Winter Depression: Clinical, Psychosocial and Biochemical Characteristics

Abstract: Popular Abstract in Swedish Människor har sedan länge känt till att deras hälsotillstånd varierar beroende på årstid. Vissa av oss drabbas av påtagliga årstidsbundna hälsoproblem och så pass hårt att viktiga funktioner påverkas. Även om dessa företeelser observerades före kristen tidräkning, är bara sedan mitten av förra seklet som man studerat dem vetenskapligt. Det har blivit klarlagt att alla våra kroppsfunktioner, halter av kroppsvätskor och substanser m.m. styrs av våra inre s.k. biologiska klockor. Mörkrets hormon melatonin som utsöndras nattetid av tallkottkörteln, och ett område i hjärnan (suprachiasmatici kärnor i hypothalamus) tycks agera som kontrollanter av våra inre klockor. 1980 visades att melatoninutsöndring kan avbrytas om en individ får starkt ljus via ögats näthinna. 1984 framlades en rapport som visade att det finns människor sam drabbas av depressioner höst- och vintertid och att dessa förbättras om de behandlas med starkt ljus via ögonen. Tillståndet kallas för Seasonal affective disorder (SAD) dvs. årstidsbundna depressioner eller vinterdepressioner och är mycket vanligt förekommande. I det här avhandlingsarbetet har jag tillsamman med mina handledare och medarbetare studerat vissa aspekter hos patienter med vinterdepressioner. Vi har jämfört öppenvårdspatienter med SAD med friska kontroller och patienter med ickeårstidsbunden depression som vårdats inneliggande efter ett självmordsförsök vad gäller temperament, symptom (psykopatologi), social funktion och neuropeptidhalter (se nedan). I valda delar har vi gjort jämförelser med data inhämtade från publicerad vetenskaplig litteratur. Studierna har bedrivits vid psykiatriska kliniken, Lund. Patienterna var från ljusbehandlingsenheten och en specialavdelning för patienter med affektiva sjukdomar och självmordsförsök. Patienterna har studerats när de var deprimerade, och innan någon antidepressiv behandling hade inletts. Uppgifterna har samlats under åren 1992 till 1995. Under den här tiden var bägge avdelningarna de enda i sitt slag i södra Sverige. Vi har mätt temperament med två skattningsskalor – Karolinska Scales of Personality (KSP) och Marke-Nyman Temperament Questionnaire (MNT). De är formulär med frågor om hur individer fungerar i allmänhet och fångar upp individens typiska reaktionsmönster vid olika påfrestningar och vanliga situationer. Temperament anses spegla individens sårbarhet. Vi fann att SAD patienter hade ett temperamentsmönster som var annorlunda jämfört med det som fanns hos själmordsförsökarna och friska kontroller. SAD-patienter visade sig vara ångest- och spänningsbenägna, irritabla och snabbt uttröttbara. Självmordsförsökarna hade mer ångest och fientlighet samt mindre impulsivitet än SAD patienter. Båda patientgrupperna hade lägre socialisering tydande på negativa minnen från uppväxten. Symptombilden (psykopatologin) har vi studerat med hjälp av en skattningsskala som heter Comprehensive Psychopathological Rating Scale (CPRS), och som består av 65 olika variabler. 40 av dessa variabler mäter symptom som patienten själv rapporterar och 25 mäter symptom som skattaren (doktorn) observerar. I motsats till vår hypotes, fann vi att SAD-patienter hade svårare symptom än självmordsförsökarna, dvs. högre poäng än självmordsförsökarna på alla rapporterade variabler. Skillnaderna mellan grupperna på de observerade variablerna var inte statistiskt signifikant. En s.k. regressionsanalys kunde visa att 11 variabler var särskilt förknippade med SAD. Dessa var irritabilitet, obeslutsamhet, trötthet, minnesstörningar, ökad sömn, muskelspänning, förlust av sensoriska och motoriska funktioner, tankestopp, rådvillhet, förlångsamning och agitation. När vi jämförde SAD patienternas och självmordsförsökarnas sociala situation, fann vi ingen statistiskt signifikant skillnad. Då den kliniska bakgrunden jämfördes mellan grupperna, framkom att självmordsförsökarna hade gjort tidigare självmordsförsök och att de oftare hade behandlats inneliggande. Båda grupperna hade svagt socialt nätverk och det fanns ingen signifikant skillnad mellan grupperna på någon subskala av Interview Schedule for Social Interaction (ISSI) som vi mätte socialt nätverk med. SAD patienter hade signifikant sämre nätverk än vad som tidigare rapporterats från studier av friska individer. Neuropeptider är små äggviteämnen vilka fungerar som budbärare i signalöverföringen i kroppen. Neuropeptidernas roll för psykiska sjukdomar håller nu på att klarläggas. Corticotropin-Releasing Hormone (CRH) och Neuropeptide Y är involverade i stresshanteringen. Deras halter i blodet har tidigare visat sig vara låga hos självmordsförsökare. Vi jämförde CRH och NPY hos SAD med självmordförsökarna och friska kontroller. Vi fann att SAD patienter hade signifikant lägre halter av både CRH och NPY i jämförelse med fiska kontroller. Det var ingen signifikant skillnad jämfört med självmordsförsökarna. Man kan således av dessa studier dra följande slutsatser: – Både SAD och självmordsförsökare har specifika temperamentsprofiler. SAD-patienter har en måttlig ångest- och späningsbenägenhet, irritabilitet och låg socialisering jämfört med friska kontroller. – I motsats till vår hypotes visar SAD-patienter svåra och multipla symptom. SAD-patienter har t.o.m. svårare symptom än självmordförsökarna på självrapporterade variabler. – Den kliniska bakgrunden och social situationen hos SAD är mycket lika dem som ses hos patienter med ickeårstidsbunden depression och självmordsförsök. SAD patienter har lika svagt socialt nätverk som självmordsförsökarna. SAD patienter uppvisar stora brister i sin social funktion. – SAD-patienter har låga halter av ämnen CRH och NPY liksom självmordsförsökare med icke årstidbunden depression vilket antyder förändringar i stresshanteringsförmåga. Sammanfattningsvis visar avhandlingen att SAD är en grupp med förhållandevis svåra symtom och besvär. Resultaten ger oss anledning att ompröva den vanliga uppfattningen att SAD är en patientgrupp med lindriga problem.