The Epistle of Jude : Its Text and Transmission

Abstract: Popular Abstract in Swedish Avhandlingen behandlar det nytestamentliga Judasbrevets texthistoria. Monografin inleds med en översikt av textforskningen på de Katolska Breven i allmänhet och Judasbrevet i synnerhet, från 1800-talet och fram till nutid. Mot bakgrund av det tecknade forskningsläget beskriver så författaren studiens upplägg och syfte, samt antyder några av resultaten. Det handlar främst om två uppgifter: Den första uppgiften är att fullständigt gå igenom och redovisa källmaterialet, dvs. alla manuskript till Judasbrevet. Tidigare har endast en bråkdel av källmaterialet redovisats, genom att handskrifter selekterats bort i stor skala. Den fulla redovisningen visar bl a talrika hittills okända textlydelser. Dessutom har flera nyupptäckta textlydelser i de grekiska handskrifterna visat sig motsvara ordalydelser som bara varit kända genom de gamla översättningarna (latin, koptiska och syriska). Den andra uppgiften är att ställa både gamla och nya frågor till källmaterialet. Traditionellt har det allt överskuggande målet för textkritiken varit att söka komma fram till författarens "ursprungliga text", och därvid har säregna manuskript och sekundära textvarianter förpassats till historiens bakgård. Även om frågan om den "ursprungliga texten" kvarstår, har här hänsyn tagits till andra intressen. Så riktas en tydlig fokus på textvittnena för deras egen skull, såsom fönster in i sin samtid. Manuskripten har sina egna unika historier att berätta om de människor som kopierat, ägt och använt dem. Två manuskript studeras ingående, nämligen de tidigaste handskriftsvittnena till Judasbrevet, P72 och P78 från ca. 300 e.Kr. I undersökningen av dessa två papyrer avtecknar sig två vitt skilda berättelser. P72 är det enda fullständigt bevarade papyrusvittnet till Petrusbreven och Judasbrevet. Manuskriptet är en del av en samlingskodex vars omfång vuxit över tid, och där dels samlingens beskaffenhet och dels själva textvarianterna pekar på en proto-ortodox miljö. Det andra manuskriptet, P78, är ett fragment av en miniatyrkodex, som troligen använts som amulett och en intressant fråga är varför man valt Judasbrevet som lämplig text för ett sådant syfte. När Judasbrevets texthistoria skall undersökas bör man först ta ställning till en grundläggande fråga, nämligen det litterära förhållandet mellan Andra Petrusbrevet och Judasbrevet. Man kan slå fast att den ene författaren varit beroende av den andre, men vilket brev avfattades först? Så följer bokens kärna?den textkritiska apparaten där samtliga textlydelser redovisas i anslutning till den kritiskt rekonstruerade ursprungstexten. Det resonemang som ligger bakom textrekonstruktionen redovisas fullödigt i en avslutande textkommentar där över 100 textkritiska problem och intressanta textvarianter kommenteras. En innovation i sammanhanget är det nya rankingsystem som tillämpats i textkommentaren. Det är av mer deskriptiv art än tidigare motsvarigheter och söker ge en samlad bild av bevisläget i fråga och bjuda in läsaren till egen tolkning och värdering av bevisen. I slutet av boken publiceras för första gången fullständiga bilder (Plates) åtföljda av transkriptioner av papyrushandskrifterna P72 och P78, samt majuskelhandskriften 0316. Dessutom publiceras några unika bilder på minuskel-handskrifter, bl a MS 1521 (en av de vackraste bysantinska handskrifterna till Nya testamentet) tillsammans med korta beskrivningar.