On Falls in the Elderly –Epidemiological Studies from the Longitudinal General Population Study ‘Good Aging in Skåne’ (GÅS), Sweden

Abstract: Popular Abstract in Swedish Fallolyckor hos äldre -en tyst epidemi Fallolyckor hos äldre är idag ett omfattande men underrapporterat hälsoproblem. Cirka 1,600 individer, en huvuddel äldre, avlider årligen i Sverige till följd av ett fall. Detta kan jämföras med 1,400 respektive 2,400 individer som avlider årligen av bröst- och prostatacancer. Strax under 300 individer dör årligen i trafiken i Sverige. Vid sidan av risk för allvarliga skador som skalltrauma eller höftfraktur, är konsekvenserna av fallolyckor mångfacetterad. Forskning har visat att fall, vid sidan av kroppsliga men, ofta ger sociala och psykologiska konsekvenser hos äldre med minskad självständighet, oro och sänkt livskvalitet. I dagens ‘grånande värld’, där både andelen yngre äldre och de allra äldsta (över 85 år) växer, är fortsatt forskning kring fallolyckor betydelsefullt. Dagens äldre är en föränderlig och heterogen grupp med ett annorlunda hälso- och sjukdomspanorama jämfört med ett halvsekel sedan. Ett fall beror vanligtvis på en mängd samspelande faktorer, och det övergripande syftet med denna avhandling var att med epidemiologisk metod studera orsaker och konsekvenser av fallolyckor i en allmän äldre befolkning. Epidemiologi kan beskrivas som studiet av sjukdomars distribution och orsaker. Avhandlingens samtliga delstudier baserades på data från äldrestudien ‘Gott Åldrande i Skåne’ (GÅS). Denna studie omfattade initialt 2931 slumpvis utvalda män och kvinnor i åldrarna 60-93 år, från fem kommuner i Skåne, vilka genomgick en större hälsoundersökning. Samtliga deltagare inviterades till en uppföljdande undersökning tre och/eller sex år senare. Hembesök erbjöds för att kunna inkludera de allra äldsta och sjukliga. Få tidigare studier av fallolyckor hos äldre är baserat på ett motsvarande material. I den första delstudien studerades sambandet mellan fall och 38 medicinska, psykologiska, sociala, funktionella och demografiska riskfaktorer. Kvinnor föll mer än män. Risken att falla ökade markant med stigande ålder. En upplev känsla av ostadighet och fall, medicinering med neuroleptiska läkemedel, nedsatt rörlighet och låg gånghastighet var betydande riskfaktorer för att falla. Hos deltagare med flera individuella riskfaktorer ökade risken för att falla i en nästan exponentiell trend. Delstudie 2 inkluderade motsvarande 38 riskfaktorer från den första delstudien. Individens fallbenägenhet följdes upp efter tre och/eller sex år. Denna studiedesign kan ge mer ingående information om orsakssamband bakom ett fall. Då ett flertal faktorer analyserades, kompletterades studien med en analys som delade upp de mest betydande riskfaktorerna för fall i tre tematiska komponenter: 1) Reducerad rörlighet (vilket inkluderade riskfaktorerna nedsatt rörlighet, låg gånghastighet, artros i höft och/eller knäled samt anpassat boende) 2) Nedsatt hjärtfunktion (hjärtsjukdom, symtomatisk hjärtsvikt samt medicinering med läkemedel som ökar risken för fall 3) Nedsatt funktionsförmåga (beroende i Aktiviteter i Dagligt Liv (ADL) samt inkontinens nattetid). Vid sidan av dessa komponenter, var den enskilt starkaste riskfaktorn för fall i studien pågående medicinering med neuroleptiska läkemedel. I den tredje delstudien studerades hur fall påverkade hälsorelaterad livskvalitet och livstillfredsställelse. Ett eller flera fall vid startpunkten av studien gav en betydande försämring i den fysiska aspekten av hälsorelaterat livkvalitet efter sex år, jämfört med de som inte föll. Studien visade att de som föll hade en markant, kronisk försämrad hälsorelaterad livskvalitet och livstillfredställelse både vid starten och efter sex år, jämfört med de som inte föll. Hög ålder och multisjuklighet kan dock vara faktorer som till stor del förklarar dessa samband. I delstudie 4 undersöktes om förändring av funktionsförmåga över sex år ökade risken för fall. Funktionsförmågan bedömdes med instrumentet ADL, som beskriver individens förmåga att kunna vara självständig i dagliga aktiviteter. En fjärdedel av deltagarna förändrade deras ADL-förmåga över sex år. Denna kategori hade högre risk för att falla, jämfört med de utan förändring. Grupper med både försämring och förbättring i ADL-förmåga hade en betydande ökad risk för fallolyckor. Individer med en förbättring i funktionsförmåga kan ha fått en återhämtad rörelseförmåga som ökat risken för att utsättas för ett fall. Sammanfattningsvis visar avhandlingen att fallolyckor verkar vara ett betydande hot mot ett frisk och aktivt åldrande, då de som faller hade en långvarigt sänkt hälsorelaterad livskvalitet och livstillfredställelse, särskilt i den fysiska aspekten av hälsorelaterad livskvalitet. Det är därför viktigt att uppmärksamma dessa individer för preventiva och rehabiliterande åtgärder. Flera resultat i avhandlingen konfirmerar tidigare forskning; flera riskfaktorer för fall var associerade med hög ålder, multisjuklighet och besvär från rörelseapparaten. Detta belyser vikten av fysisk träning för att förebygga fallolyckor. Detta preventiva arbete kan dock vara komplicerat; något paradoxalt hade individer med både försämrad och förbättrad funktionsförmåga ökad risk för att falla. Detta pekar på att dagens äldre är en bred, heterogen grupp där preventiva åtgärder för att förhindra fallolyckor kan kräva olika strategier. Ur ett medicinskt perspektiv var symtomatisk hjärtsvikt en betydande riskfaktor för fall. Detta fynd är sparsamt rapporterat tidigare och klinisk relevant då hjärtsvikt är en sjukdom som ökar markant i en åldrande befolkning. Äldre är samtidigt känsliga för bieffekter från läkemedel som används för att behandla hjärtsvikt, och det finns få större, högkvalitativa studier som har kartlagt den optimala sviktbehandlingen för äldre individer. Vidare var medicinering med neuroleptiska läkemedel den enskilt mest markanta riskfaktorn för fallolyckor. Fyndet är kliniskt relevant då flera av dessa preparat används för att medicinera orostillstånd hos äldre och dementa, trots att medicinsk behandling av dessa tillstånd har tvivelaktig effekt.