Cell and Gene Therapy for Parkinson's Disease: Therapeutic Effect and Modulation of Dyskinesias in the 6-OHDA Rat Model

Abstract: Popular Abstract in Swedish Parkinsons sjukdom uppstår när celler som producerar signalsubstansen dopamin i hjärnan dör. Detta leder till att de drabbade patienterna blir stela, får långsamma rörelser, svårt att påbörja och avsluta rörelser och även skakningar i framförallt armar och händer. Idag finns inget sätt att bota sjukdomen. Dock finns det läkemedel som kan lindra symptomen. Den vanligaste medicinen är L-DOPA, vilket är en molekyl som kan omvandlas till dopamin i hjärnan. Denna behandling fungerar bra under de första 5-10 åren efter det att sjukdomen diagnostiserats. Dock, tyvärr, ju längre sjukdomen pågår, desto mindre effekt har L-DOPA medicineringen och många patienter utvecklar biverkningar som yttrar sig som okontrollerade och onormala rörelser, så kallade dyskinesier. En behandlingsmetod som har utvärderats för att bota och/eller lindra symptomen är transplantationer av dopaminceller från fostervävnad. Dessa studier har visat goda resultat hos vissa patienter men effekten av transplantaten har varit mycket varierande, och några patienter har utvecklat bevärande dyskinesier. I min avhandling har jag framförallt fokuserat mig på att undersöka uppkomsten av de ofrivilliga rörelserna, dyskinesierna, och effekten av celltransplantationer på dessa dyskinesier in en råttmodell av Parkinsons sjukdom. Målet är att klarlägga vilka faktorer som påverkar utvecklingen av dyskinesier och vad som leder till de stora skillnader man sett mellan olika patienter. Vidare har jag studerat en ny genterapiteknik som bygger på att överuttrycka de gener som styr dopaminproduktionen i hjärnan, och utvärderat denna behandlingsmetods inverkan på dyskinesierna. Resultaten visar att transplantationer av fostercellsvävnad troligen ger bäst resultat när patienterna inte har en alltför långt framskriden sjukdom. Vidare är placeringen av cellerna i hjärnan och vilka typer av celler som transplanteras mycket viktiga för hur bra de kan motverka bieffekterna som uppkommer från L-DOPA-behandlingen. Vi visar också att celler som producerar signalsubstansen serotonin är en viktig faktor för uppkomsten av dyskinesier. Detta innefattar både hjärnans egna serotoninsystem men också de serotoninceller som finns i den transplanterade vävnaden. Slutligen, genterapi för lokal kontinuerlig produktion av L-DOPA direkt i hjärnan visar mycket lovande resultat, både en markant förbättring av den motoriska funktionen och en effektiv blockering av de L-DOPA-inducerade dyskinesierna.