Aspects on Chronic Venous Disease of the Lower Limb

Abstract: Popular Abstract in Swedish Denna avhandling studerar kronisk venös sjukdom i nedre extremiteten, något som drabbar mellan 30 – 50% av den vuxna populationen i västvärlden. En viktig faktor i utredningen av kronisk venös sjukdom är s.k. reflux, vilket innebär att venklaffar inte förmår hindra blodet att rinna i ”fel” riktning. Därmed minskar möjligheten till ventryckssänkning i samband med arbete, vilket i förlängningen kan leda till utveckling av hudförändringar och sår. Behandling av kronisk venös sjukdom syftar till att minska det höga venösa trycket vilket kan ske genom kompressionsbehandling och i vissa fall kirurgi. Klassificering av kronisk venös sjukdom används för att kunna jämföra olika behandlingsalternativ samt för att jämföra patientmaterial i olika studier. Ett nytt system, CEAP klassificering, belyser den kliniska bilden, orsaken till sjukdomen, anatomisk utbredning och fysiologisk bakgrund. Läkemedelsbehandling av venös insufficiens har använts under längre tid i vissa länder, framför allt i södra och mellersta Europa, dock ej i Sverige. Nya skonsammare kirurgiska metoder är under utveckling, s.k minimalinvasiva tekniker. Med duplex ultraljud kan den venösa patologin anatomiskt kartläggas för att ge möjlighet till en skräddarsydd behandling av varje enskild patient. Duplex ultraljud har däremot ej kunnat kvantifiera den venösa funktionen och därmed klargöra om en behandling förbättrar den globala ventömningen i benet. Vissa pletysmografiska metoder (volymmätning) ger dock möjlighet till sådan värdering. I delarbete I undersöktes hur övervikt påverkar utvecklingen av hudförändringar och sår. Övervikt har visat sig kunna öka risken för varicer, framför allt hos kvinnor. Om den även kan öka risken för mer uttalad sjukdom som ger hudförändingar eller venösa sår är ej klarlagt. En grupp bestående av 272 patienter undersöktes kliniskt och med duplex ultraljud. Body mass index (BMI) i kg/m2 beräknades. Resultaten tyder på att BMI är en oberoende riskfaktor som leder till ökad prevalens av hudförändringar och sår. I delarbete II studerades hur axial reflux i ytliga och djupa vener påverkar utvecklingen av hudförändringar och sår. Samma patientgrupp som i delarbete I undersöktes. Denna analys visade att djup axial reflux ökar prevalensen av hudförändringar och sår 2,7 gånger. Dessutom undersöktes om det är möjligt att kvantifiera venös sjukdom med duplex ultraljud. Den sammanlagda maximala flödeshastigheten är statistiskt sett högre hos patienter med hudförändringar och sår. Delarbete III undersökte sambandet mellan symptom och klinisk bild hos 101 patienter med kronisk venös sjukdom. Den globala venösa funktionen mättes med fotvolumetri och den anatomiska utbredningen med duplex ultraljud. Korrelationsanalys utfördes mellan fotvolumetrifynd och reflux bestämd med duplex ultraljud samt klinisk klass. Det påvisades ett statistiskt säkerställt samband mellan fotvolumetrifynd och klinisk klass men inte mellan den totala refluxtiden och klinisk klass. Inget samband kunde ses mellan klinisk klass och symtom. Delarbete IV undersökte sambandet mellan ortostatism (venöst högtryck) efter 30 minuters stående och aktivering av vita blodkroppar och endotelceller varvid även utvärderades effekten av flavonoider på aktivering av vita blodkroppar och endotelceller. Tio patienter med läkta bensår undersöktes. Stående ställning i 30 minuter föreföll inte påverka aktiveringsgraden av vita blodkroppar eller endotelceller. Däremot ökade uttrycket av adhesionsmolekylen CD11b på granulocyter efter behandling med flavonoider i 30 dagar. Delarbete V undersökte nyttan av behandling med flavonoider som symptomlindrande behandling. 101 patienter delades i två grupper, hälften fick flavonoider två gånger dagligen och hälften placebo. Ingen statistiskt säkerställd skillnad mellan grupperna registrerades förutom vad gäller lindring av nattliga kramper. Smärta, Populärvetenskaplig sammanfattning tyngdkänsla, trötthetskänsla eller ankelsvullnad påverkades ej. Refluxtiden hos en undergrupp patienter med venöst ödem minskade dock statistiskt. Ingen effekt på venfunktionen kunde konstateras med fotvolumetri. Delarbete VI undersökte effekten av behandling av venväggen med en värmekateter som förmår minska vendiametern och därmed återskapa klaffens funktion. Tretton patienter med ytlig venös insufficiens behandlades. Den venösa funktionen bestämdes med hjälp av fotvolumetri. Resultaten visar att det är möjligt att minska vendiameter och återskapa klaffunktion med förbättring av venfunktion som följd. Effekten är dock kortvarig och efter 1 år ses inte längre någon statistiskt säkerställd skillnad i venfunktion jämfört med utgångsvärdet.