Adaptive flexibility in migratory behaviour of shorebirds

Abstract: Popular Abstract in Swedish I århundranden har vi människor fascinerats av flyttfåglar och frågat oss vart de ska, var de kommer ifrån och hur de hittar. Idag, tack vare forskning, vet vi mer om fågelflyttning än någonsin, men det finns fortfarande mycket kvar att ta reda på. Vadare som häckar i Arktis är riktiga långflyttare med många arter som flyttar mer än 10 000 kilometer varje vår och höst och vissa arter kan t.o.m. flyga denna sträcka utan mellanlandning. Jag har haft privilegiet att få studera just arktiska vadare och deras fantastiska flyttningar. Målsättningen med avhandlingen har varit att undersöka arktiska vadares flexibilitet när det gäller orienteringsbeteende, både i stor och i liten skala samt också i förhållande till vindar. Jag ville också ta reda på om vindar påverkar när vadare ger sig av från en rastplats samt vilka strategier de använder när de flyttar under vår och höst. Flyttande fåglar använder information från solen, polariserat ljus, stjärnorna samt jordens magnetfält för att hitta under sina resor. Beroende bland annat på var de är, vilken tid på dygnet det är eller vädersituationen använder de dessa ledtrådar i olika hög grad. Nästan alla studier på hur fåglar hittar är gjorda med småfåglar och endast i ett fåtal studier har vadare undersökts. Jag fann att spetsstjärtade snäppor (och troligen andra vadare) sannolikt använder sig av samma ledtrådar som småfåglar för att hitta rätt flyttriktning. Flyttriktningen påverkas också av topografi och landmärken samt andra fåglars beteende. Jag fann att arktiska vadare som flyttar över södra Sverige verkar följa en någorlunda rak kompassriktning men med avvikelser troligen för att hålla sig i närheten av kusten längs sin flygväg. Jag fann en flexibilitet när det gäller flygvägar. Unga fåglar visade sig flytta längs lite andra flygvägar än gamla och kanske är det så att unga vadare lär sig flygvägarna av äldre erfarna fåglar eftersom de är flockflyttare men att denna inlärning inte sker under första höstflytten då gamla fåglar flyttar en hel månad tidigare än unga. Även vindar har stor påverkan på flyttriktningen, sidvindar kan driva fåglarna ur kurs och de kan då antingen låta sig drivas eller kompensera för vinddriften eller något mittemellan. Jag fann att de arktiska vadarna var väldigt flexibla i sin reaktion mot sidvindar. Längs en relativt kort sträcka av deras flygväg (< 200 km) gick de från att driva fullt med vinden när de lämnade sin rastplats till att delvis kompensera längre fram under flygvägen för att slutligen kompensera fullt ut när de flög på högre höjder över land. Att fåglarna drev med vinden när de lämnade sin rastplats kan bero på begränsningar i deras förmåga att kompensera i vissa situationer som t.ex. när de flyger lågt över öppet hav utan tillgång till landmärken. En annan förklaring kan vara att fåglarna i början av sin flygtur låter sig drivas medan de läser av vindarna och finner rätt flyghöjd. Vindar påverkar inte bara flyttriktningen utan också flyghastighet och energiåtgång. Det är därför inte förvånande att vindarna i stor utsträckning bestämmer när fåglarna ger sig av och fågelsträcket har visat sig vara som intensivast i måttliga medvindar. Dock finns det stora skillnader mellan olika arter. I norra Europa dominerar västvindar vilket betyder att fåglar som flyttar mellan tundran i Sibirien och rastnings- och övervintringsområden i Europa kan förvänta sig medvindar på våren och motvindar på hösten. Jag jämförde i vilka vindar arktiska vadare flyttar under vår och höst i södra Skandinavien och fann att de hade väldigt olika tröskelvärden i förhållande till vindar mellan säsongerna. De flög i princip bara i medvind under våren medan de regelbundet flyttade i motvind under hösten. Under båda säsongerna valde vadarna att flytta i bättre vindar än förväntat jämfört med fördelningen av tillgängliga vindar. Mina resultat visar att de arktiska vadarna inte har ett bestämt tröskelvärde för i vilka vindar de ska flytta i utan att de är väldigt flexibla i sin reaktion på vindar beroende på hur det blåser. Kärrsnäppor som flyttar från arktiska tundran förbi Sverige visade sig ha olika flyttningsstrategier höst och vår. På hösten korthoppar de fram medan de på våren i hög utsträckning flyger nonstop från viktiga rastplatser i Vadehavet (Holland, Tyskland och Danmark) till tundran. Främsta orsakerna till de olika strategierna är troligtvis födotillgång på rastplatser samt vindar. Vadare är tydligen väldigt flexibla när det gäller även flyttningsstrategier beroende på bl.a. säsong, födotillgång på rastplatser och vindar. Sammanfattningsvis visar min avhandling att arktiska vadare och säkert många andra flyttande fåglar är väldigt flexibla när det gäller olika flyttningsbeteenden.