Detecting prostate cancer metastases - PET/CT and the sentinel node technique

Abstract: Popular Abstract in Swedish Prostatacancer är idag den vanligast diagnostiserade cancerformen i Sverige. De flesta nya fallen som upptäcks är lokaliserade till prostatan och kan i hög utsträckning botas med antingen operation eller strålbehandling. För en del män har dock prostatacancern hunnit sprida sig redan vid diagnos och då är chansen till bot mycket liten. Vid utbredd spridning, så kallad metastasering, är risken för bieffekter och komplikationer av operation eller strålbehandling större än nyttan. Det är därför av stor vikt att utbredningen av cancern fastställs innan behandlingen påbörjas. Utredning av metastaser sker i första hand med skelettscintigrafi för att upptäcka skelettmetastaser och lymfkörtelutrymning, ett kirurgiskt ingrepp för att upptäcka lymfkörtelmetastaser. Båda metoderna har dock klara begränsningar och för lymfkörtelutrymning finns dessutom risk för komplikationer. Positron-emissions-tomografi kombinerat med datortomografi (PET/DT) är en icke-invasiv metod för metastasdiagnostik. Fluorid och kolin är två PET/DT-markörer med olika egenskaper. Fluorid kan enbart upptäcka skelettmetastaser medan kolin kan upptäcka metastaser i hela kroppen. Portvaktskörtelkirurgi är ett sätt att selektivt operera ut de lymfkörtlar som har störst risk att innehålla metastaser. Därigenom kan man möjligen slippa en del av biverkningarna av en hel lymfkörtelutrymning och möjligen också upptäcka metastaser som ligger utanför området för lymfkörtelutrymning. I våra studier har vi jämfört kolin-PET/DT och fluorid-PET/DT och studerat den kliniska nyttan av dessa två undersökningar när skelettscintigrafi har varit normal eller osäker. Vi har också undersökt tillförlitligheten hos både kolin-PET/DT och portvaktskörtelkirurgi för att upptäcka lymfkörtelmetastaser, genom att jämföra med vanlig lymfkörtelutrymning. Slutligen har vi undersökt den kliniska nyttan av kolin-PET/DT hos patienter med återfall i prostatacancer efter tidigare operation i botande syfte. Våra resultat visade att både kolin-PET/DT och fluorid-PET/DT var för sig kan indikera metastaser som den andra undersökningen missar. Tjugo procent av patienterna hade så stor metastasutbredning synlig på PET/DT att den planerade botande behandlingen avstyrdes. Kolin-PET/DT hade en hög tillförlitlighet om undersökningen visade ett kraftigt upptag av kolin i en lymfkörtel, men högst hälften av patienterna med metastaser upptäcktes. Portvaktskörtelkirurgi var åtminstone lika tillförlitligt som lymfkörtelutrymning, men hos 13 % av patienterna kunde man inte återfinna någon portvaktskörtel. Vid återfall efter operation talade kolin-PET/DT för metastaser hos 28 % av patienterna med prostata-specifikt antigen (PSA) < 2 ng/mL och 24 % av patienterna med PSA < 1 ng/mL. Slutsatsen är att PET/DT, med kolin eller fluorid som markörer, och portvaktskörtelkirurgi kan vara värdefulla diagnostiska metoder, men deras begränsningar måste beaktas.