Multiple threat responses in zooplankton - from communities to individuals

Abstract: Popular Abstract in Swedish Vår planet är i mångt och mycket en trevlig plats att leva på, men det är också en plats där faror och hot kan lura bakom varje hörn. Dessa hot kan vara av olika karaktär, till exempel kan det röra sig om risken att bli jagad och uppäten, att drabbas av uttorkning eller något annat obehagligt. Vår planets invånare har utvecklat en mängd olika strategier för att hantera och undvika dessa hot. En vanlig strategi, som utnyttjas av många djur, är att förflytta sig och på så sätt fly undan hotet. I min avhandling undersöker jag hur djurplankton hanterar situationer när de utsätts för två i naturen vanligt förekommande hot, nämligen hoten av att bli uppäten och hotet att utsättas för höga doser av ultraviolett strålning. Att bli uppäten är direkt förödande för organismen och ultraviolett strålning kan skada djurets celler, vilket även det kan få förödande konsekvenser. För att hantera dessa hot förflyttar sig djurplankton dagligen upp och ner i våra sjöar och hav, de genomför en så kallad vertikal migration. På dagen när solen lyser blir de lättupptäckta byten samt utsätts för ultraviolett strålning om de befinner sig nära ytan. För att undvika detta simmar de snabbt ner mot djupare vatten, dit ljuset och den ultravioletta strålningen inte når. Först framåt natten när de inte längre hotas av ultraviolett strålning och är mindre sårbara för visuell predation återvänder de till ytan för att äta. Ett alternativt eller kompletterande skydd är att lagra på sig olika typer av pigment eller andra ämnen som skyddar djurplanktonet mot solens strålning. Denna typ av skydd har även vi människor vilket visar sig när vi solar och blir bruna till följd av att kroppen lagrar på sig pigmentet melanin för att skydda oss mot solens farliga strålning. Men hur undersökte jag då hur mina zooplankton svarade på de två hoten? För att studera djurplanktonen mer ingående utvecklade jag bland annat en metod där djuren märks in med lysande nanopartiklar, så kallade kvantprickar. Med hjälp av denna metod kan vi följa individuella djurplankton och studera hur de svarar när de presenteras för hotsituationer. Så, vad kom jag fram till? Jag fann att bland annat att zooplanktons storlek påverkar hur starka migrationer de genomför, där mindre individer ofta uppvisar något svagare migrationer. Jag kan också konstatera att djurens tidigare erfarenheter spelar in i hur de svarar på hotsituationer, till exempel så visade det sig att individer som hade upplevt ultraviolett strålning tidigare svarade lite mer avslappnat när de utsattes för ultraviolett strålning igen. Även olika närbesläktade arter av djurplankton visade sig svara väldigt olika på hot från ultraviolett strålning, vissa arter reagerar starkt och andra nästan inte alls, detta kan sannolikt kopplas till hur djuren lever och mängden solskydd de lagrat på dig. Jag hittade alltså skillnader mellan arter men hur ser det ut inom en art? Finns det konsekventa beteendeskillnader mellan olika individer av samma art, någonting som skulle kunna liknas vid ”personligheter”. Ja, det visade sig att det finns vissa konsekventa skillnader mellan individer när det gäller hur de svarar på hot. Vanligtvis brukar sådan varians i beteende slätas över men baserat på dessa resultat så bör framtida försök designas med individuella skillnader i åtanke. För att summera det hela kan jag säga att art, storlek, tidigare erfarenheter och “personlighet” spelar roll för hur zooplankton reagerar två av de faror som finns på vår planet.