningsformulär (Ouestionnaire Measurement of Emotional Empathy, QMEE), som mäter emotionell empati. Arga och glada ansikten visades på olika långa exponeringstider för att kunna fånga den emotionella processens olika bearbetningsstadier. Den första nivån, som aktiveras med en 17 millisekunder (ms) lång exponeringstid, är preattentiv, dvs perceptuellt omedveten. Den andra nivån (17-56 ms) kallades automatisk och antogs uppväcka automatiska, emotionellt icke reglerade reaktioner. Den tredje nivån (100-2350 ms) kallades kontrollerad och antogs uppväcka kognitivt mera reglerade emotionella reaktioner. Försökspersonernas imitativa ansiktsreaktioner registrerades med hjälp av elektroder, (elektromyografi, EMG), som mäter den elektriska aktiviteten i musklerna. Reaktionerna i zygomaticus-muskulaturen ("leende") speglar positiva emotioner, medan corrugator-muskulaturen ("rynka pannan") speglar negativa emotioner. EMG är en känslig metod, som kan mäta även mycket små muskelrörelser, som är osynliga för ögat. Efter varje ansiktsvisning fick försökspersonerna dessutom verbalt skatta sin egen emotionella upplevelse. Resultatet av Studie I och IV bekräftade Baschs idé om imitativa reaktioner som en tidig komponent i den empatiska processen. Redan på automatisk nivå (17-56 ms) uppträdde imitativa reaktioner hos de högempatiska, medan de lågempatiska inte visade imitativa reaktioner utan tvärtom "log" mot det arga ansiktet (p<0.05). Dessa skillnader kunde inte påvisas på emotionellt mera reglerad nivå. De högempatiska visade i Studie I också ett större samband mellan muskelaktivitet och sin egen skattning av upplevd emotion än de lågempatiska (p<0.05). De hög- och låg-empatiska individerna skilde sig däremot inte åt, när det gällde hur de själva verbalt skattade sina reaktioner inför det glada och det arga ansiktet. Resultaten tyder på att det framförallt är i de tidiga automatiska muskelreaktionerna som de hög- och låg-empatiska individerna skiljer sig och inte i de emotionellt mera reglerade reaktionerna (kontrollerad nivå) och i de verbala skattningarna av sina känsloreaktioner. I studie II och III introducerades ett självskattningsformulär (Relationalship Scales Questionnaire, RSQ), för att mäta försökspersonernas anknytningsmönster, som baserar sig på deras inre modell av självet och av andra. Dessa inre modeller (självbilden och "den generaliserade andre") kan antas inverka på en persons emotionella ansiktsreaktioner i interaktionssituationer och även på förmågan till emotionell empati. Skillnader i inre modeller av sig själv och andra antas också vara avgörande för skillnader i regleringen av negativa emotioner. Framförallt självbilden anses vara affektivt laddad, och personer med en negativ självbild antas ha problem med att kunna reglera negativa affekter. Personer som har en avvisande-undvikande (s.k. dismissing-avoidant) anknytningsstil utmärks av en positiv självbild och en negativ bild av andra. De karakteriseras av att de undviker, eller tränger bort, negativa emotioner på det medvetna planet, men på ett omedvetet plan antas personer med detta anknytningsmönster ha en självbild som är mera ångestfylld (mera negativa emotioner). Resultaten i studie II gav stöd åt hypotesen att personer med en negativ självbild utmärktes av sämre reglering av negativa emotioner. De hade högre poäng på ett självskattningsformulär, som mäter ångestnivå än personer med positiv självbild (p<0.05) och visade starkare corrugator reaktioner på ett argt ansikte (negativa emotioner) på emotionellt reglerad nivå (2350 ms) än personer med positiv självbild (p<0.01). De visade starkare corrugator aktivitet i förhållande till zygomaticus aktivitet oberoende av exponeringstid och stimuli i jämförelse med personer med positiv självbild (p<0.05), ett resultat som också tyder på ett negativt stämningsläge för personer med negativ självbild. Resultaten i studie III gav stöd åt antagandet att personer med avvisande-undvikande anknytningsstil undviker eller tränger bort negativa emotioner. På den automatiska nivån visade de "normala" corrugatorreaktioner (negativa emotioner). På den emotionellt reglerade nivån uppvisade de inga corrugatorreaktioner och tendens till omvända zygomaticusreaktioner vid visning av det arga ansiktet till skillnad från de övriga försökspersonerna, som visade en imitativ reaktion (p<0.05). Detta skulle kunna tolkas så att de omvända zygomaticusreaktionerna, via somatisk feed back, kan vara ett sätt att reglera eller borttränga de negativa emotionerna. Individer med avvisande-udvikande anknytningsstil skulle på så sätt kunna behålla sin positiva självbild och sin attityd av oberoende. De avvisande-undvikande försökspersonerna hade, i enlighet med förväntningarna, lägre poäng på empatitestet (p<0.05) än de övriga försökspersonerna. Något oväntat uppvisade försökspersonerna med negativ självbild en högre grad av empati än personer med positiv självbild (p<0.05). Detta skulle kunna förklaras av att QMEE-testet visat sig korrelera med Neuroticism faktorn i den s.k. Fem Faktors Modellen för personlighets-beskrivning. Kanske mäter detta test huvudsakligen en persons känslighet för negativ emotionell känslosmitta. I enlighet med Wallers och Fraleys modell och Baschs syn på den empatiska processen skulle vårt sätt att relatera till andra kunna beskrivas som en process, som utgår från mera primitiva former av känslosmitta och interagerar på ett högre plan med kognitivt styrda processer. Fraley och Waller menar att den affektivt laddade självbilden, som i faktoranalytiska studier visat negativt samband med faktorn Neuroticism, påverkar en tidig del av processen. Bilden av andra, som visat sig korrelera med faktorn Extraversion, antas vara en senare kognitivt bestämd del i den process, som antas leda fram till empati och anknytningsmönster. Skillnaderna mellan empatigrupperna i de redovisade studierna uppkom redan på den automatiska nivån, något som kan vara ett resultat av skillnader i deras tendens till primitiv negativ emotionell smitta (ångest) på en icke reglerad nivå. Nästa steg i processen kan beskrivas som vårt sätt att reglera dessa emotioner kopplade till självet. Kanske är förutsättningen för närhet och empati att de negativa emotionerna (ångesten) inte bortträngs från medvetandet, som hos den lågempatiska, avvisande-undvikande gruppen i denna studie. Det sista ledet antas vara en mera intentionell process, relaterad till vår bild av andra, som kan resultera antingen i ett närmande till eller i ett avståndstagande från andra. I de redovisade studierna visade bilden av andra inget samband med de emotionella ansiktsreaktionerna.