PET in the evaluation of head and neck cancer treatment - management of the neck

University dissertation from Department of Otorhinolaryngology, Lund University

Abstract: Popular Abstract in Swedish I gruppen huvudhalscancer ingår tumörer i övre luftvägar och svalg. Riskfaktorer för huvudhalscancer är rökning och alkoholöverkonsumtion. Under de senaste 20-30 åren har det skett en påtaglig ökning av insjuknandet, 4-5% per år, i det som kallas orofaryngeal cancer. Orofaryngeal cancer utgår från mellansvalget; mandlar, tungbas och mjuka gommen. Ökningen sammanfaller med att man ser en uppgång i tumörer som anses associerade med humant papillomvirus och det är ett något yngre patientklientel, utan de ovan nämnda traditionella riskfaktorerna, som insjuknar. Medianåldern för insjuknande är drygt 60 år. De flesta patienterna har spridning av sin tumör till lymfknutor på halsen vid tidpunkten för diagnos. Strålbehandling, ibland med samtidig cellgiftsbehandling, ges till både modertumör och sjuka lymfknutor hos patienter där man syftar till bot. Tidigare behandlingsprotokoll inkluderar en utvärdering av strålbehandlingsresultatet. Patienten blir då sövd och man undersöker svalget och tar vävnadsprov. Om det inte finns någon kvarvarande tumör i svalget opereras lymfknutorna på halsen bort. Skulle det finnas tumör kvar i lymfknutorna så har patienten i och med operationen fått sin tilläggsbehandling. Behandlingen är förknippad med såväl övergående akuta som sena, livslånga biverkningar. Sena biverkningar är sväljningsproblem och muntorrhet av varierande grad samt lokal påverkan på blodcirkulationen vilket kan ge läkningssvårigheter vid exempelvis tandingrepp och kirurgi i det strålade området. Nack/skulderproblem med inskränkt rörlighet och smärta är vanligt efter halsoperationen pga nervpåverkan, kraftig ärrbildning och stram vävnad. Kombinationen av strålbehandling och operation förvärrar problematiken och påverkar livskvalitén negativt. Efter modern strålbehandling har man sett att i endast 20-30% av fallen finns det kvarvarande tumörceller i lymfknutorna på halsen och således kan man anta att upp till 80% av patienterna opereras utan någon vinst avseende sjukdomskontroll eller överlevnad. De får däremot biverkningar efter ingreppet. Studierna i den här avhandlingen har primärt fokuserat på utvärdering av strålbehandlingseffekten och om vi på ett säkert sätt kan avstå från halsoperation i de fall där strålbehandlingen har haft fullgod effekt. Hur ska man då utvärdera strålbehandlingseffekten? Vi har använt oss av en nuklearmedicinsk metod, positron emissions tomografi (PET). Med PET utnyttjar man det faktum att cancerceller har ett högt sockerbehov, högre än omkringliggande normala celler. Inför en PET-undersökning ges en injektion av en radioaktivt märkt sockeranalog till patienten. Cancercellerna tar upp förhållandevis mycket av det radioaktiva sockret och det kan detekteras av en PET-kamera. På PET-bilden ser man tumörer med högt upptag som starkt lysande områden vilket talar för hög aktivitet i tumören. Genom att jämföra PET-undersökningar gjorda före och efter strålbehandling kan man se om tumörområdena har ”släckts”. I studierna har vi sett att PET är en bra metod för att detektera och utesluta kvarvarande tumörceller i halslymfknutor efter strålbehandling. Vi kan på ett säkert sätt avstå från halsoperation i de fall där tumörerna är ”släckta” efter strålbehandlingen. Det tycks inte påverka risken för att få återfall av tumör i lymfknutorna på halsen och det tycks inte heller påverka överlevnaden på ett negativt sätt jämfört med om man rutinmässigt utför en halsoperation efter strålbehandling. Tidpunkten för utvärdering av strålbehandlingen med PET kan diskuteras och vi anser att man får ett säkrare resultat om man gör den närmare 12 jämfört med sex veckor efter strålbehandling. Från våra resultat kan man också konstatera att modellen för utvärdering av eventuellt kvarvarande modertumör, sövning av patienten och vävnadsprov, är överdriven. Det är mycket ovanligt med en kvarvarande modertumör efter strålbehandlingen och en vanlig klinisk undersökning, eventuellt ihop med PET-undersökning är fullt tillräckligt. Vid misstanke om kvarvarande tumör kan ytterligare undersökningar genomföras. Man kan använda olika metoder för att tolka och beskriva PET-bilder. Att göra en visuell bedömning är i de flesta fall fullt tillräckligt. Vi har dock konstaterat att PET-bilder med tumörer som är bedömda som ”tveksamt släckta” kan omvärderas med hjälp av en 5-punkts skala. Man tycks med 5-punktsskalan kunna omklassificera bilderna som ”släckta” eller ”fortsatt förhöjd aktivitet” och således få ett säkrare svar.

  CLICK HERE TO DOWNLOAD THE WHOLE DISSERTATION. (in PDF format)