To Have and to Hold: Continuity and change in property rights institutions governing water resources among the Meru of Tanzania and the BaKgatla in Botswana; 1925-2000

Abstract: Popular Abstract in Swedish Diskussionen tar sin utgångspunkt i den klyfta som finns mellan, å ena sidan, stora delar av forsknings- och policy-världen och, å andra sidan, den verklighet som författaren stött på ute på den afrikanska landsbygden. Forskningsvärlden ser vattenresurser som en rent ekonomisk tillgång och småskaliga bönder beskrivs såsom vinstmaximerande individer, medan verkligheten är att vatten är en livsnödvändig förutsättning, inte bara för allt liv, utan även för en grundläggande inkomst för jordbrukarna och därmed behandlas som allmän resurs. Många ekonomer och policy arbetare anser att privat äganderätt av naturresurser är en grundförutsättning för investeringar inom jordbruket. Därmed uppnår man produktivitetsökning, eftersom marknaden är bäst lämpad för att fördela dessa resurser så att de utnyttjas optimalt. Det faktum att det afrikanska jordbruket sedan självständigheten inte har lyckats bidra till ekonomisk utveckling i regionen har kopplats till det faktum att naturresurserna oftast ägs gemensamt. Slutsatsen har varit att ett gemensamt ägande är ineffektivt. Men äganderättssystemen som återfinns i regionen är mycket mer komplicerade än så. Det grundläggande gemensamma ägandet av naturresurser kombineras med privata nyttjanderätter och privat ägande av produktionen. Dessutom är det gemensamma ägandet på inget sätt statiskt. Förändringar i äganderätter i form av privatisering av naturresurser sker på flera områden i regionen, föregångna och motiverade av förändringar i relativpriset på produktionsfaktorer. Hur principerna gällande tilldelning av naturresurser och fördelning av inkomster, i form av jordränta, utformas inom jordbruket är centrala frågor för forskningen kring utvecklingen inom jordbrukssektorn. En gemensam nämnare för bägge dessa frågeställningar är vilken form av äganderätt och nyttjanderätt över resurser och produktion som jordbrukaren har samt vilka incitament som därigenom skapas för investeringar i långsiktig vård av resurserna och för att få till stånd en ökad produktivitet. Äganderätter är grundläggande institutioner inom varje samhälle och äganderättsproblematiken har varit ett hett diskussionsämne sedan 1960-talet med stora namn i debatten så som Ronald Coase, Garrett Hardin, Harold Demzets, Mancure Olson, Yoram Barzel, Carl J. Dahlman, Geoffrey Hodgson, Jean-Philippe Platteau, Daniel W. Bromley och Elinor Ostrom. Dessa forskare och deras arbeten behandlas i avhandlingen med utgångspunkt i frågan om ifall de kan bidra till en ökad förståelse av den aktuella empirin eller inte. Vidare är forskning med målet att förklara institutionell förändring fundamentalt inom ekonomisk historia. Äganderätter utgör grundläggande institutioner inom alla samhällen. De är en av förutsättningarna för ekonomiska och sociala kontrakt, samt påverkar och påverkas av maktbalansen i samhället. Äganderätter förändras över tiden beroende på allmän strukturell förändring i samhället, ekonomisk modernisering, maktskiften med medföljande förändringar i lagstiftningen, o.s.v. Avhandlingen tar fasta på Douglass Norths forskning kring förklaringsmodeller för institutionell förändring men nöjer sig inte med att acceptera dem. Med inspiration från delar av den gammalinstitutionella skolan bygger författaren vidare på North och skapar en analytisk modell som kan förklara hur institutionell förändring har skett i de aktuella undersökningsområdena. Denna modell börjar med att fastlägga en allmän samhällssyn där samhällsstrukturen bestäms av tre huvudkomponenter: materiella resurser, existerande institutioner och maktrelationer. Ekonomin ses med andra ord inte som ett slutet system inom samhället utan som en faktor som interagerar med andra grundläggande förutsättningar. Det slås också fast att för att få en helhetsbild av hur institutionell förändring drivs fram måste man ta hänsyn till både det strukturella och det individuella planet. I denna studie lyfts de bägge övergripande forskningsdebatterna, dels om äganderättsproblematiken och dels om förklaringsmodeller för institutionell förändring, ner på den lokala nivån. Empiriska undersökningar genomförs för att förklara vad som styr principerna för äganderätter och nyttjanderätter till vattenresurser i två samhällen i Afrika söder om Sahara, i Meru i nordöstra Tanzania och bland BaKgatla i sydöstra Botswana och hur dessa principer har förändrats mellan 1925-2000. De bägge undersökningsområdena har valts ut enligt tre kriterier. De ska ha en intrikat äganderättsstruktur vilket garanterar att så många aspekter som möjligt av äganderättsproblematiken kan belysas med empiriska exempel. De är inte unika i sin karaktär utan snarare är representanter för samhällssystem som kan återfinnas i andra delar av Afrika söder om Sahara. Slutligen skulle empiriska undersökningar av dessa komplicerade frågor skulle vara genomförbara. Grundläggande för avhandlingen är den teoretiska debatten och sökandet efter analytiska modeller och de empiriska fallen har som sin huvuduppgift att relateras till teori och att avgöra teorins användbarhet. Trots att långvarigt och gräsrotsbaserat fältarbete har genomförts och stora mängder primärmaterial har insamlats är inte målet att i detalj beskriva varje samhälle och dess unika egenskaper, utan att finna de generella dragen och att lyfta upp den nya empiriska kunskapen på det teoretiska planet. Därmed kan generaliserande slutsatser dras som har relevans för studiet av äganderätter i andra samhällen. Avhandlingen innehåller en rekonstruktion av äganderättsstrukturen i de båda undersökningsområdena, dels vid början av undersökningsperioden, 1925, dels vid slutet, 2000. Varje fall undersöks individuellt och respektive analys jämförs sedan med varandra men framför allt med vad teorin förutspår. Vidare rekonstrueras den resurspolitik som har förts av den koloniala administrationen och senare den självständiga staten i de båda länderna. Dessa båda rekonstruktionar visar klart att det har skett små förändringar i äganderättsstrukturen under undersökningens 75 år. De vattenresurser som fanns i början av undersökningsperioden har i stort sett kvar samma ägandeformer idag och de nya resurser som har utvecklats har fått äganderätter enligt samma principer som varit gällande för de gamla resurserna. Därmed har författaren kunnat konstatera att det inte har skett någon strukturell förändring av äganderättssystemet i de två undersökningsområdena. Vidare hävdas det genom hela avhandlingen att det i frågan om äganderätter är av vikt att undersökningen gäller både de formella, lagstadgade, och de informella äganderättsinstitutionerna, sedvanerätten. Ett väl fungerande äganderättssystem måste ha en korrelation mellan de informella och de formella äganderätterna, alternativt en stark stat som kan genomdriva lagstiftningen för att lagbrott ska kunna undvikas. I undersökningsområdena exemplifieras detta väl eftersom det visas tydligt att en sådan korrelation ibland saknas vilket ofelbart leder till en försvagning av de formella rättigheterna. Slutligen visar undersökningen av de informella institutionerna hur småskaliga bönder, så som James Scott har påvisat i sin bok The Moral Economy of the Peasant, på grund av sin fattigdom tvingas att på olika sätt värna om sin ekonomiska trygghet. Detta sker dels genom investeringar i sociala nätverk i det lokala samhället, dels genom riskspridning som en odlingsstrategi inom jordbruket. Ekonomisk trygghet är egentligen ett krav för alla jordbrukare oberoende av ifall man lever i utvecklingsländer eller industriländer. Skillnaden mellan hur mycket det påverkar de ekonomiska strategierna ligger i hur nära existensminimum jordbrukaren lever och vilka säkerhetsnätverk som erbjuds. I undersökningsområdena är en stor del av bönderna fattiga och deras omedelbara bekymmer är att klara försörjningen i den nära framtiden och inte långsiktiga investeringar inklusive specialisering. Dessutom är staten till stora delar frånvarande och den enskilde bonden måste förlita sig på sig själv och andra bönder i sitt närsamhälle för sin ekonomiska trygghet.