Specific Language Impairment in Swedish: Grammar and Interaction

Abstract: Popular Abstract in Swedish Det är lätt att förundras över hur snabbt och lätt barn lär sig behärska språket, med tanke på vilket komplicerat system det är. Barnet ska lära sig betydelser, ordböjningar och principer för hur ord kombineras, det ska behärska ljudsystem, artikulation, betoningsmönster och satsmelodi. Detta ska barnet behärska både för att själv producera språk och för att förstå vad andra producerar. Dessutom ska allt kunna ske inom mycket kort tidsrymd. Sett ur detta perspektiv, förefaller det inte så märkligt att tillägnandet av språk inte går lika lätt och snabbt för alla barn. Detta arbete behandlar en del av den språkliga förmågan hos en speciell grupp av barn som inte tillägnar sig språket lika lätt som andra barn, barn med s.k. specifik språkstörning (2specific language impairment2, förkortat SLI). Utmärkande för denna grupp av barn är att de har en störd språkutveckling, som framför allt manifesterar sig som problem med grammatik och ofta också med ljudsystemet, trots att de i andra avseenden utvecklas på samma sätt som andra barn. Den definition som tillämpas här, är den som tillämpas i internationell forskning. Den är snävare än den definition som tidigare tillämpades kliniskt i Sverige, där även barn med problem med enbart ljudsystemet inkluderades. Ungefär 7% av alla femåringar beräknas ha SLI (Leonard, 1998). Gruppen av barn med SLI är mycket heterogen och ingen ensam faktor har befunnits vara orsak till SLI. En faktor som verkar vara av betydelse är dock ärftlighet. Ett viktigt syfte i aktuell forskning kring SLI är att försöka utröna vad som är den underliggande störningen. Framförallt diskuterar man om störningen är begränsad till språket, speciellt grammatiken, eller om även andra förmågor är involverade. Denna inriktning har lett till ett intresse för att göra jämförelser mellan olika språk. Tidigare bedrevs nästan all forskning inom området på barn som tillägnade sig engelska, vilket starkt påverkade både symtombeskrivning och utformningen av teorier. När data började insamlas från barn som lärde sig andra språk visade sig de hypoteser som baserat sig på engelska inte alltid att stämma. Språkstörning hos barn har varit känt och studerat sedan åtminstone början av detta sekel i Sverige (Nettelbladt & Samuelsson, in press). Det var emellertid inte förrän efter inrättandet av logopedyrket som noggranna språkliga beskrivningar av språk och tal hos svenska barn med språkstörning började utföras. Studier har utförts på olika språkliga områden, vilket gör att den samlade kunskapen om hur språkstörning yttrar sig hos svenska barn har ökat, speciellt under det senaste decenniet. Vad gäller grammatiken, det språkliga område som behandlas i detta arbete, vilade bedömning och behandling länge på klinisk erfarenhet (Ackheim et al., 1976). Fonologin (d.v.s. behärskningen av ljudsystemet, betoningsmönster och satsmelodi) hos svenska barn med språkstörning kartlades i Magnusson (1983) och i Nettelbladt (1983). Semantik, lexikon och språkförståelse har uppmärksammats framförallt i de arbeten som ingår i Sahlén (1991) samt i Sahlén et al. (submitted). Även interaktion och pragmatik har beaktats (t. ex. Nettelbladt & Hansson, 1993). Samband mellan språkstörning och läs- och skrivförmåga kartläggs i en stor longitudinell studie av Magnusson och Nauclér (1990a, b). Syften med detta arbete är: att undersöka vilka grammatiska strukturer som är mest sårbara i grammatiken hos svenska barn med SLI att testa aktuella teorier om vad som är den underliggande störningen vid SLI på svenska data att undersöka om olika samtalspartners påverkar dessa barns språkproduktion på olika sätt I de fem ingående artiklarna redovisas data från totalt 30 barn, 16 barn med SLI, 5 barn med enbart fonologisk störning men med normal grammatik (PI) och 19 yngre kontroller med normal språkutveckling. Fyra av artiklarna behandlar spontantalsdata, medan en femte utgår från experimentella data (Studie IV). Två av artiklarna (Studie I och III) innehåller data från barnen i tre olika samtalssituationer (tillsammans med en förälder, med en logoped och med ett annat jämnårigt barn). För en översikt över barnen och typ av data, se tabellerna 1-3. I studie I jämfördes fem barn med SLI i åldern 5-6 år med fem barn med PI i åldern 4-5 år. De båda grupperna var individuellt matchade efter yttrandemedellängd i ord (2mean length of utterance2, förkortat MLU). Studien utgick från resultat i studier av engelskspråkiga barn med SLI, vilka visat att dessa barn framförallt har problem med morfologi (ordböjningar), speciellt vad gäller verb. En annan utgångspunkt var att tidigare studier av svensktalande barn med SLI visat att dessa har problem med ordföljden. Resultaten från analyserna visade att barnen med SLI hade signifikant högre andel av meningar med s.k. rak ordföljd (subjektet föregår det finita verbet) och att de gjorde signifikant fler grammatiska fel än kontrollerna. En närmare analys av de grammatiska felen visade att barnen med SLI hade större problem med verbformer än med substantivformer, att de oftare gjorde ordföljdsfel, samt att de oftare än kontrollerna utelämnade satsdelar som subjekt och verb. Svenska barn med SLI liknar alltså delvis engelskspråkiga barn med SLI, nämligen vad gäller problem med verbböjningar. Speciellt för de svenska barnen var att de hade problem med ordföljden. Detta beror på skillnader mellan svenska och engelska. Svenska är ett s.k. V2 språk, där det finita verbet ska stå på andra platsen i en mening. Det betyder att ordföljden blir inverterad (subjektet kommer efter det finita verbet) i sådana meningar där ett annat ord än subjektet står först. En viktig slutsats var därför att det är nödvändigt att samla in data från barn med SLI som lär sig olika språk, eftersom de språkliga symtomen kan se olika ut beroende på målspråkets struktur. I studie II analyserades data från sex barn med SLI (varav fem samma som i studie I), och från sex yngre, MLU-matchade kontroller. Även utvecklingsdata från fem av barnen i varje grupp behandlas. Denna studie utgår från resultaten från studie I, som visade att barnen med SLI hade problem med verbformer och syftet var att vidare kartlägga dessa problem, samt att använda resultaten till att utvärdera aktuella teorier om den underliggande störningen vid SLI. Analysen bestod i att verben delades in i två olika kategorier: lexikala och funktionella (hjälpverb och kopula). De lexikala verben analyserades vidare med avseende på om de till formen var icke finita (infinitiver och supinumformer), enkla finita (presens-, preteritum- och imperativformer) eller sammansatta finita (har+supinum eller modalt hjälpverb+infinitiv). En analys gjordes även av hur ofta hjälpverb utelämnades. Analyserna av de longitudinella data visade att utvecklingen hos de yngre kontrollerna under observationsperioden (5-11 månader) bestod i att andelen lexikala verb minskade, liksom andelen icke finita verbformer och andelen utelämnade hjälpverb, medan andelen sammansatta verbformer ökade. Barnen med SLI uppvisade under observationsperioden (c:a 2 år) ingen förändring vad beträffar andelen lexikala verb och andelarna av de olika verbformerna. Den enda utvecklingstendensen bestod i att andelen utelämnade hjälpverb tenderade att minska. Resultaten från gruppjämförelserna visade att barnen med SLI tenderade att ha högre andel lexikala verb, högre andel icke finita verbformer och lägre andel komplexa verbformer samt att de utelämnade hjälpverb oftare än sina betydligt yngre MLU matchade kontroller. Barnen med SLI uppvisade en svag utveckling vad beträffar användningen av verbformer. Den typ av verbformer som vållade mest problem var sammansatta verbformer. Prövningen av teorier utföll till fördel för en typ av teori som antar att den underliggande störningen ligger i förmågan till språkligt bearbetande, och som menar att sådana element med grammatisk funktion som är korta och obetonade vållar störst problem. I studie III analyserades data från samma barn som i studie I, men med fokus på samtalspartnerns inverkan. Syftena med denna studie var att karakterisera dialoger mellan barn med tal/språkstörningar och olika typer av samtalspartners (förälder, logoped och ett annat, jämnårigt barn), att jämföra olika typer av samtalspartners i termer av deras produktivitet och dominans samt att undersöka om barnens språkproduktion i termer av produktivitet, talflyt och grammatisk struktur varierar som en funktion av samtalspartnern. Dialogerna skilde sig åt framför allt beroende på om samtalspartnern var en vuxen eller ett jämnårigt barn. Barn-barn dialogerna var mera dynamiska, hade mera balans (ingen part dominerade) och de innehöll fler självanknytningar. Vuxen-barn dialogerna var inte jämlika och de innehöll fler frågor och utredande av missförstånd. Samtalspartnerna skiljde sig också åt beroende på om de var barn eller vuxna. De vuxna frågade mer och producerade fler olika ord. Logopederna skilde sig från de andra genom att ha högst MLU och mera sällan avbryta barnet, medan föräldrarna producerade signifikant fler yttranden än logopederna och de jämnåriga barnen. Barnens språkproduktion varierade beroende på samtalspartner endast för de variabler som var relaterade till produktivitet. De producerade fler yttranden, fler olika ord och de hade en större andel fullständiga och begripliga yttranden med en vuxen än med en jämnårig. Däremot fanns ingen skillnad beträffande grammatisk struktur eller hur flytande deras tal var. Olika typer av samtalspartners genererar alltså dialoger med olika interaktiv stil och de påverkar därför barnen på olika sätt. En viktig slutsats är att det är viktigt att se till att barn med tal/språkstörningar får möjlighet att interagera med både vuxna och jämnåriga, eftersom olika aspekter av deras kommunikativa förmåga tycks befrämjas med olika samtalspartners. Med jämnåriga tränas framför allt förmågan att fungera som en självständig samtalspartner och med vuxna tränas språkproduktionen (åtminstone vad gäller hur mycket språk de producerar). Studie IV skiljer sig från de övriga genom att vara experimentell. För denna studie testa