Physical activity and the young female skeleton

Abstract: Popular Abstract in Swedish Benskörhet (osteoporos) är en sjukdom som karaktäriseras av låg benmassa och försämrad benkvalitet, en sjukdom som leder till ökad risk för frakturer. Benskörhetsfrakturer uppkommer vanligen i handleder, axelleder, kotor, bäckenben, höftleder och knäleder. Frakturerna drabbar kvinnor oftare än män, något som till stor del beror på att nivåerna av det kvinnliga könshormonet östrogen, det för skelettet kanske viktigaste hormonet, dramatiskt sjunker när menstruationerna upphör. Förekomsten av benskörhetsfrakturer har dessutom fördubblats under de senaste decennierna. Varje år drabbas nu i Sverige runt 70 000 kvinnor och män av en fraktur som kan vara relaterad till benskörhet. Det beräknas också att hälften av alla kvinnor och en tredjedel av alla män kommer att drabbas av en eller flera benskörhetsfrakturer under sin livstid. Ökningen av antalet benskörhetsfrakturer kan delvis förklaras av en förändrad livsstil, där en allt mindre fysisk aktivitet bland befolkningen har framkastats som en viktig förklaring. Det finns även andra riskfaktorer för benskörhet och fraktur som hög ålder, ärftlighet, låg kroppsvikt, rökning, lågt kalciumintag, vissa mediciner som kortison och vissa sjukdomstillstånd. Frakturerna ger inte bara upphov till ett lidande för den enskilde patienten utan även till en hög kostnad. Bara första året efter en höftfraktur beräknas kostnaden för sjukvård och äldreomsorg uppgå till 160 000 kronor per patient. Eftersom 18 000 patienter varje år drabbas av en höftfraktur i Sverige, medför detta en årlig samhällskostnad på cirka 3 miljarder kronor. Dessa fakta gör att vi systematiskt måste arbeta för att minska frakturbördan. Man har då intresserat sig för möjligheterna att med fysiskt aktivitet öka benmassan och minska antalet frakturer. Syftet med denna avhandling var att studera hur kalkintag och fysisk aktivitet påverkar förändringar i benmassa och skelettstorlek hos växande flickor och unga kvinnor. Vi gjorde 1 års uppföljning av 103 svenska flickor, 7-9 år gamla där omkring hälften erhöll en lektionstimme med skolgymnastik dagligen men den andra hälften fortsatte som vanligt med 1-2 lektionstimmar i veckan. Vi följde också 78 isländska flickor, 13-15 år gamla i 5 år och jämförde de mer fysiskt aktiva flickorna med de fysiskt mindre aktiva och utvärderade hur kalkintaget och den fysiskt aktiviteten påverkade benmassan, skelettstorleken och muskel massan. Hundratrettio svenska kvinnor 13-54 år gamla följdes under 8 år, där nu aktiva eller före detta aktiva kvinnor som spelade eller hade spelat fotboll jämfördes med kvinnor som ej hade tränat på något speciellt sätt. När vi sammanställer fynden i de olika studierna verkar det som om daglig skolgymnastik givet under ett år under de första skolåren hos flickor kan öka inlagringen av benmassan och skelettstorleken. Fortsatt hög fysisk aktivitet under 5 år hos flickor omkring och efter puberteten verkar bibehålla den höga benmassan som vi ser hos fysiskt aktiva 13-åriga flickor. Under denna period föreligger en stark korrelation mellan fysisk aktivitet, muskel massa, grepp styrka och benmassa. Kalkintaget under dessa år verkar också vara av betydelse där flickorna verkade behöva minst 800-1000 milligram per dag för att inte benmasseutvecklingen skulle påverkas negativt. Om nivån på den fysiska träningen är hög, på tävlingsnivå, omkring och efter puberteten verkar det även som om benmassan kan påverkas i en gynnsam riktning hos postpubertala och unga vuxna kvinnor. Däremot verkar det som om den idrottsbetingade gynnsamma inverkan på benmassan gradvis går förlorad om man slutar att träna. Dessa studier kan dock inte uttala sig om de gynnsamma idrottsbetingade skeletteffekterna på lång sikt försvinner totalt om man slutar träna.