From Trade Preferences to Trade Facilitation

Abstract: Popular Abstract in Swedish Populärvetenskaplig sammanfattning: Det genomgående temat i avhandlingen är hur handeln mellan den Europeiska Unionen (EU) och utvecklingsländer kan öka. Två olika policyalternativ utvärderas: så kallade handelspreferenser samt förenklingar av handelsprocedurer. Handelspreferenser innebär i sin enklaste form att höginkomstländer kräver lägre tullar på importvaror som kommer från utvecklingsländer än på varor från industrialiserade länder. Med andra ord ges utvecklingsländer bättre förutsättningar att kunna exportera varor genom att de möter lägre handelshinder i form av tullar än vad andra länder gör. Tanken är att detta ska öka utvecklingsländernas export, och därmed förhoppningsvis leda till ekonomisk tillväxt och minskad fattigdom. Ett alternativt sätt att underlätta för export från utvecklingsländer är att förenkla de procedurer som måste följas varje gång en vara ska passera gränsen. Då en vara ska exporteras från ett utvecklingsland till EU är det en mängd dokument som ska fyllas i och lämnas in till myndigheterna, inspektioner av varorna som ska utföras osv. Genom att göra dessa tullprocedurer vid gränsen (både i det exporterande och det importerande landet) så enkla och smidiga som möjligt kan man minska den tid som krävs för att handla med varor över gränsen, och därmed minska kostnaderna för de inblandade parterna. Med lägre kostnader blir det sedan lättare att exportera från utvecklingsländer. Avhandlingens första kapitel diskuterar dessa båda sätt att öka handeln, och konstaterar att medan handelspreferenser, som en gång dominerande de handelpolitiska relationerna mellan industrialiserade länder och utvecklingsländer, nu riskerar att bli omoderna så finns det fortfarande en stark potential för att öka handeln genom förenklade handelprocedurer. I kapitel två ges en överblick över de olika system för handelspreferenser som EU haft ända sedan unionens tillkomst. En detaljerad databas över EU:s handelspreferenser mellan 1960 och 2002 konstrueras, och en kvantitativ utvärdering av dessa handelspreferensers effekt på handeln görs med hjälp av en så kallad gravitationsmodell. Det konstateras att de länder som erbjudits de mest generösa handelspreferenserna vid export till EU – framförallt före detta kolonier i Afrika, Västindien och Stilla Havs-området, de så kallade AVS-länderna – haft störst nytta av sina preferenser, och att exporten utan dessa preferenser skulle varit runt 30 procent lägre än den faktiskt varit. Länder runt Medelhavet som mött några mindre generösa, men ända ganska goda tullvillkor har också kunnat öka sin export jämfört med vad som annars varit fallet, medan utvecklingsländer som bara haft den mest basala typen av handelspreferenser inom det så kallade allmänna preferenssystemet faktiskt inte uppnått ökad export på grund av sina preferenser. Avhandlingen tredje kapitel tar som sin utgångspunkt de förhandlingar om ekonomiska partnerskapsavtal som EU genomför med AVS-länder för att ersätta de gamla handelspreferenserna. Med hjälp av data över den tid det tar att exportera och importera varor utvärderas kvantitativt hur mycket handeln mellan EU och utvecklingsländer – och då särskilt de grupper av AVS-länder som förhandlar med EU – skulle kunna öka om man förenklade handelsprocedurer och därmed minskade tidsåtgången vid gränsen. Resultaten tyder på att handeln mellan EU och utvecklingsländer i genomsnitt skulle öka med 1 procent om tidsåtgången på grund av handelsprocedurer i det exporterande landet minskade med en dag, medan samma effektivisering i det importerande landet i genomsnitt skulle öka handeln med 0.5 procent. Kapitel fyra fördjupar analysen av de effekter på handeln som förenklade handelsprocedurer skulle kunna ge genom att undersöka hur handeln skulle öka, samt vilken typ av varor som är mest känsliga för krångliga handelsprocedurer. I korthet kan minskade handelshinder – d.v.s. t.ex. mindre besvärliga handelsprocedurer – öka värdet av handeln på två olika sätt. För det första kan följden bli att större kvantiteter kan skickas av varor som redan tidigare handlades mellan länderna i fråga. För det andra kan det bli möjligt att handla med nya varor som tidigare på grund av de höga handelshindren helt enkelt inte kunde handlas internationellt. Kapitel fyra fokuserar framförallt på den senare av dessa två mekanismer, och konstaterar med hjälp av mycket detaljerade data över handeln mellan EU och utvecklingsländer att länder med tidskrävande exportprocedurer exporterar färre varor. Förenkling av handelsprocedurer skulle alltså medföra att länder kan exportera fler olika produkter, vilket innebär att deras handel blir mer diversifierad. Detta anses i sin tur allmänt förbättra möjligheterna att uppnå ekonomisk tillväxt. Effekten på antalet handlade varor är vidare särskilt stark för så kallade differentierade varor (exempelvis högteknologiska varor, modekläder etc.), medan resultaten inte tyder på någon effekt för så kallade homogena varor (exempelvis cement eller jordbruksprodukter). Kapitel fyra finner också att mekanismen där förenklade handelsprocedurer medför fler handlade produkter är betydligt viktigare för effekten på total handel än mekanismen som går genom större volymer av enskilda varor.