Patterns of Care : Relating Altruism in Sociobiology and the Christian Tradition of Agape

Abstract: Popular Abstract in Swedish Avhandlingens titel Patterns of Care: Relating Altruism in Sociobiology and the Christian Tradition of Agape kan översättas som Omsorgsmönster: Förhållandet mellan hur altruism förstås i sociobiologin och den kristna agape-traditionen. (Ordet agape är grekiska för kärlek. Sociobiologi är ett naturvetenskapligt forskningsprogram som undersöker socialt beteendes biologiska grund. Altruism är motsatsen till egoism). Boken är ett inlägg i dialogen mellan naturvetenskap och religion, i detta fall biologi och kristen etik. Jag hävdar att en sådan dialog är nödvändig. Kristen etik kan vinna på att fråga sig om modern naturvetenskap kan bidra till en ökad förståelse av mänskliga handlingar, på samma sätt som naturvetare behöver reflektera kring etiska spörsmål. Syftet med avhandlingen som jag beskriver i kapitel 1 är att undersöka hur altruism förstås och beskrivs inom sociobiologi och kristen kärleksetik. På grundval av den jämför jag förståelsen. Det är nödvändigt att klargöra vad man talar om innan en jämförelse sker, annars talar man lätt förbi varandra eller uppfattar harmonier eller konflikter som inte finns. Metoden i avhandlingen är att med hjälp av frågor kring altruismens innehåll, ursprung och värde analysera olika ståndpunkter i frågan om en möjlig relation mellan sociobiologi och kristen etik. Jämförelsen görs genom att jag delar in sociobiologer och kristna etiker i tre huvudkategorier. Först de som menar att relationen är en konflikt, att endast en förklaringsmodell (biologisk eller religiös) behövs för att förstå altruismen, och att den ena modellen utesluter den andra. Till den andra kategorin hör de som menar att relationen är ett oberoende, eftersom (den kristna) etiken beskriver den mänskliga altruismen som är särskild, eftersom den har ett moraliskt eller religiöst värde. Det sociobiologer talar om förstås i den här kategorin som något skilt från mänsklig altruism, som ett beteende som utförs av icke-mänskliga djur. Till den sista kategorin, som föreslår en integration hör de som menar att båda teorierna behövs och tillsammans ger en helhetsförståelse av mänsklig altruism. Jag därför riktar två viktiga frågor till sociobiologin och den kristna kärleksetiken är om det finns en art- eller gradskillnad mellan människor och djur och om altruismen har naturliga eller kulturella rötter. Vad är altruism för något? Det finns det ingen enighet kring och kapitel 2 i avhandlingen försöker ringa in vad altruism är. Är altruism ett yttre beteende eller ett inre mentalt tillstånd? Sociobiologin avgör vad som är altruism genom att se på ett beteendes konsekvenser, medan etiken diskuterar både det inre sinnelaget eller viljan och yttre konsekvenser som avgörande kriterier för vad som är altruism. Men båda disciplinerna är eniga om att mänskliga handlingar har både en inre och en yttre komponent. Jag begränsar min undersökning till mänskliga altruistiska handlingar, något som jag kallar ”other-directedness” och definierar som välvilliga handlingar gentemot andra. Speciellt är det altruismens innehåll i form av hur långt givaren går i självuppoffring och vilka mottagarna är som jag intresserar mig för. Jag hävdar att innehållet formar två olika mönster. Ett omsorgsmönster, eller ”care-pattern” bygger på en relation mellan givaren och mottagaren av altruismen (från givarens perspektiv). I detta mönster finns ingen medveten reflektion kring ett återgäldande av altruismen. Ett exempel är föräldrars omsorg om sina barn. Ett ömsesidighetsmönster, eller ”cost-pattern” innehåller en förväntan om ett återgäldande av altruismen, att ens ”kostnad” ersätts, men behöver inte bygga på en relation. Exempel från djurriket är delande av åtråvärd föda och mycket mänsklig interaktion är av detta slag, t. ex. lönearbete. Sociobiologin beskrivs i kapitel 3. Den är en ung vetenskap som bygger på en kombination av evolutionsteori och populationsgenetik. Sociobiologer undersöker hur beteendet hos socialt levande varelser kan förstås i ett evolutionärt sammanhang. Altruistiskt, självuppoffrande beteende är svårt att förstå med hjälp av Darwins teori. Att hjälpa andra hindrar givaren från att investera i sig själv eller utsätter givaren för fara. Därför påverkas också givarens reproduktiva framgång i negativ riktning och det strider mot det naturliga urvalets princip. Att få avkomma som i sin tur kan reproducera sig är nämligen skillnaden mellan att vinna eller försvinna i evolutionshistorien. Eftersom det som förs vidare till avkomman är en individs genuppsättning kan det också uttryckas som att individers gener blir kvar eller går förlorade i en populations ”genpool”. På 1960-talet upptäcktes att gamla förklaringsmodeller för altruism, som hävdade att individer uppoffrade sig för artens bästa, inte var hållbara när man tillämpade matematiska modeller för hur genfrekvenserna ändrar sig inom en population. En individ som struntar i att uppoffra sig för artens bästa får helt enkelt fler avkommor, och därmed kopior av sina gener, kvar i populationen. Men ändå är altruistiskt beteende vanligt i djurvärlden. Mest berömda är kanske myror, termiter och bin, där arbetarna till och med avstår helt från egen reproduktion för att hjälpa drottningen. Pionjärer som William Hamilton, George Williams och Robert Trivers lade grunden för sociobiologisk altruismteori genom att utveckla två helt nya förklaringsmodeller. Släktskapsselektionsteorin säger att individer är altruistiska mot dem som de ”delar” gener med. En förälder har hälften av sin genuppsättning identisk med sina barn, och det är därför inte förenat med någon evolutionär kostnad (i form av minskad reproduktiv framgång) att vara altruistisk mot två barn (eller syskon). Denna teori förklarade mysteriet med de sterila arbetarna bland insekterna. Bin och myror har en annorlunda kromosomuppsättning och arbetarna (som alltid är honor) är mer släkt med sina systrar än med sina barn (om de haft några). De ”vinner” genetiskt på att hjälpa sitt eget samhälle där en syster så småningom kommer att svärma och bli en drottning som grundar en ny koloni. Reciprok altruismteori pekar på att om altruismen återgäldas vid ett senare tillfälle, så blir det ingen förlust. (Ordet reciprok betyder ömsesidig). Sådan altruism finns hos djur som kan minnas individer och beteenden, till exempel människoapor, men också hos djur som vampyrfladdermöss. En del sociobiologer tillämpar dessa modeller på mänskliga altruistiska handlingar. En känd företrädare är Edward O. Wilson. Sociobiologin har fått mycket kritik för detta och det finns många exempel på att biologer har dragit slutsatser om hur saker bör förhålla sig (normativa slutsatser) från sina beskrivningar. Därför är jag noga med att skilja dessa typer av argument åt när jag analyserar tre sociobiologiska ståndpunkter i altruismfrågan. De har också diskuterat relationen mellan natur och kultur och det finns olika teorier för hur kulturen samverkar med naturen för att öka individers reproduktiva framgång. Kulturen kan genom sin mycket högre överföringshastighet (en människa får några få barn, men kan sprida idéer och tankar till hela jorden) ha stor betydelse för mänsklig evolution. En del menar också att kulturen har fått till följd att människan står fri från det naturliga urvalet. Richard Alexanders teorier analyseras i början av kapitel 4. Han menar i sin bok The Biology of Moral Systems [Moralsystemens biologi] att biologi och kultur står i ett direkt förhållande till varandra. Mänsklig kultur kan inte i längden motarbeta individers reproduktiva framgång, då dör bärarna av denna kultur ut. Alexander påpekar att moraliska system finns i alla mänskliga samhällen, även om innehållet i dem är olika. Detta är ett tecken på att moralen som en anpassning står i reproduktionens tjänst. Dessa moralsystems syfte är att skapa enighet inom gruppen, en enighet som krävs i kampen för tillvaron. Kampens syfte är hela tiden att öka individens egen reproduktiva framgång. Eftersom resurserna aldrig är obegränsade finns det en konkurrens om dem. Enligt Alexander har medtävlarna under människans evolutionära historia främst utgjorts av andra mänskliga grupper än den egna. Medlemmarna i den egna gruppen samarbetar dock, eftersom de har insett fördelarna med samarbete för att konkurrera med andra grupper. Trots att de mänskliga samhällenas moralsystem har olika innehåll så finns det tydliga gemensamma drag, menar Alexander. Nepotism (”svågerpolitik”) gynnar direkt de egna generna och det han kallar indirekt reciprocitet leder till ökat samarbete. Återgäldandet av en altruistisk handling sker vid indirekt reciprocitet inte bara av mottagaren utan också av de som betraktar denna handling, eftersom givaren får status som en god samarbetspartner. Genom att få utökade möjligheter till ömsesidigt samarbete ökar den som är altruistisk sin reproduktiva framgång. Alexander menar också att indirekt reciprocitet är moraliskt god, eftersom den minskar nepotismen och leder till demokratisering. Frans de Waal är primatforskare och han studerar främst det sociala livet hos schimpanser. De Waals forskning kan belysa frågan om skillnaden mellan mänsklig och icke-mänsklig altruism. Han hävdar, bl. a i boken Good Natured: the Origins of Right and Wrong in Humans and Other Animals [En god natur. Ursprunget för rätt och fel hos människor och andra djur] att primater har utvecklat några av de byggstenar som formar den mänskliga moralen, som till exempel empati och sympati. En annan viktig sådan byggsten bakom altruistiska handlingar är kognitiv altruism (att vara medveten om, och handla för att gynna den andres intressen). Eftersom människor och primater är nära släkt torde människans moral bygga på samma evolutionära byggstenar. Omsorg om gemenskapen är viktig i schimpansgrupper, och att hjälpa andra leder till att givaren kan åtnjuta det sociala livets fördelar. Därför är det normativt gott att hjälpa andra, menar de Waal. Elliot Sober och David Sloan Wilson ser i boken Unto Others: The Evolution and Psychology of Unselfish Behavior [Mot dem: det osjälviska beteendets evolution och psykologi] till både evolutionära och psykologiska faktorer när de försöker att förstå altruismen. (Titeln syftar på Bibelns gyllene regel i Matteusevangeliets 7 kapitel, vers 12: ”allt som ni vill att människorna skall göra mot er skall ni också göra mot dem”). Eftersom psyket finns i hjärnan och hjärnan är en produkt av evolutionen så verkar biologin genom psyket. Hos människor kan altruismen uppstå som ett resultat av ett gruppurval Genom att människor med liknande normsystem och regler visar altruism gentemot varandra lyckas den grupp de tillhör bättre än andra grupper i kampen för reproduktiv framgång. Att vara altruistisk kan därför vara kostsamt för en individ, men genom att gruppen hon tillhör lyckas bättre i kampen om resurserna blir nettoresultatet ändå ingen förlust. Altruism är därför en gruppanpassning, vilket inte hindrar att motiven kan vara genuint altruistiska. Det gemensamma för de undersökta författarna är att de ser altruismen som en anpassning skapad av det naturliga urvalet, en adaption. Eftersom mänskliga individers reproduktiva framgång påverkas av kulturen och kulturen skapar moraliska system där altruism ingår, så finns det en koppling mellan biologi och kultur. De sociobiologer som jag undersökt beskriver hur innehållet i altruistiska handlingar formar både omsorgsmönster och ömsesidighetsmönster. Omsorgsmönstret går längst i självuppoffring och uthållighet, medan intensiteten i ömsesidighetsmönstret aldrig överskrider den förväntade återbetalningen. Vilket mönster som altruismen formar beror på vem mottagaren är. Omsorgsmönstret visas mot nära släktingar, ömsesidighetsmönstret mot de inom den egna gruppen. Utsikterna för altruism mot dem som står utanför gruppen är små. Trots att mänsklig altruism visar speciella särdrag så har den paralleller i djurvärlden. Skillnaden mellan människor och djur är i detta avseende en gradskillnad, inte en artskillnad. Den kristna traditionen beskrivs i kapitel 5. Den diskuterar altruistiska handlingar som ett resultat av agape, kärlek. Diskussionen fick en nystart när Anders Nygrens bok Eros och Agape kom ut på 30-talet. Nygren beskriver den kristna kärleken som ett speciellt motiv. Kärleken är spontan och omotiverad, nedåtriktad och värdeskapande samt självuppoffrande som ett mål i sig själv. Egenkärleken har ingen plats i agapemotivet. Etiken diskuterar mellanmänskliga relationer, i kristen tradition beskriven som kärlek till nästan. Människan får kunskap om agapemotivets etiska krav genom uppenbarelsen (fr.a. Nya Testamentet) enligt Nygren. Kärleken till nästan beskrivs som ensidig - den behöver inte få en respons, som universell - riktad mot alla, och som altruistisk - självutgivande. Nygren har kritiserats och diskuterats och modern agapeistisk etik ställer nya frågor: Är agape distinkt och separerad från annan kärlek? Hur fastställs den kristna kärlekens etiska krav? Hur relaterar agape till kärlek som baseras på speciella relationer (som kärlek till ens partner eller barn) eller preferens (vänskap)? Måste kärleken till det egna jaget uteslutas? Med hjälp av ytterligare analysredskap kan dessa frågor om agapeistisk altruisms innehåll, värde och ursprung besvaras. Agapes distinkta innehåll kan jämföras med Bibeln, traditionen, moralteorin och erfarenheten. Graden av självuppoffring i ens handlande kan beskrivas med hjälp av etiska principer. Principerna kan sätta som norm att alltid föredra det egna jaget, eller att det skall väga lika mellan mig och andra. En ytterligare princip har självförnekelse som norm. Relationen mellan agape och den kärlek som bygger på preferens kan beskrivas med hjälp av fyra strategier: ”Build-down”- strategin hävdar att kärleken till nästan skall vara som Guds flödande kärlek till alla. Dess enda begränsning är att vi människor inte möter eller har förmåga att hjälpa alla, vi får begränsa oss till de som är vår ”nästa” i det dagliga livet. ”Build-up”-strategin hävdar att vi lär oss vad kärlek innebär i de nära relationerna och därefter bygger upp en kärlek till alla. ”Build-around”-strategin hävdar att agape sätter en gräns för hur mycket vi bör investera i dem som vi har speciella relationer till. Det finns personer också utanför denna krets som bör får del av vår kärlek. Slutligen hävdar ”build-into”-strategin att agape integreras med kärlek byggd på preferenser och förvandlar denna kärlek i mer agapeistisk riktning. Alla agapeistiska etiker jag undersökt hävdar också att de bygger på Bibeln. Jag undersöker därför vad bibelvetenskapen säger om agape. Det finns en historisk utveckling inom Bibeln mot en alltmer universell kärlek, en kärlek som river ner gränser mellan människor och som innebär altruism utförd för att hjälpa mottagaren (inte som ett mål i sig). Kärleken till nästan beskrivs också som inspirerad av Guds kärlek och som viktig för att skapa en kristen identitet och att bygga upp gemenskapen. Colin Grant står nära Nygren. Han är en av de fem etiker som jag analyserar i kapitel 6. Sann altruism är religiöst grundad, sammanfaller med agape och kommer till oss som en gåva. Den innebär självförnekelse och är indirekt. Gud verkar genom oss mot andra. Han diskuterar inte problemet med kärlek byggd på preferens och propagerar för build-downstrategin. Stephen Post ser på agape som en personlig men universell kärlek. Gud älskar oss som en far och relationen mellan förälder och barn står modell för kärleken. Denna personliga kärlek når ut till alla genom att den gemenskap som bildas av de som älskar varandra inte är stängd. Han företräder en build-upstrategi och menar att agape känns igen på att den vill expandera kärleken vi naturligt känner mot de nära så att alla omfattas. Självuppoffring skall om den utförs göras för den andres skull. Stephen Pope diskuterar preferensproblemet mer ingående utifrån en build-upstrategi. Han menar att kärleken måste struktureras. Agape liknar den naturliga kärleken som finns i nära relationer, men innehåller ett krav på att riktas mot de som står utanför gruppen. Men kärleken till främlingar är mindre viktig än att älska sig själv eller de som är nära en själv, eftersom mänskligt liv blomstrar i de nära relationerna. Om jagets och andras krav kolliderar skall dessa krav väga lika tungt. Garth Hallett propagerar däremot för build-aroundstrategin. Det finns en risk att alltför mycket resurser läggs på en själv och de nära. Dessa krav bör underordnas kraven från andra, särskilt kraven från de i nöd. Dessa krav är etiskt mer berättigade än krav på överdriven omsorg om de nära. Att älska främlingen och den utsatte har också starkt bibliskt stöd, enligt Hallett. Gene Outka har haft stort inflytande genom sin bok Agape: an Ethical Analysis [Agape: en etisk analys]. Han identifierar kärleken till nästan som ”lika hänsyn”: till jaget, till de nära och till främlingen. Självuppoffring är motiverad om den gynnar andras välbefinnande. Kärleken till nästan är universell men personlig. Den är aktiv och hoppas på, men kräver inte, gensvar från den andre. Agapes krav på lika hänsyn kan tillgodoses om vi befrias från den ängslan som finns inbyggd i våra relationer till andra. Andra kontrollerar oss genom att vi söker bekräftelse från dem, och vi bryr oss för lite om andra och mer om vad de tycker om oss. Outka menar att en viss självunderkastelse också bör gälla när vi väger andras krav mot våra egna. Vår benägenhet att övervärdera våra egna behov och intressen måste kompenseras, om vår nästa skall få sina behov tillgodosedda. Alla etiker jag analyserat beskriver innehållet i agapeistiska välvilliga handlingar mot andra som ett omsorgsmönster. Det distinkta för agape är att den riktar sig mot alla, mottagaren kan vara vem som helst. Intensiteten är hög, men självuppoffring anses inte motiverad om det inte är för den andres skull. Endast Grant menar att självuppoffring är god i sig själv. Relationen till kärlek byggd på preferenser är komplex. Samtliga författare anser också att agapeistiska omsorgsmönster måste kompletteras med ömsesidighetsmönster. För att avgöra om en jämförelse är berättigad börjar jag kapitel 7 med att klargöra om sociobiologin och den agapeistiska etiken har ömsesidigt uteslutande beskrivningar av altruismen. Detta har hävdats av några sociobiologer som påpekat att deras teori är tillräcklig. Detta visade sig dock inte gälla för de teorier jag analyserat. Inte heller förnekar dessa författare altruistiska handlingars existens, istället påpekar de att målgruppen är begränsad. De hävdar också att mänskligt beteende är komplext. Jag undersöker också de normativa ståndpunkternas relation till det som biologerna beskriver som fakta. De normativa tolkningarna står i ett nära förhållande till den vision författarna har av livets yttersta mål. Sociobiologin är lika varierad och komplex när det gäller diskussionen kring altruism som den kristna traditionen. Detta medger andra relationer än konflikt. En viktig likhet dem emellan är att de ifrågasätter människans förmåga till fullständig opartiskhet. Vi riktar mer altruism mot de nära, övervärderar det egna jaget och är noga med vem som är mottagare, något som båda disciplinerna också uppfattar som ett problem. En viktig skillnad mellan dem är att sociobiologin framställer altruismen som anpassad till det naturliga urvalets krav på reproduktiv framgång, och därför riktad mot ett urval av mottagare, medan agape kräver lika omsorg om alla mottagare. Jag återvänder till konflikt-, oberoende-, och integrationskategorierna. Förhållandet mellan sociobiologi och agapeistisk etik beror av de tre variabler jag undersökt: innehåll, ursprung och värde. Med hjälp av dessa variabler kan adaptiva och agapeistiska mönster beskrivas. Innehållet beskriver sociobiologin som både omsorgs- och ömsesidighetsmönster, medan den agapeistiska etiken enbart beskriver omsorgsmönster. Därför bör endast innehållet i adaptiva och agapeistiska omsorgsmönster jämföras. Ursprunget kan ses som naturligt eller uppenbarat. Är det uppenbarat är det knutet till enbart människan. Värdet kan vara knutet till moral och/eller religion. Förhållandet mellan sociobiologi och agapeistisk etik kan särskiljas ytterligare inom integrationskategorin med hjälp av strategierna för hur agape förhåller sig till kärlek som bygger på preferens. Sociobiologin beskriver nämligen att alla relationer mellan individer måste vara speciella, eller preferentiella, för att vara adaptiva. Konfliktkategorin omfattar författare som B. och J. Tullberg samt Grant. Tullberg och Tullberg beskriver sociobiologiska ömsesidighetsmönster som kolliderar med kristna föreställningar, byggda på omsorgsmönster. Då blir konflikt den enda möjliga relationen. De anser också att altruismen saknar värde. Grant kan endast förklara altruism som ett religiöst fenomen och ser både sociobiologins och moralfilosofins beskrivning och förklaring av altruismen som präglad av vår egocentriska kultur. Företrädarna för en konfliktmodell har problem med att få in all altruism i sin enda förklaringsmodell, och de ställer båda sådana krav på altruismen att den blir sällsynt. Metoden att se på altruism som välvilliga handlingar gentemot andra leder till, hävdar jag, att altruism istället är ett allmänmänskligt och naturligt fenomen. Oberoendekategorin representeras av sociobiologen Dawkins och teologen Rolston. Båda ser altruism som ett moraliskt fenomen, den känns igen på sitt värde. Den är kulturellt förmedlad och är oberoende av evolutionen. Medan Dawkins inte förklarar var den i så fall kommer ifrån, pekar Rolston på religionen. Båda drar en strikt gräns mellan människor och andra levande varelser när det gäller moralens ursprung och innehåll, något som står i strid mot t. ex. de Waals forskning kring schimpanser. Innehållet i den agapeistiska varianten av både konflikt- och oberoendekategorin har dessutom svagt stöd av bibelvetenskapen. Integrationskategorins build-upstrategi representeras av Pope. Han menar att adaptiva och agapeistiska förklaringsmodeller liknar varandra när man diskuterar nära relationer, d.v.s. omsorgsmönster. Jag pekar på att han inte tar tillräcklig hänsyn till agapetraditionens krav på kärlek till dem som inte tillhör de närmaste nära. Det räcker inte att ta hand om de nära först för att sedan tillåta sig enskilda fall av omsorg om främlingar. Build-aroundstrategin företräds av P. Williams. Hon menar att sociobiologin kan ersätta kristna dogmer om människans natur. Samtidigt hävdar hon att för att nå längre än vad sociobiologin medger krävs Jesus. Jesus liv och lära sätter gränser för våra adaptiva handlingar. Adaptiva och agapeistiska mönster finns inom oss samtidigt och utkämpar en kamp. Men jag menar att denna strategi är inte tillräcklig, eftersom den enbart diskuterar hur agape begränsar de adaptiva mönstren, men inte närmare motiverar varför det är nödvändigt. Därför föreslår jag en modell som utgår från Outkas build-intostrategi. Om agape kan byggas in i alla relationer så sker en befrielse, i detta fall en befrielse från vår naturliga tveksamhet att handla så att vi motverkar vår reproduktiva framgång, d.v.s. icke-adaptivt i sociobiologisk mening. Detta menar teologen Hefner också har ett värde, både ett överlevnadsvärde och ett religiöst värde. Natur och kultur formar en symbios inom människan, och vi är enligt Hefner ”anpassade” både till evolutionen och till Gud. Altruism är alltså inte enbart en adaption utan samtidigt en anpassning till Guds verklighet. Därigenom ökar välbefinnandet och möjligheterna för överlevnaden för hela skapelsen. Biologen Schloss medger att människan är så flexibel att vi kan utveckla beteenden som står i strid mot spridandet av de egna generna, om dessa beteenden gynnar överlevnaden på det sätt Hefner föreslår. Det är bidrag från dessa tre forskare som jag har integrerat till det jag kallar en agapeistisk build-intomodell. Denna modell bidrar till att öka förståelsen av altruismens innehåll, ursprung och värde förutsatt att man utgår ifrån att människan är en varelse där natur och kultur inte kan skiljas ut från varandra. Slutligen diskuterar jag i kapitel 8 olika normativa förslag hos de författare jag analyserat att komma tillrätta med problemet att vi enbart riktar våra altruistiska handlingar mot dem som tillhör vår egen grupp. Genom att diskutera var och hur författarna sätter gränser mellan olika slags altruism blir dessa förslag tydliga. Går gränsen mellan djur och människa eller mellan natur och kultur, mellan moraliskt/religiöst grundad altruism och a-moralisk/icke-religiös? Konfliktmodellen ser till altruismens innehåll. Var gränsen går bestäms av vem som är mottagare. Adaptiva modeller drar gränsen mellan dem som tillhör gruppen och dem utanför. Sådan altruism har utvecklats i naturen. Agapeistiska modeller menar att vi kan gå över denna gräns, om vi utesluter jaget från omsorgssfären. Altruism identifieras då med självförnekelse och har ett kulturellt ursprung. Oberoendemodellen ser till altruismens värde och drar gränsen mellan mänsklig och icke-mänsklig altruism, alternativt mellan religiös och icke-religiös altruism. Ursprunget kan i och för sig beskrivas som naturligt, men kulturen är numera oberoende av naturligt urval. Integrationsmodellen försöker förändra båda dessa gränser, mellan natur och kultur och mellan överlevnads- och moraliskt/religiöst värde. Build-upstrategin vill flytta gränsen för omsorgssfären. Build-aroundstrategin vill dessutom jämna ut mängden altruism så att inte de närmaste får mest. Build-intostrategin vill riva ner gränserna. De behövs inte om vi befrias av agape från vår ängslan att handla på ett sätt som sociobiologin förstår som icke-adaptivt. Min metod har lett till att tre normativa förslag att lösa gränsproblemet kan urskiljas. Man kan gå över gränsen, flytta den eller riva ner den. Att gå över den kräver en förvandling av den mänskliga naturen. Detta menar Grant sker genom en religiös uppenbarelse. Min undersökning visar att sambandet mellan religion och altruism är svagt. Att istället flytta gränsen löser inte problemet, det finns fortfarande de som är utanför, även om de inte är lika många. Dessutom hanterar inte detta förslag problemet att vi riktar överdriven omsorg mot de närmaste. Att slutligen riva gränserna kräver att vi accepterar att vi bestäms av både adaptiva och agapeistiska mönster. Agape kan få oss att inte bry oss om gränserna mellan människor. Detta är möjligt genom att agape är en speciell kvalitet, som skänker altruismen värden som uthållighet och initiativförmåga, utan att förneka altruismens överlevnadsvärde. Omsorgens kvalitet påverkas alltså mest genom build-intostrategin, medan kvantiteten kanske kräver build-up eller build-aroundstrategier. Slutligen konstaterar jag att det är möjligt att relatera sociobiologi och den kristna agape-traditionen på många och komplexa sätt. Jag har alltså visat att det är dags att omvärdera ståndpunkten att sociobiologi och kristen kärleksetik står i konflikt med varandra. Konsekvensen av denna omvärdering är att förståelsen av mänsklig altruism ökar.