IRON NUTRITION DURING EARLY CHILDHOOD. Factors influencing iron status and iron intake

University dissertation from Department of Clinical Sciences, Lund University

Abstract: Popular Abstract in Swedish En god näringstillförsel är viktigt för att ett barn ska växa och utvecklas tillfredställande. De första 2-3 åren innebär en kraftig tillväxt och optimalt kostintag är därför extra viktigt under denna perioden. Barnets vikt tredubblas först året och längden ökar med 50 %. Hjärnan har en kraftig tillväxt de första 3 åren. Således är näringsbehoven relativt sett störst de första 3 åren. Bröstmjölk är den optimala näringen de första sex månaderna. Därefter rekommenderas bröstmjölk i kombination med näringsriktig tilläggskost. Övergången från bröstmjölk till tilläggskost är en känslig period och risken att utveckla järnbrist är stor. Det är viktigt att föräldrar är informerade om att det kan kräva både kunskap, tid och tålamod att vänja ett barn vid annan kost än bröstmjölk. Ett friskt barn kan reglera sitt intag men sammansättningen av maten är föräldrarnas ansvar. Matvanor grundläggs under tidig barndom och präglar inställningen till mat även senare i livet. De nordiska näringsrekommendationerna är vetenskapligt framtagna och om de följs kommer de allra flesta barn att täcka sina näringsbehov. Den oberikad maten är ofta näringsmässigt otillräcklig för barn. Om tilläggskosten inte motsvarar näringsbehoven kan bristtillstånd uppstå och järnbrist är ett av de viktigaste nutritionella bristtillstånden. Ett flertal studier har visat ett samband mellan järnbrist och försenad mental och motorisk utveckling. Komjölk har i ett flertal studier visat sig vara en faktor som påverkar barns järnstatus negativt. Därför har nya rekommendationer utarbetats av en pediatrisk expertgrupp som rekommenderar introduktion av komjölk först vid 10-12 månaders ålder. Barnhälsovården har en viktig uppgift i att detektera riskfaktorer i barnens närmiljö för att optimera förutsättningarna för det växande barnet. Att förebygga nutritionella bristtillstånd bör prioriteras före att detektera järnbrist. Detta innebär bland annat att ge adekvat kostinformation, råd i samband med introduktion av ny mat och skapandet av rutiner kring matsituationerna. Mödrarna har oftast det största ansvaret för mat och uppfödning av det lilla barnet. Mödrarnas utbildning har betydelse för barnets intag. Syftet med den första studien var att undersöka förekomst av järnbrist bland friska 2 ½ åringar i Malmö. Rekryteringen av barn och föräldrar till den två första delstudierna skedde via barnhälsovården i samband med 2 ½ års besöket. Sjuksköterskan inom barnhälsovården bad föräldrarna uppskatta barnets dagliga intag av komjölk och välling. Föräldrar fick kallelse till barnet för ett blodprov i fingret för att bestämma barnets järnstatus. Föräldrarna fick besked om blodproven via brev. Tio procent av barnen visade sig ha järnbrist och fick flytande järnmedicin i tre månader. Därefter togs ett nytt blodprov. Alla barnen hade förbättrat järnstatus efter behandlingen. Vid jämförelse mellan blodprov och intag av komjölk visade det sig att det fanns ett samband mellan järnbrist och komjölk. De barn som hade järnbrist drack mer mjölk än de barn som inte hade järnbrist. Nästan hälften av 2 ½ åringarna drack välling. Det fanns ett positivt samband mellan intag av välling och storleken på barnens järnförråd. Endast elva procent av barnen som hade järnbrist drack välling jämfört med 43 % av de barnen som inte hade järnbrist. Detta tyder på att välling kan förebygga uppkomsten av järnbrist. Syftet med den andra delstudien var att beskriva koncentrationen av transferrin receptorer genom blodprov. Detta blodprov ger information om cellens behov av järn. Fjorton procent visade sig ha förhöjda koncentrationer av transferrin receptorer. De barn som drack mer än 500 ml komjölk hade högre koncentration av kvoten av transferrin receptorer/ferritin än de barn som drack mindre än 500 ml. Detta indikerar att ett högt intag av komjölk resulterar i en ökad risk för att utveckla järnbrist. Dessa resultat ledde till nya frågor. Därför startades en studie som avsåg att beskriva barns järnstatus vid ett år, barns totala kostintag samt faktorer som kan påverka järnstatus och järnintag. Ett blodprov togs i fingret för att bestämma järnstatus. Föräldrarna skrev ner allt vad barnet åt under fem dagar Dessutom fyllde föräldrarna i ett frågeformulär med frågor som gällde föräldrarnas ålder, utbildning och födelseland samt frågor kring barnets uppfödning under första året. Resultaten visade att 10 % av barnen hade tömda järnförråd samt att två barn hade järnbrist och fick järnbehandling i tre månader. Tjugosju procent av de barn som inte fick bröstmjölk vid 12 månaders ålder hade ett järnintag under rekommenderat intag på 8 mg per dag. Två av dessa barn hade utvecklat järnbrist men eftersom järnbrist utvecklas över tid finns det en ökad risk bland dessa barn med ett otillräckligt intag av järn. Det fanns inget samband mellan järnstatus och intag av komjölk bland ettåringarna. Intaget av komjölk var relativt litet och endast drygt hälften fick komjölk att dricka. De nya rekommendationerna gällande komjölk har troligen påverkat både mängden komjölk som barnet får samt åldern när komjölk introduceras som dryck i barnets kost. De flesta barn drack välling vid ett års ålder. Järnberikad välling och gröt utgjorde den största järnkällan av barnets totala järnintag. Detta indikerar att det är svårt för barn att få i sig tillräckligt med järn utan järnberikade produkter. Nästan hälften av föräldrarna beskrev att de hade upplevt problem under amningen och en fjärdedel tyckte att de hade problem vid matsituationerna när barnet var 12 månader. Detta är en viktig kunskap för dem som arbetar inom barnhälsovården då råd och stöd kan ges utifrån vetskapen om att uppfödningsproblem är ett av de vanligaste problemen som föräldrar har under förskoleperioden. För att bättre kunna möta föräldrars frågor och oro gällande matsituationerna samt att ge adekvat kostrådgivning behövs en förståelse av hur föräldrar upplever matsituationerna. Därför genomfördes en kvalitativ intervjustudie. Föräldrar till ettåringar utan kända uppfödningsproblem tillfrågades om att delta och 18 mödrar tackade ja. Mödrarna delade också med sig upplevelser från matsituationerna med syskon. Intervjuerna spelades in på band, skrevs ner ordagrant och innehållet i texten analyserades. Alla mödrarna berättade att maten var en viktig del av deras föräldraskap och att det upptog mycket tid och engagemang. Första delen i analysen resulterade i antingen positiva eller negativa upplevelser. De mödrar som beskrev att de hade positiva upplevelser berättade att de litade på barnets egen förmåga att reglera intaget av mat och de beskrev barnets signaler som lätta att tyda. Barnhälsovården hade gett råd vid behov samtidigt uttryckte mödrarna att det inte hade behövt något råd. De mödrar som upplevde matsituationerna negativa beskrev att de behövde kontrollera barnens intag då de inte trodde att barnen själva kunde reglera sitt intag. De uttryckte att de skapade rutiner och metoder för att få kontroll över barnet och att få barnet att äta mer. Detta gjorde att mödrarna ibland använde hot, belöning eller manipulerade med lek för att få kontroll över barnets intag. Mödrarna uttryckte att de behövt mer råd av barnhälsovården. Sammanfattningsvis innebär detta att järnbrist existerar bland friska förskolebarn utan att några symtom identifierats varken av föräldrarna eller av barnhälsovården. Att identifiera faktorer som påverkar barnets järnstatus och järnintag måste anses viktigt ur ett barnhälsovårdsperspektiv för att förbättra kostrådgivningen och därmed öka möjligheten att förebygga järnbrist.

  CLICK HERE TO DOWNLOAD THE WHOLE DISSERTATION. (in PDF format)