Resilient Appliance Therapy of Temporomandibular Disorders. Subdiagnoses, Sense of Coherence and Treatment Outcome

Abstract: Temporomandibulär dysfunktion (TMD) med käk- och/eller ansiktssmärta, med eller utan nedsatt käkfunktion, är vanligt förekommande tillstånd i befolkningen. Tandpressning och gnissling, som kan vara utlösta på grund av hög psykosocial stress, utgör tillsammans eller parallellt med bland annat käktrauma, orsaksfaktorer som kan ge upphov till TMD-symtom som smärta. Hos allmäntandläkaren är det vanligt att undersökningsfynd och symptom på TMD-besvär föranleder behandling med bettskena. Denna används då för att reducera sammanbitningskrafter och TMD-smärta, samt för att förbättra patientens käkfunktion. Bettskenebehandling pågår ofta parallellt med andra bettfysiologiska behandlingsinsatser för att uppnå bästa smärtlindrande resultat. Innan behandlingen påbörjas utförs en noggrann anamnesupptagning och klinisk undersökning för att komma fram till en behandlingsgrundande diagnos. Ibland bör den diagnostiska processen inbegripa någon typ av radiologisk undersökning. Det övergripande målet med detta avhandlingsarbete var att studera en grupp patienter med TMD-smärta och jämföra deras käkledsfynd på magnetresonanstomografi (MRT) med diagnosen baserad på den kliniska undersökningen och studera behandlingsutfallet av bettskenebehandling med mjuk bettskena (resiliensskena), i ett korttids- och ett långtidsperspektiv. Ytterligare ett mål var att studera “känsla av sammanhang” som påverkansfaktor på behandlingsutfallet. I artikel I var målet att jämföra MRT-fynd på käklederna, hos patienter med TMD smärta, med de kliniska diagnoserna myofascial smärta och myofascial smärta i kombination med artralgi eller osteoartrit enligt diagnossystemet RDC/TMD, speciellt framtaget för diagnostik i forskningssammanhang. De vanligaste fynden på MRT-bilderna var diskdisplaceringar med eller utan återgång och strukturella benförändringar. Dessa fynd förekom i båda diagnosgrupperna, men diskdisplacering iakttogs oftare hos patienterna med myofascial smärta i kombination med artralgi eller osteoartrit. Att dela in de kliniska diagnoserna i grupperna myofascial smärta och myofascial smärta i kombination med artralgi eller osteoartrit, kunde inte bekräftas med MRT-fynden i denna studie. I artikel II utvärderades korttidseffekten av behandling med resiliensskena jämfört med en kontrollskena. 80 patienter med TMDsmärta rekryterades och randomiserades till behandlingsgrupperna. Efter 6- och 10 veckors behandling utvärderades behandlingseffekten. Det fanns inga statistiskt signifikanta skillnader mellan resiliensskenan och kontrollskenan när det gällde att reducera TMDsmärtan hos patienterna i ett korttidsperspektiv. I artikel III studerades faktorer av betydelse för behandlingsutfallet, dessutom studerades förhållandet mellan TMD smärtpatienternas “känsla av sammanhang” och depressionsgrad, somatiseringsgrad och generella hälsa. Resultatet talar för att inga av de studerade bakgrundsfaktorerna hade betydelse för behandlingseffekten av resiliensskenan i ett korttidsperspektiv. Ingen relation mellan ”känsla av sammanhang” och depressionsgrad, somatiseringsgrad eller generell hälsa, kunde konstateras. I artikel IV studerades långtidseffekten av resiliensskenan jämfört med kontrollskenan hos patienter med TMD-smärta. Slitaget av skenorna efter användning studerades också i denna artikel. Precis som i korttidsuppföljningen fanns det inga statistiskt signifikanta skillnader i smärtlindrande behandlingseffekt mellan resiliensskenan och kontrollskenan, i ett långtidsperspektiv.