Late-life depression from a primary care perspective

Abstract: Popular Abstract in Swedish Sjukdomar hos äldre har ofta annan sjukdomsbild än motsvarande sjukdom hos medelålders och yngre. Till exempel är symtomen är ofta mindre tydliga, äldre har ofta flera samtidiga sjukdomar som ger en komplex sjukdomsbild, dessutom kan ett ”mindre allvarligt” sjukdomstillstånd föra med sig betydande besvär pga annan samtidig sjukdom. Detta gäller även för depressionssjukdomar hos äldre. Det saknas konsensus om den typiska sjukdomsbilden för äldre med depressioner, vilken kan bidra till att depressioner hos äldre ofta missas av sjukvården. För att förbättra igenkännandet och därmed omhändertagandet av äldre deprimerade behövs således beskrivning av sjukdomsbilden för äldre med kliniskt viktiga depressioner. Dessutom söker de flesta äldre med psykiska besvär läkare i primärvården, därför behövs med kunskap om äldredepressioner i ett primärvårdsperspektiv. Vi har valt att studera hela panoramat av kliniskt viktiga depressioner hos äldre, eftersom även depressiva tillstånd hos äldre som inte uppfyller kriterierna för ”egentlig depression” är kliniskt viktiga. Det vill säga de medför betydande sänkt livskvalitet, betydande lidande, viss ökad dödlighet och är dessutom möjliga att behandla. Vi fann i våra befolkningsstudier på Herrhagen i Karlstad 1993 att ca 10 % hade kliniskt viktiga depressiva tillstånd. Endast en knapp femtedel hade pågående antidepressiv medicinering, vilket kan bero på att sjukvården inte ”känner igen” depressioner hos äldre. Syftet med delstudie I var att studera om det fanns kliniska kännetecken som skulle kunna hjälpa läkare att lättare känna igen dessa depressiva tillstånd hos äldre. Vi fann att de deprimerade oftare hade kontakt med vårdcentralen (dock inte läkarbesök), oftare hade anteckningar i journalerna om psykiska besvär, samt oftare fick recept på lugnande mediciner. Trots att dessa kliniska kännetecken var betydligt vanligare hos de deprimerade så saknades de ändå hos en tredjedel. Å andra sidan hade en fjärdedel av de ej deprimerande också något av dessa kliniska kännetecken, dvs. de kliniska kännetecknen går inte att använda för att skilja deprimerade från ej deprimerade. I delstudie II studerades långtidsprognosen för äldre med kliniskt viktiga depressioner. I en 6-årsuppföljning fann vi att dödligheten var nära dubbelt så hög bland de deprimerade. Sjuttiotvå procent av de deprimerade hade dålig prognos, det vill säga hade avlidit, hade flyttat till serviceboende/gruppboende samt var deprimerade jämfört med 30 % av de utan depression. Eftersom man vet att depressionsbehandling är lika effektiv hos yngre som hos äldre, finns det goda skäl att anta att den dåliga prognosen kan minskas med bättre antidepressiv behandling. I delstudie III jämfördes den självskattningsskala av depressiva symtom som vi har använt i våra studier (Hopkins Symptom Check List-25, HSCL-25) med en intervjuarskattningsskala (Montgomery-Åsberg Depression Rating Scale) och med de diagnostiska kriterierna för depression. Vi fann att de med höga depressionspoäng i HSCL-25 till 94 % hade en kliniskt viktig depression och att 94 % av de med låga depressionspoäng inte hade någon kliniskt viktig depression. I delstudie IV undersöktes vilka symtom som var mest karaktäristiska för äldre deprimerade. Vi fann att depressiva symtom var vanligt både bland de deprimerade och bland de ej deprimerade, men att medelsvåra–svåra depressiva symtom i stort sett bara förekom hos de deprimerade. De mest karaktäristiska symtomen var ”hopplöshetskänsla”, ”känsla av allt kräver en extra ansträngning” samt ”initiativlöshet”. Sammanfattningsvis har vi funnit att kliniskt viktiga depressioner är vanliga hos äldre, men att de ofta inte är igenkända och behandlade. De har inga kliniska kännetecken som säkert skiljer dem från de ej deprimerade. De har en dålig långtidsprognos jämfört med ej deprimerade. HSCL-25 är användbar för att känna igen kliniskt viktiga depressioner hos äldre. ”Hopplöshet” är det mest typiska symtomet hos äldre deprimerade.