Diagnosing burn-out: An Anthropological Study of a Social Concept in Sweden

Abstract: Popular Abstract in Swedish Denna avhandling handlar om skapandet, användningen och avfärdandet av ett socialt begrepp ? utbrändhet. Avhandlingen är ett försök att förklara den komplexa interaktionen mellan individers handlande och deras sociala miljö samt hur detta producerar ett transient fenomen ? utbrändhetsdiagnosen (en ny olycklig människotyp). Följaktligen handlar det om en analys av ett komplext transient fenomen genom individers agerande i en ny social miljö. Huvudargumentet är att en ny olycklig människotyp har framträtt i det svenska samhället, en ny föreställning om jaget (personhood) som något bräckligt, något som lätt kan brytas ned utan rätt omsorg. Denna nya olyckliga människotyp studeras här genom diagnosen (ett socialt begrepp). I avhandlingen argumenterar jag för att sociala begrepp är sociala eftersom klassifikationer av människor interagerar med de klassificerade. På en filosofisk nivå är detta vad Ian Hacking kallar dynamisk nominalism (Hacking 2004). En konsekvens av detta fokus är att avhandlingen också innebär ett försök att utröna hur en ny olycklig människotyp, den utbrända individen, har blivit ett tankeobjekt i vardagslivet. Historien om utbrändhetsdiagnosen handlar sålunda om en förståelse av utbrändhetsbegreppets etablering som en diagnos (som visas i kapitel fyra); den ökande osäkerheten i det svenska samhället (som visas i kapitel fem); rehabilitering av utbrända människor (som visas i kapitel sex); samt medias och vardagsmänniskors användning av utbrändhetsbegreppet (som visas i kapitel sju). Kapitlen ger oss sammantaget en förståelse av hur denna nya olyckliga människotyp kom att accepteras och uppfattas som normal i det svenska samhället. Detta innebär att utbrändhetsdiagnosen samtidigt är historisk, samhällelig, institutionell och kulturell ? ett totalt socialt fenomen i Marcel Mauss bemärkelse. I Gåvan förklarar Mauss att ett fenomen bör studeras på ett dynamiskt och holistiskt sätt, såsom ett helt socialt system (Mauss 2006:103). Genom att följa Mauss projekt ser jag antropologins förtjänst i termer av att kunna problematisera det som tas för givet i det egna samhället. I ljuset av olika transienta fenomen som har framträtt för att sedan plötsligt försvinna (Hacking 1995; Hacking 2002b), blir vår uppgift som antropologer att studera de betingelser som bidragit till framväxten av utbrändhetsdiagnosen och även skissera de förhållanden som lett till dess minskade betydelser och som kan medföra till dess eventuella försvinnande i framtiden. Det är uppenbart att vi ser på personen på olika sätt beroende på vår plats i tid och rum. Vad som inte är lika självklart är hur en sådan föreställning stabiliseras i samhället. Inte minst gäller detta vår syn på sjuka och olyckliga personer (Hare-Mustin and Marecek 2002:108). Mot denna bakgrund blir avhandlingens huvudfråga: Vad bidrog till att utbrändhetsdiagnosen accepteras och uppfattas som normal i det svenska samhället?