Sutures bridging nerve defects

Abstract: Popular Abstract in Swedish Skador med avskärning av nerver i övre extremiteten drabbar oftast unga personer. Nervskadan medför ett betydande handikapp i form av förlorad känsel och muskelkontroll i armen och/eller handen. Vid en nervskada dör de delar av nervfibrerna (axonerna) som är belägna bortom avskärningen medan nervens stödjeceller och ytterhölje finns kvar. För att återfå funktion måste nya utskott från nervfibrerna bildas och växa ut (regenerera) till känselorganen och musklerna. Detta kan åstadkommas om nervens hölje sys ihop. Resultaten är tyvärr ofta nedslående, särskilt hos vuxna, pga dålig, långsam eller felriktad utväxt av nervfibrerna. Vid reparation av mera omfattande skador där det saknas en bit av nerven kan man inte sy ihop nervändarna direkt. Man måste då använda en reservdel – ett s.k. nervtransplantat. Detta innebär att man ”offrar” en mindre viktig känselnerv från en annan del av kroppen och därefter syr in denna nervbit som en bro för de utväxande nervfibrerna mellan nervändarna. Nackdelarna med denna metod är att känseln försvinner i den offrade nervens försörjningsområde samt att det finns risk för utveckling av ett smärtande ärr i nerven (neurom) där denna skurits av. Ett sedan länge viktigt forskningsområde är därför att hitta bra alternativa reservdelar. Olika alternativ baserade på biologiska vävnader eller konstgjorda strukturer har studerats, och i vissa fall även använts kliniskt, men ännu finns ingen fullgod ersättning till de kroppsegna reservdelarna. I avhandlingen har jag studerat möjligheten av att överbrygga en nervdefekt enbart genom att låta tunna trådar (suturer) löpa som ett längsgående nätverk mellan nervändarna. Denna modell skiljer sig från de flesta konstgjorda reservdelar genom att ej ha något yttre hölje som innesluter de utväxande nervfibrerna, vilket kan ha teoretiska såväl för- som nackdelar. Experimenten utfördes genom att skapa och reparera olika typer av defekter i en nerv på bakbenet hos råttor. Läkningsprocessen utvärderades därefter vid olika tidpunkter efter operationen, dels genom att mikroskopera olika delar av nerven, dels genom att mäta återkomsten av muskelkraft, som ju försvinner efter en nervskada. Man kan färga och studera specifika celler som är involverade i läkningssprocessen samt även räkna och måttbestämma de utväxande nervfibrerna och deras omgivande isolering (myelin) med hjälp av mikroskopi. Jag fann att trådarna kunde användas för att överbrygga nervdefekter och att en ny väldefinierad nervstam bildades längs dessa trådar trots att det inte fanns något yttre hölje i höjd med defekten. Nervdefekter av olika längd (7–17 mm) kunde överbryggas med trådarna och nervfiberutväxten var lika bra som med konventionella nervtransplantat vid reparation av de kortare defekterna (7-10mm). Antalet trådar som överbryggade defekten var av viss betydelse genom att nervfiberutväxten blev sämre om man använde för få trådar. Resultaten blev också något sämre om man hade en samtidig skada på omkringliggande muskulatur. Även grenade nervdefekter, dvs sådana som kan bildas vid skador i anslutning till en nervstams delningsställe, kunde överbryggas. Jag studerade också olika sätt att förbättra nervfiberutväxten längs trådarna. Genom att trä upp en mindre nervbit på trådarna och låta denna hänga mellan nervändarna blev resultatet bättre. Denna nervbit fungerade då som en språngbräda eller lockbete eftersom den innehåller celler som stimulerar nervfiberutväxten. Trådarna kunde också förbehandlas med sköldkörtelhormonet thyroxin som är en tillväxtbefrämjande faktor. De förbehandlade trådarna frisatte hormonet under flera veckor vilket resulterade i en förtjockning av de utväxande nervfibrernas isolering (myelin). Sammanfattningsvis visar resultaten i avhandlingen att tunna trådar kan användas för att överbrygga nervdefekter och återskapa funktion i skadade nervstammar. Metoden är enkel och billig, har utvecklingspotential och kan användas kliniskt på patienter.