Long-term follow-up after otitis media in childhood

Abstract: Popular Abstract in Swedish Bakgrund: Öroninflammation är vanligt förekommande i barnaåren. De flesta barn har haft minst en episod med akut varig öroninflammation (AOM) och/eller en period med vätska i mellanörat (SOM) före skolstart. De flesta får enstaka episoder, frekvensen av AOM avtar i 2-års åldern och frekvensen av SOM avtar före skolstart. Efter en AOM episod är det vanligt att man under kortare eller längre tid har kvar vätska i mellanörat. En del barn får upprepade AOM och/eller långdragna och recidiverande perioder med SOM. Detta behandlas med ventilation av mellanörat genom att ett litet plaströr placeras tvärs genom trumhinnan. Förloppet och eventuella komplikationer efter upprepade och långdragna öroninflammationer är inte tillräckligt kartlagda. Patienter: AOM: Barn med recidiverande AOM (rAOM) före 3 års ålder (= minst 6 AOM under loppet av en 12-månaders period) jämfördes med barn som inte haft någon AOM före 3 års ålder. Båda grupperna tillhörde en skara barn som tidigare har följts noggrant från födseln fram till 3 års ålder med avseende på bl.a. övre luftvägsinfektioner och AOM. SOM: Alla patienter som under 1980-talet behandlades för långdragen SOM av en av klinikens specialister registrerades löpande. De patienter som hade kontinuerlig mellanörevätska i minst 6 år i varje öra, endast avbrutet av perioder med ventilationsrör genom trumhinnan, utgjorde SOM patienterna (52 personer). De jämfördes med en grupp studenter som aldrig haft SOM och endast enstaka AOM episoder. Metoder: Patienter eller deras föräldrar intervjuades och patienternas samtliga journaler, såväl från hälsocentraler som från sjukhuskliniker, rekvirerades. Alla besök noterades tillsammans med uppgifter om öronstatus, AOM, kirurgiska ingrepp, m.m. Uppföljning av rAOM-barnen gjordes vid 10 års ålder. Uppföljning av SOM gruppen gjordes i genomsnitt 7 år efter att vätskan försvunnit från mellanörat. Vid uppföljningen undersöktes trumhinnorna med mikroskop. Hörseln testades med ett urval av mätmetoder och mellanörats funktion undersöktes. I SOM gruppen testades örontrumpetens funktion i tryckkammare. Resultat: AOM: Upp till skolstarten fortsatte gruppen med frekventa AOM före 3 års ålder att ha fler AOM, men var för övrigt inte sjukare än sin ”friska” kontrollgrupp. De flesta hade någon typ av trumhinneförändring, scleros (ärrbildning) var det dominerande fyndet. De barn som fick rör före 3 års ålder hade mera ärr på sina trumhinnor än de som fick rör först efter 3 års ålder. AOM gruppen hade sämre hörsel än kontrollerna i de högsta frekvenserna (8-16 kHz), men hörde lika bra i de lägre frekvenserna (.125-8kHz). De lägre frekvenserna speglar talområdet. AOM gruppen hade mera undertryck i mellanörat och uppvisade en ökad rörlighet av trumhinnan. SOM: Patienterna behandlades mellan 6 och 26 år för SOM. De fick i genomsnitt 7 rör i varje öra, maximala antalet rör var 20 i ett öra. De hade i genomsnitt 78 besök på ÖNH-kliniken. De barn som fick sin SOM i anslutning till en AOM episod blev sjuka tidigare i livet än de som inte hade någon AOM episod före SOM. I genomsnitt fick gruppen ”rinnande öra” en gång vartannat år så länge rören fungerade. Vid uppföljningen fann vi att de flesta hade någon form av trumhinneförändring, vanligen tunna och indragna trumhinnor, mindre vanligt med ärrbildningar. Enstaka patienter hade opererats för cholesteatom (s.k. pärlcysta) och ca 5% av patienterna hade, eller hade opererats p.g.a. hål på ena trumhinnan. De flesta patienterna hade öronbesvär vid flygning och dykning. Endast vart tredje öra i SOM gruppen hade god funktion av örontrumpeten; i kontrollgruppen hade alla utom en god funktion i båda örontrumpeterna. Majoriteten i SOM gruppen kunde inte, eller endast delvis, utjämna tryckskillnader i mellanörat. Resterande hade en öppetstående örontrumpet. SOM gruppen hörde sämre än kontrollgruppen över hela frekvensområdet, dvs även talområdet. Inga skillnader sågs i mellanöretryck och endast delvis i trumhinnans rörlighet. Däremot noterades skillnader i tester som tyder på skador i innerörat hos SOM gruppen (bl.a. test av hörseln när ljudet leds via skallens ben istället för via luften). Slutsatser: Upprepade och extremt långdragna öroninflammationer kan ge hörselskador. Upprepade AOM ger hörselnedsättning i det högfrekventa hörområdet. Långdragen SOM ger hörselnedsättning över hela hörselområdet, där orsaken hos en del, men inte alla, finns i innerörat. De flesta som haft långdragna besvär med vätska i mellanörat har svårigheter att tryckutjämna i mellanörat och många har kvarstående besvär vid flygning och dykning.