Supported housing in the community for persons with severe mental illness. Psychosocial environment, needs, quality of life and social network

Abstract: Popular Abstract in Swedish Den psykiatriska vården har genomgått radikala förändringar under de två senaste decennierna. Antalet platser inom den slutna vården har mer än halverats. Målsättningen från politikerna både på det nationella och internationella planet har varit att stänga mentalsjukhusen och erbjuda öppnare och humanare vårdformer samt öka utbudet av boendeformer för personer som drabbats av psykisk sjukdom. Den svenska regeringen tillsatte 1989 en parlamentariskt sammansatt kommitté, Psykiatriutredningen. I Psykiatri-utredningens slutrapport ”Välfärd och Valfrihet” påtalade man bl a behovet av ett välanpassat stöd i boendet samt en ökning av gruppboendeplatser i landet. Man påpekade dessutom att 7000 av de då inskrivna inom sluten psykiatrisk vård saknade egen bostad. Socialtjänstlagen (SoL) och Lagen om stöd och service för vissa funktionshindrade (LSS) har även gett psykiatrins patienter laglig rätt till platser i gruppboende och trycket har ökat på kommunerna att ordna lämpliga boendeformer för den här målgruppen. Psykiatrireform som följde 1995 hade bl a två mål, dels att boendevillkoren och livskvaliteten för personer med ett psykiskt funktionshinder skulle förbättras samt dels att ett mer effektivt och koordinerat stöd skulle stimuleras genom både lagstiftning och ekonomiskt stöd från staten. Ett viktigt instrument för att uppfylla dessa mål var överföringen av skattemedel från landstingen till kommunerna samt kravet på kommunerna att betala för patienter som vårdas längre än tre månader och bedöms vara medicinskt färdigbehandlade. Detta stimulerade tillskapandet av boendeformer i samhället för denna grupp samt ett utvecklat stödsystem som möjliggjorde att många personer som drabbades av psykisk sjukdom kunde bo i egna hem och inte på institution som tidigare. Avinstitutionaliseringen av psykiatrin och konsekvenserna av de ovannämnda lagarna skapade förväntningar kring humanare och öppnare vårdformer, och att t ex gruppbostäder skulle skapas i närsamhället för personer med långvariga psykiska besvär. Bland dessa finns det en grupp patienter som av personal anses vara i behov av någon form av vård eller stöd för all framtid efter utskrivning från mentalsjukhuset. Dessa förväntas inte kunna återgå till arbetslivet eller vara välfungerande i samhället. Däremot skulle deras livskvalitet kunna förbättras. Det blir viktigt att följa utvecklingen här för att se om samhällets intentioner med avinstitutionalisering och reformer för att förbättra levnadsvillkoren för denna grupp har uppnåtts. Alla människor behöver någonstans att bo. När man har ett hem tillfredsställs våra behov av trygghet, privatliv, hälsa samt att leva såsom man själv vill. Dessutom är ett hem en plats att återvända till, som ger stabilitet, skydd och en plats dit man kan bjuda andra. Ett hem är ett nödvändigt villkor för att människor ska kunna tillfriskna från en tid av psykisk ohälsa. Utbudet av boendeformer för personer med psykisk sjukdom måste vara flexibelt, med möjligheter att bo tillsammans med andra i gruppboende alternativt i eget boende med ett omfattande nätverk av stöd från personal både från landsting och kommuner. Två nyligen publicerade litteraturstudier har visat att hittills har forskning om effekter av olika boendeformer med stöd för personer med en psykisk sjukdom försummats. Två hypoteser har varit viktiga för föreliggande studie. En hypotes är att ett bra och fungerande boende är ett första villkor som ska uppfyllas för att övrig rehabilitering till ett bättre fungerande i samhället skall kunna ha önskvärda effekter. En andra hypotes är att boende i ett gruppboende, alternativ eget boende med stöd leder till en bättre livskvalitet, mindre behov av vård och stöd, ett större socialt nätverk samt en positivare och tryggare psykosocial miljö än boende på psykiatriska vårdavdelningar. Syftet med denna studie var att undersöka den psykosociala vård- alternativt boendemiljön för denna grupp så väl som livskvalitet, socialt nätverk samt behov av hjälp och stöd. Några av de viktiga frågeställningarna var: · Hur skiljer sig boendemiljön på ett gruppboende från vårdmiljön på en psykiatrisk vårdavdelning? · Vilka egenskaper ska ett gruppboende ha för att tillfredsställa de boendes behov av vård och stöd och för att förbättra livskvaliteten? · Har de boende i skyddade boendeformer i samhället bättre livskvalitet i jämförelse med patienter intagna på en psykiatrisk vårdavdelning? · Finns det någon skillnad i socialt nätverk hos de som bor i skyddade boendeformer jämfört med patienter på en psykiatrisk vårdavdelning? · Finns det någon skillnad i behovet av vård- och stödinsatser hos de som bor i skyddade boendeformer jämfört med patienter på en psykiatrisk vårdavdelning? Undersökningen omfattade personer i åldern 18 – 55 år med ett långvarigt psykiskt funktionshinder. Tre undersökningsgrupper med 25 - 30 personer i varje grupp deltog i studien; dels patienter inskrivna på psykiatriska rehabiliteringsavdelningar, och som vårdats mer än 3 månader, på en vuxen-psykiatrisk klinik i ett län i södra Sverige. Dels boende i de kommunala gruppboendena för personer med ett psykiskt funktionshinder i samma län samt personer med eget boende som erhåller stöd i hemmet mer än 4 timmar/vecka enl SoL eller LSS i samma län. 83 personer deltog i studien. Intervjuerna påbörjades i december 1997 och avslutades i april 2000. Ungefär 60% av de intervjuade var män. Medelåldern för patienterna inskrivna på vårdavdelningarna var 35 år medan personerna i gruppboende och eget boende med stöd var i genomsnitt sex till sju år äldre. De flesta personerna i undersökningsgruppen endast hade genomfört grundskolan, och att endast en tredjedel hade gymnasiestudier bakom sig. Ingen av de som deltog i studien var gift, dock hade 18 personer tidigare varit gifta. Ungefär sex personer i varje grupp hade barn. Endast fyra i hela undersökningsgruppen hade arbete. Flertalet i varje grupp hade diagnosen schizofreni medan personlighetsstörningar och affektiva sjukdomar också förekom. Deltagarna från grupperna som bodde i samhället hade varit sjuka längre än de som var intagna på vårdavdelningarna. Beträffande den psykosociala miljön skattade boende i 9 gruppboende höga nivåer av ’stöd’, ’ordning och organisation’ och ’programklarhet’ tillsammans med låga nivåer av ’vrede och aggression’. Både boende och personal betonade betydelsen av social interaktion och trygghet som en viktig ingrediens i den psykosociala miljön på ett gruppboende. Vid en jämförelse av den psykosociala miljön mellan gruppboende och psykiatriska rehabiliteringsavdelningar visade studien att miljön skiljde sig mellan de två boendeformerna. Boende och personal i gruppboende skattade högre nivåer av ’autonomi’ samt lägre nivåer av ’praktisk orientering’, ’vrede och aggression’ och ’ordning och organisation’ än vad patienter resp personal skattade på psykiatriska rehabiliterings-avdelningar. I den tredje delstudien jämfördes livskvaliteten hos boende/patienter i de tre olika boendemiljöerna. Inga skillnader i subjektiv livskvalitet hittades mellan boende i gruppboende och boende i eget boende med stöd. Skillnader fanns dock mellan patienter på vårdavdelningar och de övriga två boendeformerna. Skillnaden fanns i följande livsområden: boendesituation, sociala relationer, fritid, arbete samt den totala livskvaliteten. I delstudien om sociala nätverk visade resultaten att det inte fanns några skillnader mellan patienter på vårdavdelningar och de övriga två boendeformerna. En särskild del av studien visade att de flesta av de intervjuade endast hade ett mycket litet nätverk av människor de kunde vända sig till om de var i svårigheter, vänner som kunde komma hem till dem när som helst och känna sig hemma samt människor de kunde låna saker ifrån t ex verktyg eller köksredskap. Beträffande studien om behov av hjälp och stöd visade resultaten att boenden i kommunala stödboenden hade fler behov än de som var intagna på vårdavdelningar. Detta kunde delvis förklaras av att de förra var både äldre och hade varit sjuka längre än de senare. Dessa faktorer har tidigare visat sig kunna påverka antalet självrapporterade behov. Antalet otillfredsställda behov skilde sig inte mellan grupperna. En större andel av de som bodde i kommunala stödboenden jämfört med de som var intagna på vårdavdelningar rapporterade behov av hjälp och stöd i följande områden: boende, föda, daglig sysselsättning, samt hemmets skötsel. I vissa behovsområden såsom barnomsorg, psykologiska besvär, sociala kontakter samt boende fick dessa grupper hjälp av vänner och/eller anhöriga. Undersökningsfynden stimulerar till vidare forskning inom ett antal olika områden. Forskning om boende och boendesituationen för personer med långvariga psykiska besvär har länge varit försummad. Det blir viktigt att försöka identifiera specifika karaktäristika som differentierar mellan olika typer av boende och former för stöd. I föreliggande studie har kvantitativa mått använts till stor del. Att genomföra kvalitativa studier som komplement till dessa med mer ingående intervjuer med ett mindre antal individer skulle kunna ge ytterligare viktig information om individernas upplevelse av livskvalitet, socialt nätverk samt behov av hjälp och stöd. Ytterligare en intressant fråga har kommit fram under arbetet med denna studie – hur människor som har levt en större del av sitt vuxna liv på ett mentalsjukhus klarar omställningen till ett liv i samhället. Vilka strategier använder de sig av för att klara sin vardag?