Distributive justice and the welfare state

Abstract: Popular Abstract in Swedish Avhandlingen innehåller fyra artiklar som berör olika aspekter av offentlig omfördelning i välfärdsstaten. Avhandlingen syftar till att ge kunskap om konsekvenser av, motiv för och mätande av och denna omfördelning. Den första artikeln ställer frågan: Hög hög skatteomfördelning från arbetande till icke arbetande kan motiveras av grundantagandet att naturresurser är gemensamt ägda? Frågan analyseras genom så kallad ’bargaining theory’ i en miljö där två olika individtyper skiljer sig åt vad gäller produktivitet och vilja att vara ledig. Eftersom individerna skiljer sig åt i produktivitet är det möjligt att göra överenskommelser sådana att båda skulle vinna på att låta den högproduktiva individtypen producera med alla resurser, för att sedan via beskattning omfördela en del av produktionen till den som inte arbetar. Genom teorin studeras vilken skattesats individerna kan komma överens om. Om resurserna initialt är gemensamt ägda, kommer den framförhandlade skattesatsen att vara oberoende av produktivitetsskillnaden mellan individerna. Vid initial likadelning kommer skattesatsen att bero negativt på produktivitetsskillnaden. I avhandlingens andra artikel undersöks hur omfördelningen mellan individer i en välfärdsstat förhåller sig till omfördelningen över individens livscykel. Det visas hur förhållandet mellan dessa två slags omfördelning beror på förmånernas utformning och skattesystemets grad av progressivitet. Ofta beskrivs välfärdsstatens omfördelande effekt genom att jämföra fördelningen av brutto- och nettoinkomster bland arbetande. I artikeln visas att omfördelningen mellan individer kan vara både större eller mindre än så om hela livsinkomsten beaktas. Med data som beskriver det svenska systemet visas att den svenska välfärdsstaten är mer omfördelande i ett livsinkomstperspektiv än den är när bara arbetsinkomster jämförs. Vidare uppskattas den andel av all omfördelning som är omfördelning mellan individer till cirka 30 procent. Det innebär att ungefär två tredjedelar av omfördelningen i det svenska systemet är livscykelomfördelning. I den tredje artikeln diskuteras idén om den universella välfärdsstaten, hur den definieras och i vilken utsträckning Sverige är ett exempel på en sådan. En litteraturgenomgång pekar på en rad tvetydigheter i hur termen används. Exempelvis råder oklarhet huruvida förmånsuniversalitet är relaterat till förmånernas nivå, samt hur förmånen i exempelvis socialförsäkringarna ska definieras. För att illustrera hur termen kan göras mer precis, föreslås ett antal indikatorer på universalitet som kan följas över tiden. Artikeln avslutas med att dessa indikatorer följs under 90-talet för Sverige, vilket leder till slutsatsen att den ekonomiska krisen under detta decennium inte innebar några kraftiga förändringar av universaliteten i det svenska systemet. I avhandlingens sista artikel studeras under vilka förutrsättningar en obligatorisk socialförsäkring kommer att föredras av samtliga inblandade framför en marknadsförsäkring. Modellen är tillämplig på exempelvis den svenska sjukpenningförsäkringen, där individer med högre inkomst i genomsnitt blir sjuka mindre ofta än låginkomsttagare. Det visas att om den privata försäkringsmarknaden inte kan observera individernas risker, kan en socialförsäkring föredras av alla även om den har kraftigt omfördelande inslag, det vill säga ger låginkomsttagare högre ersättning än höginkomsttagare. Detta resultat ändras emellertid om det blir möjligt för privata försäkringsföretag att till en viss kostnad få reda på individuella risker.