On failure of oral implants

Abstract: Introduktion: Behandling med orala implantat är idag en effektiv och fungerande metod att ersätta bettfunktion vid partiell eller hel tandlöshet. Trots höga överlevnads- och lyckandesiffror finns ändå riskfaktorer som för vissa patienter kan resultera i implantatförlust. Man behöver noggrant utreda olika faktorer som kan påverka benförankringen, osseointegrationen, av implantaten för att ytterligare förbättra lyckandesiffrorna. Om faktorer som leder till ökad implantatförlust kan identifieras, skulle det underlätta för såväl tandläkare som för patienten genom att man då får möjlighet att undvika eller kompensera för individuella risker. Den här avhandlingen har haft som syfte att presentera kända riskfaktorer bakom implantatförluster.Material och metodik: Artiklarna som ingår i denna avhandling kan indelas i tre olika sorters studier. Först gjordes en allmän översikt om kända faktorer bakom implantatproblem (arbete I). Därefter utfördes en meta-analys innebärande en genomgång av relevant litteratur för att mer djupgående kunna analysera en selekterad riskfaktor, nämligen att patienter som röker kan påverka såväl benförlust runt implantatet som postoperativ infektionsrisk och implantatförlust.(Arbete II). Därefter utfördes sju retrospektiva (tillbakablickande) studier(Arbeten III-IX) baserat på 10.096 implantat, konsekutivt insatta på tillsammans 2670 patienter på en klinik – folktandvården i Skåne, specialisttandvården Malmö under tiden 1980 till 2014. Efter godkännande från etisk nämnd har det blivit möjligt att datorbehandla tandläkarjournaler från detta patientmaterial. Data införs på en SPSS fil (SPSS software, version 23, SPSS Inc, Chicago, USA). Anatomiska-, patient-, hälso- och implantatrelaterade faktorer registrerades. De kliniska studier som ingår i avhandlingen har fokuserats kring frågeställningar som implantatförlust och bruxism(tandgnissling), medikamentell behandling med protonpumpsinhibitorer(magsårsmedicin) eller serotonin(antidepressivt medel), lyckandedata för implantat insatta av olika kirurger, tidiga förluster och s k clusterbeteende. Klusterbeteende avser att implantatförluster inte är jämnt fördelade bland patienterna, utan att det rör sig främst om ett fåtal patienter som har många misslyckanden. Därtill utfördes röntgenologiska beräkningar av benförlust runt implantat som varit insatta under mer än 20 års tid. Olika statistiska modeller användes för att testa om erhållna data var signifikant skilda åt i jämförelse med relevanta kontroller.Resultat och Diskussion: Den systematiskta genomgången av litteraturen antydde att det fanns en serie faktorer som kunde påverka implantatutgången; t ex lågt vridmoment vid implantatinsättningen om man samtidigt avsåg belasta implantaten snabbt; att oerfarna eller dåligt skolade kirurger har sämre kliniskt resultat än mer skolade kollegor; implantatinsättning i överkäken; implantatinsättning i bakre delen av käkarna eller i ben av dålig kvalitet/kvantitet; rökande patienter; användning av korta implantat eller för många implantat; insättning av icke gängade implantat eller användande av s k täckprotes. Därtill fanns antydningar om andra faktorer som möjligen skulle kunna påverka implantatframgången negativt, som att låta implantaten ha direkt genomgång i slemhinnan utan tidigare vilofas, som direktbelastning av implantaten, som insättning av implantat direkt efter tandutdragning, som implantat med liten diameter. En del senare studier antydde att moderna moderat råa implantatytor kunde kompensera för risker med en del faktorer som insättning i överkäken, användande av korta implantat eller vid direktbelastning (Studie I). Den mer systematiska analysen av rökande patienter fann en ökning av implantatförlusterna hos rökare och därtill påverkades infektionsrisken efter implantatinsättningen och man fick ökad benförlust runt implantaten när patienten rökte (Studie II).Rökning kunde verifieras som riskfaktor i den kliniska analysen och även om patienten åt antidepressiva tabletter av serotonin-typ, så ökade i vart fall de tidiga implantatförlusterna (Studie III). Patienter som gnisslade tänder hade signifikant ökning av implantatförluster och fick därtill ökning av implantatfrakturer och brott på tandbroar (Studie IV). Resultaten visade också att en vanlig typ av magsårsmedicin; s k proton pumphämmare, resulterade i ökning av antalet implantatförluster (Studie V). Man fann däremot inga säkra tecken på ökad implantatförlust vad gällde sena resultat för de som åt antidepressiva mediciner av serotonintyp (Studie VI). Vidare fanns klara antydningar att vissa kirurger hade fler implantatförluster än andra, något som kan ha att göra med vald kirurgisk teknik, kirurgisk förmåga, kirurgiskt omdöme(vissa tänkta implantatpatienter skall kanske inte operas utan få annan behandling) (Studie VII). Vissa patienter med specifika karaktäristika som pekats på i studie I förlorade klart fler implantat än medelpatienten (Studie VIII). Slutligen noterades en mycket klar övervikt för tidiga implantatförluster under de första två åren efter implantatinsättningen, varefter ytterliga implantatförluster förekom men var långt mer ovanliga. En särskild faktor som antytts ställa till stora kliniska problem, som benförlust runt implantaten, visade sig i verkligheten sällan leda till implantatförlust. De flesta implantat som uppvisade benförlust fungerade trots detta utmärkt kliniskt (Studie IX). Den övergripande målsättningen med denna avhandling har varit att öka kunskapen om olika faktorer bakom implantatförlust för att på så sätt kunna bidra till ytterligare förbättring av kliniska resultat i framtiden.

  CLICK HERE TO DOWNLOAD THE WHOLE DISSERTATION. (in PDF format)